Vad gör en blogg bra?

Bloggkollegan Frihetsmaskinen har hyllat diverse ekonomibloggar, däribland min. Själv är jag alldeles för konflikträdd för att göra något liknande, men jag tänkte berätta vad jag uppskattar i en blogg.

Kommentarsfält

Kanske verkar konstigt att först nämna kommentarerna och inte inlägget, men för mig är det interaktiviteten med läsarna som gör bloggen. Utan kommentarsfält (eller ett kommentarsfält där bloggaren inte själv är aktiv) är det inte en blogg utan en artikelsamling eller anslagstavla.

Allsidighet

En ekonomiblogg behöver inte handla om något annat än ekonomi, men jag uppskattar bloggar med viss ämnesspridning, oavsett profil. Det kan vara recept och spartips på den typiska börsbloggen eller investeringstips på minimalistbloggen, bara det är variation.

Och så vill jag veta lite om personen bakom bloggen. Det behöver inte innefatta namn eller bostadsort, men åtminstone åsikter och känslor. Finansbloggen kan fortfarande fokusera på ekonomi, kostbloggen på mat, trädgårdsbloggen på odling osv, men släng in personliga element. Ett sätt är att använda humor och självdistans, men det finns andra.

Frekvens

Går jag in på en webbsida och upptäcker att inget hänt där sedan förra besöket tvekar jag att gå in där igen. Händer det fler gånger gör jag nog inte det. Därmed inte sagt att man måste spruta ur sig inlägg flera gånger om dagen, men regelbundet. Och viktigast av allt är såklart:

Innehåll

Tala är silver, tiga är guld. Kvalitet före kvantitet. Har du för närvarande inget att säga – gör inte det. Annars blir det bara fel.

Text & format

Jag älskar att läsa böcker på femhundra sidor, men var sak har sin plats. Ett blogginlägg bör gå att läsa på ett par minuter. Är det för långt delas det med fördel upp på flera inlägg. Passar innehållet inte för en uppdelning – då kanske bloggen är fel plats för just denna text. Skitsurt när det händer, för det gör det.

Jag har ett stort intresse för språk. Man måste inte vara professionell skribent för att blogga och det är okej att skriva fel här och där, men för mig är det plus i kanten om man formulerar sig bra. Motsvarande minus (ibland så stort att det räcker för att jag ska rata bloggen) om man slarvar eller särskriver. Jag vet inte hur typisk jag är i det avseendet, men korrekturläs texten en gång eller två. Om inte ens skribenten orkar läsa igenom sin text är det mycket begärt att andra ska göra det.

Jag är fullt medveten om att jag inte alltid lever som jag lär och har själv brutit mot flera av ”kraven”, men jag försöker låta bli. Andra bloggare kanske har helt andra åsikter om vad som är viktigt och då är det såklart dit man ska sträva. Den dag man försöker skriva för att passa så många läsare som möjligt kommer man inte att passa någon.

Nu tändas tusen kontokort

Julhandeln innebär en merförsäljning på 16,5 miljarder för svensk handel. Räknar man in näthandel från utländska sajter blir det ännu mer och det ökar mer eller mindre varje år. Något som också ökar den här tiden på året är den finansiella stressen, särskilt hos barnfamiljer. 38 procent av föräldrar med minderåriga barn spenderar mer pengar på julklappar än de hade tänkt.

Med andra ord, svenskar handlar mer och mer julklappar, inte för att de har råd med det eller ens vill, utan för att man rycks med i hysterin eller känner sig tvungen för att ungarnas kompisar får dyrare klappar eller för att kunna skryta på Facebook på bekostnad av sin egen ekonomi.

Ändå är jag rätt säker på att i valet mellan många dyra julklappar eller ordnad familjeekonomi skulle ingen unge välja julklapparna, och är man tillräckligt stor för att uppskatta presenter är man tillräckligt stor för att förstå en pedagogisk förklaring om att mamma och pappa (eller en av dem) inte har råd.

Kan det vara så att vissa föräldrar hellre öser julklappar över sina egna och andras barn än att riskera sin lyckade fasad? Jag är inte religiös, men ibland kan jag längta tillbaka till en tid då julen firades till minne av Kristi födelse.

A1M Pharma

För ett drygt år sedan skrev jag om min investering i företaget med det slagkraftiga namnet (märks ironin?) A1M Pharma. De har inte precis rosat marknaden sedan dess och alltför många faktorer påminner mig om varför jag ytterst sällan handlar med biotech.

Vad tusan gör de?

