Köp, det är billigt!

Strax efter jul (redan på juldagen nu, tror jag) drar butikerna igång mellandagsrea som tycks fortsätta än till påska. Om någon till äventyrs skulle ha pengar kvar får de en chans till att handla upp dem. Inget fel med det, om det är något man behöver och om det är billigt.

För bara för att det kallas rea är det inte automatiskt billigt. Prisjakt (sajten som är lite som Pricerunner fast sämre) har räknat ut att det generellt är billigare att handla i februari än under mellandagsrean. Folk rycks med och luras att köpa för att de tror att de fyndar.

Men så finns de där som knappast behöver hjälp med att lura sig själva. Den här artikeln fick jag i mejlkorgen från en vänlig läsare:

Så B (jag vill inte hänga ut honom eftersom han uppenbarligen verkar vara idiot på riktigt) bestämmer sig för att köpa en tv eftersom sambons bror gjort detsamma. Jag måste erkänna att just den anledningen har jag inte använt för att motivera ett köp. Hans familj har dessutom redan två tv-apparater i en trerummare, men köper alltså en tredje, som han transporterar hem i taxi. Finn fem fel... eller sju.

Min uppgiftslämnare luskade reda på att mannen bor i ett område där medelinkomsten är 38 procent lägre än rikssnittet. Kort sagt, det var dit Karl-Bertil Jonsson åkte när han instruerade sin taxichaufför att köra till slumkvarteren. Herr B kanske badar i pengar, det vet vi inte, men min gissning är att pengarna för tv:n han egentligen inte behöver (vem behöver ens en tv?) hade kunnat göra bättre nytta.

Vi känner alla en B, som bränner lönen på något riktigt dum, ofta innan den ens kommit in på kontot. Så vad gör vi åt detta, annat än att klappa oss själva på axeln och konstatera att vi är smartare? Ingenting antagligen. Vad gör man för att förhindra ekonomisk idioti? Kommer med goda råd, agerar förebild, visar praktiskt hur lite som krävs för att ha det så mycket bättre?

Jag skulle säga att inget av det där fungerar, men så finns det människor som skulle kalla mig cynisk.

I väntan på vadå?

Nu är det några dagar sedan jag senast bloggade om börsen. Det beror inte på ointresse utan på att ingenting av värde händer. Den konstanta uppgången under årets första vecka har ersatts av en konstant gäspning. Av de aktier jag följer är det egentligen bara NetEnt som rört sig ordentligt, när den tappade en femtedel av värdet efter vinstvarning. Tur att jag satt vid sidan av, där sitter jag bra.

Tyvärr har jag inte använt samma taktik när det gäller Bitcoin. Där är jag med i den snabba resan mot botten, men inte tyngre än att jag kan hantera smällen.

Råvarorna rör sig inte heller mer än en lam åldring på sömnmedel. Det är annars ett av få varuslag där jag tror på en ljus framtid. Jag tror inte på en positiv börs under 2018, men om det här är toppen före en större nedgång eller en tillfällig paus inför fortsatta uppgångar vill jag inte ens ha någon åsikt om. Det är lätt att ta sig vatten över huvudet.

Så vart ska börsen ta vägen nu? Den som det visste skulle kunna bli rik. Nu betyder ju inte heller en fallande börs att det saknas köpmöjligheter. I alla konjunkturer finns det billiga aktier. Något ska vi väl hitta, men knappast idag. Eller hittar du någon vettig investering?

Självdisciplin ger rikedom

Har ni lagt märke till att människor med kass privatekonomi, exempelvis Lyxfällandeltagare, oftare än andra är överviktiga rökare (ja, det finns en miljon undantag, men jag snackar trender här)? Det beror knappast på att de äter eller röker upp lönen, även om det också är möjligt. Mat är inte så dyrt, och de flesta med en ordinär inkomst har råd att röka också så länge de inte röker heroin.

Jag tror snarare att det handlar om bristande självdisciplin. Varje gång vi vill göra något ogenomtänkt har vi valet att ge efter eller tänka efter. Det gäller inte minst konsumtion. Vill vi ha något kan vi springa och handla innan vi ändrar oss. Eller avvakta, vilket antingen leder till att vi stärks i övertygelsen om att det är en bra affär, eller inser att det inte var det. Genom att vänta kan vi också ta oss tid att kolla av marknaden och köpa rätt på första försöket.

Jag kan som alla andra få en kick av att öppna en kartong jag köpt, men kicken blir inte mindre av att först tänka igenom köpet, bara försenad. Inte heller kommer köpkickar i standardiserad storlek. Jag gissar tvärtom att kickmängden är konstant. Ju mer vi köper desto mindre blir kicken vid varje köp. Barn som får tolv julklappar blir inte 50 procent gladare än de som får åtta.

