Sila kameler och subventionera skit

Riksdagen beslutade i höstas att elcyklar ska subventioneras med upp till 25 procent. Jag antar att det är någon slags miljöanledning eftersom Naturvårdsverket är inblandat. Bättre att folk åker elcykel än varsin stadsjeep, men jag undrar om den skillnaden är så viktig att det är värt att plöja ner en massa miljoner i projektet. De hade säkert kunnat göra mer nytta för miljön på något annat sätt.

Och det var ju inte så att elcykelmarknaden gick på knäna innan beslutet. Folk köpte elcyklar för glatta livet även utan subventioner. Klart att de gärna tar emot lite återbäring, det hade jag också gjort. Men miljömässigt kunde det nog kvitta.

Representanter för cykelbranschen kommenterade budgetpropositionen med att beslutet är en vinst för folkhälsan. Då undrar jag lite om de fattar vad de säljer. Så här är det: att cykla är hälsosamt, att sitta på ett eldrivet fordon är det inte. Jag fattar att det går att trampa elcyklar (fast inte elmopeder och elmotorcyklar som fått samma subvention), men då vore det väl bättre att subventionera riktiga cyklar som varken kräver bensin eller kärnkraft, bara havregrynsgröt. Vad är nästa steg – att subventionera hoverboards för att de får människor att komma ut på “promenader”? Eller segways?

Subventionen gäller även elrullstolar. Där tycker jag subventionen ska vara 100 procent. Jag till och med trodde att rullstolsbundna (jag hade kunnat skriva rullstolsburna, men då hade ändå någon blivit kränkt över att jag inte skriver funktionsvarierad, och det är långt under min tramsgräns) fick sina rullstolar gratis. Det betalar jag betydligt hellre skatt till än att någon småfet pendlare vill låtsas vara sportig genom att åka elmoppe.

Förresten är det ändå billigare att bygga sin egen elcykel för ett par tusenlappar. Men okej, orkar man inte ens trampa en vanlig cykel orkar man knappast lägga flera timmar på att bygga om den.

Ständigt dessa pengar

När jag började blogga för snart två år sedan bestämde jag mig för att börja med att lägga ut ett inlägg per dag tills det började ta emot. Jag tänkte att när jag skrivit av mig 30-40 texter blir det nog svårt att snitta en ekonomiobservation per dag. Inget kunde vara felaktigare.

Ta gårdagen som exempel. På förmiddagen skrev jag texter till två kunder. Bara delvis ekonomirelaterat, men eftersom jag tar betalt handlar det ju ändå om pengar åtminstone för mig.

Nej, tyvärr inte så mycket pengar

Mitt på dagen tog jag en promenad till en matbutik som hade extrapris på bröd den här veckan. Jag sparade runt tjugo spänn på det. Ingen förmögenhet, särskilt om man räknar in att promenaden tog mig en timme, men jag behöver röra på mig, så jag väljer därför att inte räkna in det. Men ja, nog känner jag mig lite som Margaretha Krook i Morrhår & Ärtor, när hon sparar 20 öre per kilo skorpor:

På eftermiddagen bjöd jag en kompis på middag hemma. Han kom från sin revisor, så det pratade vi lite om. Sedan snackade vi lite börsen, spel, gemensamma affärer och olika boendeformer. Kort sagt: pengar, pengar, pengar och ännu mer pengar.

På kvällen pratade jag ännu mer börs med en annan kompis och tog därefter en löprunda med ett par ekonomipoddar i lurarna. Sedan läste jag finansnyheter och rapporter, matade in de egna börssiffrorna i datorn som jag gör varje kväll, för att sedan avsluta dagen med fakturering, det var ju månadsskifte.

Av sexton vakna timmar handlade åtminstone tolv om pengar. Vore väl skit om jag inte skulle kunna pressa fram ett ekonomiblogginlägg om det, tänkte jag, och började skissa på denna text innan mat- och sovklockan ringde kväll.

Substansrabatt intressant?

Substansrabatt är väl ett av börsens mest urvattnade begrepp? Alltså, om de underliggande aktierna som ägs av ett investmentbolag är värda 100 kr per investmentbolagsaktie samtidigt som den aktien bara kostar 90 kr kan man köpa investmentbolagsaktien med 10 procents rabatt (motsatsen, en kurs på 110 kr, kallas substanspremie).

Men det innebär inte att aktien ska stiga i närtid av denna orsak. Vi kan ta Investor som exempel. Häromdagen fick de en köprek av Dagens Industri av det huvudsakliga skälet att substansrabatten är hela 26 procent. Det skulle kunna vara ett argument om det vore något nytt, men faktum är att siffran inte är historiskt anmärkningsvärd för Investor, även om den gick ner lite i höstas.

