Securitas fortfarande fel?

Jag var inne på att köpa säkerhetsaktier i somras. Lyckligtvis gjorde jag inte det. Eller ja, hade jag väntat till september hade jag kunnat göra 15 procent på Securitas om jag haft vett att sälja av innan senaste rapporten nu vid månadsskiftet. Konkurrenten G4S har knappast glatt någon sedan dess.

Hursomhelst, i februari har Securitasaktien tappat 8,5 procent och är nere på 135,35 kr, en nivå vi inte sett sedan oktober. Detta har fått Affärsvärlden att treva efter köpknappen och lägga en riktkurs 26 procent upp. Kunde de garantera nästan 30 procents avkastning (inklusive utdelning) på ett år skulle vi alla inteckna våra ekonomier och köpa Securitasoptioner för rubbet, men som vanligt är det en chansning.

Det som gjorde mig sugen på Securitas från början är att efterfrågan på säkerhet i Europa och USA ökat, och i takt med att stölder och terrorism har en stadig tillväxt lär behovet knappast minska framöver heller.

Rapporten som fick aktien att börja sjunka (i samverkan med en allmänt sur börs) tycker jag inte heller var så farlig. Lite sämre marginaler än väntat, men högre försäljning och omsättning. Resultatet för fjärde kvartalet blev 1 procent lägre än vad analytikerna räknat med, men 1,264 miljarder kronor är ju också pengar, som jag brukar säga (eller nej, det har jag nog aldrig sagt tidigare).

Så är det läge för Securitas nu? Fråga inte mig, vad vet jag om säkerhet? Jag har för fan inte ens gjort lumpen. Någon annan med åsikter?

Det är skönt att vara utanför

Nyligen hade jag ett samtal med någon där Netflix kom på tal och jag förklarade att jag inte har tv. Det visade sig att man tydligen kan ha Netflixabonnemang utan tv, vilket jag inte hade en aning om.

Det där händer mig rätt ofta, att nya men välutnyttjade fenomen gått mig förbi till den grad att jag inte ens vet hur saker funkar. En del känner stress över sånt, “teknikstress”. Jag har inte det problemet. Tvärtom tycker jag att det är ganska skönt att slippa.

Häromdagen fick jag ett sms som påminde mig om mina gratisdagar på Spotify Premium, och så en länk för aktivering. Det är bara det att jag aldrig haft ett Spotifykonto, därför var jag rätt säker på att detta var en bluff. Mycket riktigt, nätet säger att jag hade fått en räkning på 710 kr om jag klickat på länken. Nu var inte det någon risk. Dels för att mina varningslampor tändes, men mest för att min telefon saknar internet.

Nyss framkom att något skumt pensionsbolag försöker få gamla tanter att flytta sina pengar till dem, på samma sätt: klicka på länken, avslöja ditt lösenord och låt dig luras. Hoppas tanterna har gamla hederliga dumbphones, så är deras pengar säkra.

När min farmor var gammal, 90+, tyckte hon att det skulle bli skönt att dö eftersom hon inte hade någon lust att lära sig all modern skit. Jag har ingen dödslängtan och är bara hälften så gammal, men jag börjar förstå hur hon tänkte.

Börsen faller, och vi med den

Jag har flaggat för börsras sedan jag startade den här bloggen. Den här veckan har det blåst bra. Ordentligt ner måndag-tisdag för att studsa upp igår. Jag vet inte om det här är början på något större, men folk brukar skrika “ras!” långt innan börsindex tappar flera procent två dagar på raken. En nedgång var det hur som helst.

Man kan tycka att jag borde glädja mig nu, säga något självgott som “Vad var det jag sa?”, men jag har verkligen ingen lust och för mig är det helt ointressant om min ekonomi klarar sig bättre än någon annans. Visst kan jag andas lite lättare av att portföljens illröda siffror bryts av med blå färg för guld, och svart för likvider, men jag har ju också aktier som går ner både fem och tio procent på en enda dag utan synbar anledning.