Ekonomi är bara ett område i mängden och dålig självdisciplin går igen. I så fall kommer den som inleder dagen som snoozetorsk och somnar om åtta gånger, missar bussen, inte tar sig tid att göra matlåda och skippar träningen till förmån för meningslöst tv-tittande också ha ont om pengar, idag, imorgon och om tio år. Det fina är att dåliga vanor går att bryta.

Sluta dalta med samerna!

Samerna är en sådan där grupp det inte är någon idé att stryka medhårs eftersom de ändå alltid kommer att känna sig diskriminerade, förfördelade och förföljda.

Ingen har någonsin hindrat samer i Sverige från att utöva sin kultur, klä sig i sina traditionella dräkter eller jobba med renskötsel. Tvärtom! Det finns bara några tiotal tusen samer i Sverige, ändå syns och hörs de överallt. De har egna tv-program i statstelevisionen snudd på dagligen, en egen redaktion hos Sveriges Radio och förra gången Melodifestivalen var fri från samiska inslag måste ha varit förra årtusendet. Den samiska minoriteten har till och med ett eget, skattefinansierat parlament.

Men när det gäller rennäringen har den som lyfter rasistkortet en poäng. Rennäringslagen kräver att den som ska ägna sig åt renskötsel måste vara medlem i någon av Sveriges 51 samebyar. Alltså – etniska svenskar, judar, kineser eller syrianska invandrare göre sig icke besvär.

Detta hindrar givetvis inte samerna från att ändå känns sig orättvist behandlade. Nu kräver de ökad skyddsjakt på rovdjur eftersom dessa äter renar. Det är väl bra att de gör, för vem annars äter ren? Inte tillräckligt många i alla fall, för då skulle ju näringsverksamheten gå ihop utan bidrag.

Och varför ska vi försörja renskötare om marknaden saknas? Jag kan inte kräva att få jobba som mjölnare eller korsriddare bara för att släktingar gjorde det för flera hundra år sedan. Jag kan såklart köpa en kvarnsten och börja mala mitt eget mjöl i vardagsrummet, men jag skulle inte kunna leva på det och ringer jag kommunen och ber dem finansiera min kulturgärning skulle de med all rätt be mig dra åt helvete.

Så kära samer, klä er i lampskärmar om ni vill, tjacka renar, tillverka hemslöjd, dra en jojk, men sluta kräv att andra ska betala för ert sätt att leva!

Varför denna ilska?

Nu var det dags igen, ett par i trettioårsåldern siktar på att bli ekonomiskt oberoende innan 40. Kul för dem, säger jag. Inte för att pension vid 40 behöver vara den idealiska lösningen för alla människor utan för att två unga människor har tänkt igenom sitt liv och har tydliga mål.

Men Jante-Sverige är naturligtvis igång och vevar direkt, på Twitter, i kommentarsfält och märkligt nog även i ekonomibloggar. De anses spara för lite eller för mycket, och framförallt tänker de fel när de räknar med att leva på 18000 kr per månad. Men att tvärsäkert säga hur mycket någon annan behöver för att leva ett fullvärdigt liv är lika dumt som att säga vad och hur mycket de ska äta.

Själv har jag betydligt lägre utgifter än detta par (per person alltså) – av lust, inte tvång. Jag har också fått min beskärda del av gliringar att jag inte lever ett vettigt liv, men är vi inte experter på våra egna liv vore vi bra värdelösa.

Reportern höjer sig inte heller till en anständig nivå. ”Nu skulle få svårt att nå ert mål om ni tjänade mindre?” Eeh... men nu gör de ju inte det! Usain Bolt, du skulle få svårt att vinna så många lopp om du sprang långsammare? Och så klassikern: ”En annan invändning mot deras projekt är att samhället inte skulle fungera om alla valde att göra som dem.” Mr Jagger, what would happen if all members of The Rolling Stones played the violin?

Jag är övertygad om att Eric och Alexandra kommer att få ompröva sina planer flera gånger om. De kommer byta jobb, troligtvis karriär överhuvudtaget, kanske skaffa barn, flytta (isär?) och få en massa oväntade inkomster och utgifter. Sånt är livet. Men de har åtminstone en plan och som schackjunior fick jag lära mig att till och med en dålig plan är bättre än ingen plan alls. Den som nästan blir arg över hur de räknar borde lägga energin på sina egna siffror istället.

Knarkarhausse?

Jag har lånat ordet från ett börsproffs, men Google ger vid handen att det bara är jag som använt det på internet. Nåväl, vanligtvis menar jag en rejäl uppgång på börsen, men nu tänkte jag bli mer bokstavlig. Cannabisaktier, är det något?

Som jag ser det har frågan två aspekter.