Det kan vara fördelaktigt att köpa ett investmentbolag med hög substansrabatt, men det kan lika gärna tyda på att marknaden inte är imponerad av hur de sköter sin portfölj, vilket är ett underbetyg. Det här är inte konstigare än att ett verkstadsbolag ibland handlas till P/E 20 och ibland P/E 17. Vore marknadens syn helt beroende av kända siffror skulle aktier bara röra sig i samband med kvartalsrapporter.

Skulle substansrabatten/-premien röra sig kraftigt finns det skäl att fundera över utvecklingen, på samma sätt som ett galopperande P/E-tal eller annat nyckeltal kan vara intressant. Annars känns det inte som en viktig faktor. Eller går det att räkna ut hur substansrabatten/-premien ska röra sig i ett investmentbolag? Jag har åtminstone aldrig hört någon investerare sagt sig ha “knäckt koden”, varför det känns lite fånigt att analytiker utropar en hög och stabil substansrabatt till en köpindikator.

Men marknaden nappade såklart, aktien gick upp och rabatten sjönk. Innebär det att rabatten därmed är för låg och bör man då vara orolig för en dipp i aktien? Jag inser att den här typen av skitnödighet öppnar upp för möjligheter till den trading jag ibland ägnar mig åt, men ibland vill jag bara somna om.

50000 politiker

Enligt Säpo blir politiker allt mer utsatta för hot och våld. Att jag tar avstånd från hot och våld är självklart, men det finns annat att reagera mot på den här nyheten.

”Tonläget i sociala medier”, är den den nivån på hoten? Man ska inte hota människor någonstans, men vad folk häver ur sig på diverse tyckarsajter kan man inte lägga någon vikt vid, särskilt inte från anonyma konton. Dessutom brukar politiker sällan vara bäst i klassen (där heller). Det här är en av flera förtroendevalda politiker som bara timmar efter att nyheten släpptes hyllade Ingvar Kamprads död.

Och 50000 politiker – har vi 50000 politiker i Sverige?! Tydligen. Jag roade mig att jämföra antalet riksdagspolitiker per capita i Sverige jämfört med övriga Europa. Lilleputtländer som Island och Malta har runt fem gånger så många parlamentariker, det blir ju nästan oundvikligt. Norge, Danmark och Finland är i nivå med oss. De två förstnämnda har ungefär 90 procent av vår politikertäthet medan Finland ligger aningen högre än Sverige.

Tyskland och Frankrike har ungefär en fjärdedel av våra siffror. Fast deras befolkningar är ju mångdubbelt större än vår, så då kan man hävda att det blir lika naturligt som att länder med betydligt färre invånare har fler parlamentariker per capita.

Om vi jämför med EU-länder med ungefär tio miljoner invånare är det inget av dem som har i närheten lika många rikspolitiker som Sverige. Ungern har 58 procent av vårt antal per capita, Portugal 64 och Tjeckien 76. Inte ens Grekland, som inte precis är kända för att spara på administrativa resurser, har mer än 79 procent av vår siffra, med 300 parlamentariker på drygt 10 miljoner greker.

Vad skulle hända om vi plockade bort var femte riksdagsledamot? Mer än att vi skulle ha färre politiker att arvodera, och på sikt betydligt (!) färre ex-politiker att försörja (ränta-på-ränta-effekten funkar tyvärr även här) efter politikerkarriären.

Men tillbaka till nyheten. Svenska politiker känner sig alltså hotade och vare sig det beror på deras åsikter, att de lagt ner BB eller åkt på semester för skattepengar och sjukskrivit sig när de blivit påkomna behöver de nu i värsta fall polisskydd.

I Sverige har vi runt 20000 poliser. Och alltså minst 50000 politiker. Med risk för att framstå som lite korkad nu – borde det inte vara tvärtom?

Nico-fel

Jag har tidigare påstått att cigaretter är världens dummaste utgift, men om vi istället pratar om den onödigaste ligger nikotintuggummin bra till. Jag har aldrig träffat någon som känner att de ger livskvalitet, är goda eller passar personens livsstil. Enda anledningen att tugga Nicorette eller Nicotinell är för att inte röka.

Det är inte fel att använda hjälpmedel för att sluta röka, men användandet (och därmed kostnaden) riskerar att bli långvarigt, till och med livslångt. Var finns uppsidan? Nästan inga vanerökare slutar röka enkelt och smärtfritt, det är jobbigt. I veckor, månader och år, oavsett om man slutar rakt av eller i en övergångsfas (hur lång den än blir) väljer att använda snus, tuggummi eller läkemedel.

Nikotin är beroendeframkallande, tanken är att det ska bli lättare att sluta röka om man inte samtidigt måste sluta med nikotin. Så hur länge är nikotinet kvar i kroppen om man slutar utan nikotinhjälpmedel?