Olika företagsidéer är olika svåra att förstå, men för mig som bara läst biologi och kemi på högstadienivå är företag som A1M bland de minst begripliga.

”A1M Pharma bedriver utveckling och kommersialisering av i först hand behandling och diagnostik av havandeskapsförgiftning baserad på proteinet A1M, alfa-1-mikroglobulin samt fetalt hemoglobin som diagnostisk markör.”

Jahaja... Kommersialisering vet jag vad det betyder. Fetalt hemoglobin – något med blod va?

Börs eller bingo

Hur stor andel av förhoppningsbolagen i biotechbranschen kommer med tiden att tjäna stora pengar? Ingen aning, men de flesta kommer inte göra det, och snudd på alla kommer dessförinnan att köra nyemission på nyemission på nyemission.

Snudd på omöjliga att räkna på

Läsk säljs i butiker, restauranger och automater. Priserna är översiktliga, marginalerna likaså. Bioteknikföretag säljer ofta något som ingen annan sålt, så vad kommer det att kosta att producera, vad går att ta ut från kund och hur ser marknaden ut om tio år?

Det är inte bara jag som är okunnig om detta. För ett par veckor sedan fastslog Nordea att A1M-aktien är värd 11-28 kr. De skulle lika gärna ha kunnat säga: Den här aktien är troligen värd pengar.

Jag får hoppas att företagets grundare, popstjärnan Bo Åkerström, vet vad han pratar om. Och det verkar ju så:

Lokalvalutor – grannsamverkan eller skatteflykt?

Här och där i Sverige dyker det upp lokala valutor. Vi har exempelvis euronäsen i Höganäs, dalern i Dalarna och djingen i Lund. Grundidén är ofta att uppmuntra folk att handla lokalt och att främja byteshandel mellan privatpersoner.

Framförallt det sistnämnda tror jag kan vara viktigt. Jag har tidigare berättat att jag hjälpt en granntant med snöskottning och datajox och fått svamp och hemodlade grönsaker i utbyte. Det där är ju väntjänster som vi skulle göra även utan att få något tillbaka, men att be om hjälp från någon man knappt känner är känsligt.

Att erbjuda pengar är inte heller lätt såvida det inte är marknadsmässig betalning, men vore det så kunde man ju lika gärna ringa valfritt företag. En lokal valuta gör det möjligt att betala och visa uppskattning lite mer symboliskt.

Dalern är det tydligaste exemplet på detta, där värdet ska stå i direkt relation till arbete, 10 daler = 1 arbetstimme. Man kan köpa och sälja varor och tjänster på en lokal hemsida och på så vis sälja sin gamla barncykel till en granne och använda ersättningen till att betala en annan granne för att måla ett staket.

Ett problem är såklart att Skatteverket vill få sin beskärda del varje gång en svensk hjälper en annan. De kan inte ta procent på djing, Vellingedollar eller ens på svamp. Man får efter bästa förmåga översätta dessa valutor till beskattningsbara kronor, vilket inte är lätt. Djingen har en valutareserv i honung! Dessutom gissar jag att människor som betalar varandra med en lokal valuta inte har för avsikt att betala arbetsgivaravgifter och inkomstskatt, vare sig i honung eller kronor.

Det är ett problem att folk undanhåller kapital från samhället, oavsett om de är Höganäsbönder eller sossepampar. Men det är också ett problem att hemtjänsten levererar allt mindre, att det inte finns äldreboendeplatser för alla som vill ha och att klanen ersatts av familjen och i många fall av en tv-apparat. Det finns fler värden i livet än att betala skatt.

Systembolaget kan lära oss planera

Systembolaget får skit med jämna mellanrum. Inte för att de är dåliga utan för att det påstås vara så mycket bättre om man får köpa vin på Ica. Fast det har ju inte blivit så himla bra med apoteksprodukter i matbutikerna... För att inte tala om postombuden. Igår stod jag i kö för att hämta ut ett paket och killen före mig skulle posta ett brev. Det tog ungefär fem minuter eftersom butiksbiträdena fortfarande efter nio år inte ens har portotabellerna i huvudet.

Men Systemet är visst en helt annan sak. GP:s Aleksandra Boscanin skrev nyligen: ”Att en vuxen människa inte kan gå och köpa en flaska vin efter klockan 15 på en lördag skapar en del absurda situationer.” Man kan ju vända på det också och säga att det är absurt att en vuxen människa prompt måste handla en kvart innan han/hon blir törstig eller ska ha en middagsbjudning.