Mitt tips till den som av någon anledning månadsköper aktier (jag ska inte spela dum, jag vet att det finns legitima skäl) för alla pengar de får loss är att inte grotta ner sig i börsen om man inte tänkt göra affärer. Kolla in portföljen morgon och kväll eller ännu mindre. Blunda inte för nyhetsflödet, men fundera inte över hur många tusenlappar som lämnar kontot.

Gör något annat, läs en bok, ta en promenad... Kanske är nu det perfekta tillfället att ta tag i andra delar i ekonomin, se över räkningar, göra en budget eller rensa ur källarförrådet och lägga ut grejer till försäljning. Och betänk att det alltid finns någon stackars jävel som har det värre, men som ändå lyckas intala sig själv att det bara är en tillfällig svacka.

Pizza

Jag har skrivit om pizza i bloggen, men aldrig något recept. Det är annars ett bra spartips eftersom köpepizza börjar bli rätt dyrt. För inte så många år sedan hade jag ett par lokala syltor som tog 39 kr per pizza för avhämtning, men nu tar de flesta runt det dubbla.

Det går jag inte med på för något som är så lätt att göra själv. Vi börjar med botten:

vetemjöl, 4 dl

rågmjöl, 1 dl

havregryn, 0,5 dl

margarin, 50 gram

bakpulver, 2 tsk

salt, 1 tsk

mjölk, 1,5 dl

Jag vill gärna ha degen lite smakrikare än den man köper på pizzerian, därav mjölblandningen. En del föredrar att använda jäst istället för bakpulver. Jag har ingen uppfattning mer än att bakpulver alltid finns hemma och det gör inte jäst.

Man kan också välja att köpa färdig pizzadeg. Då spar man tre minuter, men glöm då inte att samtidigt köpa en dumstrut eftersom du är en IDIOT OM DU BESTÄMMER DIG FÖR ATT GÖRA EGEN PIZZA, MEN INTE ORKAR RÖRA IHOP LITE MJÖL!!!

Nu blev jag så upprörd att det är hög tid att gå vidare. Nästa steg är att platta ut den på en ugnsplåt. Någon form av kavel kan den som vill använda, själv har jag fingrar och handflator.

Dags för fyllning:

krossade tomater, 400 gram

gul lök

broccolli

paprika

selleri

chili

champinjoner

tomat, färsk

salt

basilika

Mina enda “måsten” här är löken och de krossade tomaterna. I övrigt blir det vad jag har hemma och idag var det detta, men nästa gång kan det bli sparris, brysselkål, squash eller t o m rödbetor (men den måste skäras ytterst fint/tunt för att inte bli för hård).

Börja med att breda ut de krossade tomaterna med en sked eller något. Salta.

Hacka resten av ingredienserna i lagom stora bitar och sprid ut över pizzan. Avslutningsvis skär jag den hela tomaten i skivor. Krydda. Jag använder bara basilika, men här är det öppet för improvisationer. Oregano (är det någon som skulle kunna skilja den från basilika i ett blindtest?), peppar, någon form av allkrydda eller tacomix...

Då återstår osten. Den kan man riva (dock inte köpa riven, köp aldrig, aldrig färdigriven ost!), men varför krångla till det? Den ska ändå smälta, så jag hyvlar.

200 grader i ugnen i c:a 30 minuter, eller – betydligt mer korrekt – tills den har rätt färg.

Det blir inte riktigt samma rätt som en pizza gräddad i pizzaugn och jag köper själv färdigt ibland, men bara när jag är ute och flänger, aldrig när jag är hemma och bara känner mig för lat för att laga mat. Jag gissar att jag kan göra minst fyra sådana här plåtar för samma pengar som en pizzeriapizza. Plåten räcker till dessutom till två måltider och då vinner plånboken över lättjan. Som vanligt.

Förtroendekapital

Börsbolagens nyckeltal baseras på ekonomisk vinst, kassa och liknande. Alltid pengar. Men en snudd på lika viktig valuta (om än inte lika lättmätt) är ju förtroende. När Paradox-vd:n Fredrik Wester sänkte sin lön till en krona om året med motiveringen “När det går bra för bolaget går det bra för mig” höjde han sitt förtroendekapital.