Alltså är det inte nikotinet i sig som är problemet. Det är smaken, kickarna och vanan, annars skulle rökavvänjningen i stort sett vara över på ett par veckor. Så varför dra ut på plågan genom att försöka ”mellanlanda” i ett nikotinhjälpmedel som riskerar att bli en ny plåga att behöva avvänja sig ifrån?

Nikotintuggummianvändare i min närhet kan ha ett sånt i käften i stort sett jämt, så bered dig på en dyr ”hobby” eftersom de kostar 1,50-3 kr/st. Om inte apoteket har mängdrabatter, vilket jag uppmärksammat att de flesta verkar ha hela tiden. Typ köp fem paket och få det sjätte till halva priset. Att sälja cigaretter på det sättet är inte tillåtet och jag tycker att det är skit att det är okej för några produkter som innehåller ett kraftigt beroendeframkallande ämne.

Nikotin höjer kroppens dopaminnivåer, vilket ger ett välbefinnande, men som ni kan se i den här artikeln går det lika bra att göra det med hjälp av motion, njutning och rytmiska rörelser. Och med rytmiska, njutningsfulla träningsaktiviteter tänker jag förstås på löpning ;-).

Utdelning framför allt

En börstrend som aldrig tycks vika är osunt fokus på utdelning. För över ett år sedan skrev jag om en tanke jag har att starta och börsintroducera ett företag med enda affärsidé att dela ut aktieägarnas pengar och själv hinna ur innan utdelningsivrarna fattar att de är lurade.

Det var lite tillspetsat, men inte mycket. I fredags rapporterade Telia. Resultatet var sämre än väntat, marginalerna var sämre än väntat, omsättningen sjönk och vd Johan Dennelind sa sig vilja hålla ned förväntningarna (som om det brukar vara svårt för Telia...). Men utdelningen höjdes mer än vad marknaden räknat med. Gissa vad som hände med aktien!

Kanske kan man se det lite som ett slags ”reliefrally” för att de inte trollade fram någon värre surdeg ur telefonhytten (för samtliga siffror var inom felmarginalen för vad marknaden hade förväntat sig), men faktum kvarstår att det enda som egentligen var positivt i rapporten var att det finns pengar i kassan och att man därför vill dela ut 15 öre mer än analytikerna gissat.

Att detta får aktien att första dagen gå upp 3,83 procent på en ganska neutral och avslagen börs är i min värld inte friskt. Många köpare valde att betala över 1,50 kr mer för aktien än de hade behövt göra dagen innan, alltså tio gånger mer än de 15 öre som fick aktien att stiga! Artisten David Shutricks låt Hon säger hon är bakfull inleds med textraden: ”Det låter dumt, men jag har köpt en tvåkrona för fyrtio.” Det här låter faktiskt ännu dummare. Undrar förresten när börsen ska vakna upp ur sin bakfylla.

Less på gratis

Jag kommer aldrig ledsna på fenomenet “gratis”, men på att ordet missbrukas så till den milda grad.

Numera får man under vissa förutsättningar använda ordet gratis i reklam, och gissa om det används! Det verkar snarast som att reklamen går ut på att skapa dessa förutsättningar, bara för att få slänga in “gratis”. Vilket det mycket sällan är.

Där kan jag ändå förstå. Företag vill sälja och nästan all reklam handlar om att ljuga, men inom felmarginalen så att man kommer undan med det. Lite grann som att gång är en sport där man ska springa tillräckligt gångliknande för att inte bli diskad, men kör loppet i slowmotion så ser du att absolut ingen har en fot i marken hela tiden.

Då finns värre exempel. Den senaste tiden har det pratats mycket om “gratis mensskydd”. En del kommuner erbjuder unga tjejer att hämta ut mensskydd utan att betala för det, andra kommuner funderar på att följa efter. Om det är vettigt och rättvist eller dumt och diskriminerande vet jag inte och tänker inte gräva för att bilda mig en åsikt. Men sådana här rubriker har jag åsikter om.

Självklart är det inga ideella föreningar som börjat tillverka mensskydd av gamla dagstidningar, de är inte mer gratis än något annat. Det enda som skiljer är att skydden betalas via skatten, och skattefinansierat är inte gratis.

Journalisten som skrivit artikeln ovan använder genomgående ordet gratis när han menar skattefinansierat och han är sannerligen inte den ende, vilket jag tycker är sorgligt. Om inte ens människor som jobbar heltid med språk och samhälle förstår dessa samband kan man knappast begära att gymnasieungdomar ska göra det.

“På frågan om det borde vara gratis för alla, inte bara ungdomar i Österåker, blir svaret ett rungande JA.”

Ja, varför inte? Lever man i en värld där mensskydd kommer från mensskyddsfen och pengar är en outtömlig resurs vore det väl inte mer än rätt ifall allt vore gratis, inte bara mensskydd och mitt gnäll?