Jag vet inte om alkoholismen eller alkoholskadorna skulle öka med tillgängligheten, men vad är det som vore så fantastiskt med att kunna handla sprit på söndagarna, eller senare på kvällarna? Systemet har mycket mer öppettid än bibliotek och vårdcentraler, där spontanbesöken borde vara betydligt fler och mer angelägna. Vill du ha sprit hemma – köp ett lager!

Ifall statens monopol inte lär oss att dricka med måtta borde det i alla fall lära oss framförhållning. Eller är vi som folk så pass handlingsförlamade och oförmögna till planering att vi måste kunna köpa öl, vin och sprit dygnet runt?

Tänk om vartannat jobb försvinner

Jag såg en intressant artikel om arbetsmarknad som i huvudsak går ut på att hälften av jobben kan försvinna inom tjugo år.

Vad händer då? Kommer vi att dela solidariskt på de arbetstillfällen som blir kvar? Troligen inte, men även om så skulle bli fallet säger det sig självt att om tillgången på arbetskraft dubbleras kommer efterfrågan halveras och inget fackförbund i världen kan förhindra att det påverkar priset, särskilt inte på en global arbetsmarknad.

"Men min lön blir väl oförändrad?!"

Forskaren i artikeln är noga med att betona att det kommer lösningar, men han är inte lika duktig på att presentera några. Det som brukar nämnas är medborgarlön, att ge en grundlön till alla som inte lyckas hitta egen försörjning. Men varifrån ska dessa pengar komma? Det är inte så att staten på något mirakulöst sätt får mer pengar för att företagen automatiseras. Snarare tvärtom eftersom arbetskraft är det som beskattas allra hårdast.

Byter staten taktik och börjar beskatta vinster ännu hårdare än idag kommer företagen flytta verksamheten till länder med lägre skatter och grundtrygghet ända tills Sverige kommer ner på eller under snittet både ifråga om löner och välfärd.

Jag saknar verkligen George Carlin!

Min lösning: Se till att vara så lite beroende det går av arbetsinkomst. Detta görs bäst genom att minimera sina utgifter och öka sin förmögenhet genom att investera det ökande gapet mellan inkomst och utgift så klokt det går (och ja, dessa strävanden har ett samband). Den som är mest oberoende den dag robotar och maskiner tar över våra jobb vinner.

Ännu en dödtext

Ett tips i kommentarsfältet var att jag skulle grotta ner mig i döden igen. Det var efter det där med pengar i böcker. Ingen av oss vet ju när vi ska dö. Det kan ske om en sekund eller om hundra år, men att det händer vet vi.

Om du dör i morgon, är det något praktiskt som skulle behöva ordnas? Något som dina anhöriga skulle behöva veta? Har du skrivit testamente? Kanske onödigt om det bara är en tavla du tänkt inte ska hamna hos den rättmätige arvingen, men skriv då för tusan upp det.

Har du pengar på något konstigt ställe? Bankkonton lär väl komma fram, men spelkonton hos utländska bettingbolag skulle jag inte vara så säker på ifall ingen gör dem uppmärksamma på att ägaren avlidit. Några obskyra kryptovalutor kanske?

Ta ett vanligt vitt A4-papper där du skriver upp sådant du vill ska komma fram. Lägg det i ett kuvert, skriv något lagom effektfullt på det av typen ”Öppnas i händelse av min död” (när man dör får man vara lite dramatisk), se till att någon anhörig känner till det och att det kommer att hittas.

Tänk på att det kan blir lite kaos när du har vikt in kepsen och att du inte vet i vilket sammanhang det händer. Det kan ju tänkas att ni är fler som kolar vippen unisont, en bilolycka eller så. Döden har en förmåga att komma oväntat i alla lägen. Även om anhöriga borde vara beredda sitter de där som fågelholkar. Åtminstone har jag gjort det.

Var därför övertydlig. Skriv en lista på dina banker och bankkonton, bank-id, pin-koder, lösenord ... Och allt som inte har med pengar att göra. Det finns ”digitala begravningsentreprenörer” som hjälper till att stänga ner dina konton i sociala medier och kanske publicera en sista hälsning, men det där kan ju släkten göra gratis.

”Och till Nils, du som alltid velat bli omnämnd i mitt testamente, vill jag säga: Tjena Nisse!”

Vi vet som sagt var inte när livet ska ta slut. Enklast är att planera för att det ska ske i morgon, så kan vi gå all-in på livet sedan. För som författaren P.O. Enquist sagt: En dag ska vi dö, alla andra dagar ska vi leva.