1: Går det att tjäna pengar på branschen?
2. Är det moraliskt hållbart att göra det?

I förra veckan gjorde Placera ett försök att besvara den första frågan och kom fram till att det gör det. Ju mer avkriminaliserat användandet blir, desto fler företag kommer kunna tjäna pengar på det.

Något märkligare är att Avanza tycktes tagna på sängen av att den andra punkten dök upp efter att de skrev om investeringsmöjligheterna utan att blanda in moral. Vet inte om det var ”damage control” när deras sparekonom Claes Hemberg en vecka senare skrev ”att aktieköparna stödjer knarkhandel i praktiken” genom att investera i cannabis, och reaktionerna lät inte vänta på sig. På Twitter kallades han snabbt pinsamt okunnig, omdömeslös jävla tomte samt riksmongo.

Bevisligen är ämnet laddat. Jag har aldrig kunnat diskutera det i sociala medier utan att någon debattör gått bananas. Min subjektiva bedömning är att det främst är legaliseringsförespråkarna som har svårt att hålla nivån uppe. Hoppas och tror att mitt kommentarsfält ska funka.

Jag tycker själv att det är svårt. Jag är själv väldigt mycket motståndare till all typ av narkotika och skulle aldrig i livet röka cannabis. Här har jag lätt att hålla med Leif G W Persson, som i Veckans Brott sagt följande:

”Men den har ju också negativa effekter och speciellt på yngre människor som ger sig på den här drogen, nämligen att... enkelt uttryckt blir de dummare i huvudet av den än vad de annars skulle ha varit om de lät bli, beroende på att den mest aktiva substansen, som kallas för THC, den hämmar blodtillförseln till hjärnan och röker man på punktligt och kontinuerligt då så kan man säga att man helt enkelt svälter ut sin egen hjärna, som hos en ung individ faktiskt utvecklas fram till tjugofemårsåldern.”

Ljushuvud

Nu är min hjärna visserligen äldre än så, men jag är lite för rädd om den för att chansa. Å andra sidan finns det massor av medikamenter som kan missbrukas och jag skulle inte tveka att investera i AstraZeneca eller Pfizer. Tveklöst finns goda erfarenheter av cannabis som förutom ren smärtlindring påstås hjälpa mot bl a demens.

I det långa loppet går det dock knappast att välja. Legaliserar man medicinskt cannabisbruk kommer det förändra attityder och tillgänglighet hos femtonåringar utan minsta spår av demens. Om jag investerar i en nordamerikansk cannabisproducent, hjälper jag då dessa ynglingar att ”svälta ut sin egen hjärna”? Jag vet inte.

Regler gäller alla (andra)

Ingen blir väl egentligen förvånad över att ministrarna inte sjukanmäler sig. Inte för att de verkar friskare än andra människor utan av privatekonomiska skäl. Varje sjukskrivning innebär en karensdag, som i deras fall kostar 4433-5419 kr brutto.

De kan säkert jobba en del hemifrån även när de är sjuka, men försök inte inbilla mig att de jobbar i närheten av åtta timmar en dag med akut matförgiftning eller hjärtinfarkt med ballongsprängningsoperation.

Som vanligt hävdas att deras jobb skiljer sig så mycket från andras att särskilda, oskrivna regler ska gälla. ”De kan inte sjukskriva sig som vanliga anställda”, hävdar regeringskansliet, men visst kan de det. De bara väljer att inte göra det.

För det märkliga är att ”var du än släpper slantarna så rullar dom åt samma håll”, som Peps Persson skaldade i Falsk matematik. Därför är politiker heller sällan sjuka eller föräldralediga på sommaren när de ändå kan lyfta fullt arvode utan att jobba.

Och kommer ni ihåg när timeout var en sportterm? Numera betyder det oftast att en politiker eller statsanställd chef väljer att vara ledig med full lön. Begreppet myntades av Mona Sahlin 1995, men sedan dess har det använts av alla partier. Jag kan också ta ”timeout”, men då får jag inte betalt, för så fungerar verkligheten utanför politikernas skyddade verkstad fylld av pensioner, fallskärmar och garantilöner.

Cry me a river, mygelkärring!

Å andra sidan, var och en står sig själv närmast och även om jag tycker att det är extra vidrigt att lagstiftarna inte följer lagen kan jag knappast klandra dem, eftersom vi alla vet att det inte får några efterverkningar. De får inga böter, de blir inte återbetalningsskyldiga och de förlorar knappast några röster på det eftersom alla – oavsett politisk färg – tycks sko sig på samma sätt. Och vad ska vi göra, skriva en insändare? Ingen revolution i sikte. Jag tänker inte rösta på dem, men jag tror att de kan leva med sorgen.