Motsatsen, sänkt förtroendekapital, såg vi igår i forskningsbolaget A1M Pharma när de offentliggjorde att de återigen bränt sin kassa och behöver göra en nyemission. Och inte nog med det! När nyheten offentliggjordes stod aktien i knappt 12 kr. Emissionskurs: 5 kr. Ni kan ana vad som hände med kursen.

Så man börjar med att råna de ägare man i samma stund ber om pengar. “Du där, ro hit med din mobil, annars får du stryk! Och förresten... Du skulle inte kunna tänka dig att låna ut en hundring så att jag har råd att skaffa ett kontantkort?” Jag har aldrig blivit rånad på min mobil (det är nog ingen som vill ha den), men jag hade inte blivit jättesugen att hala upp plånkan och hjälpa rånaren.

Jag tycker att detta är värt att tänka på, man ska inte bita den hand som föder en. Utan aktieägarnas välvilja blir det inga nya pengar, utan aktieägare – inget företag. Dags att produkterna börjar generera pengar, av kunder som vill betala för dem. Eller för att parafrasera en riktigt usel 90-talsrulle: Inget kneg, ingen deg.

Gör det själva, baksäteschaufförer!

I slutet av januari dog Ingvar Kamprad, nästan 92 år gammal. Inte mycket att säga om det, kan tyckas. Men jodå! Dödsfallet hyllades offentligt av flera vänsterpartister som passade på att kalla Kamprad nazist eftersom han i sin ungdom uttalade stöd till Per Engdahl för att sedan ägna 75 år åt att ta avstånd från tidigare åsikter.

Säger V:s f d distriktsordförande

Jag har ingen aning om Kamprads politiska ståndpunkter på senare tid, men tycker att just dödsdagen är fel dag att kasta paj oavsett.

Ung Vänsters förbundsordförande som tidigare jobbat på Ikea, riktade in sitt Kamprad-hat på ekonomiska grunder och skrev: ”Vi är 150 000 arbetare som borde få dela på arvet.” Argumentet för det är att Kamprad ”har byggt sin förmögenhet på att utnyttja människor i Sverige och andra delar av världen för att pressa löner och kostnader”, skatteplanerat och smitit från skatt. Efter kritik skrev förbundet ett pressmeddelande med formuleringen:

”Vi står fast i övertygelsen att arbetare ska få styra och äga sina egna arbetsplatser.”

Det är inget som hindrar detta. Det kallas eget företagande och det enda riksdagsparti som är öppet negativa till konceptet är just Vänsterpartiet. Men om förbundsordförande Henrik Malmrot vill starta ett eget Ikea, bli lika framgångsrik som kamrat Kamprad, betala 90 procent i skatt och dela resten lika bland de anställda står det honom fritt att försöka.

Ungdomsförbund brukar slänga ur sig provokationer, det är inget unikt för detta parti, men även äldre vänsterpartister visar ibland total brist på kunskap kring hur marknadsekonomi funkar. Ingen har väl glömt bort när tre vänsterpartistiska höjdare med den ekonomiska talespersonen Ulla Andersson i spetsen skrev en debattartikel med formuleringen:

”Det enda arbetarna erbjöds var att de fick högre lön om de producerade mer genom ökad produktion, de fick alltså arbeta ihop sin egen ersättning.”

Utanför deras skyddade verkstad kallad staten måste alls förtjäna sin egen lön för att det ska finnas några pengar att betala ut. Vänsterpartiet pratar ofta om rättvisa, men när de säger att arbetarna borde få äga sitt företag och dela på vinsten menar de såklart inte att dessa arbetare ska bygga upp företaget från grunden, ta ekonomiska risker och jobba utan lön något år samtidigt som de försakar sitt familjeliv. De tycker bara att när människor som Ingvar Kamprad gjort detta, då ska de få ta över och skörda frukterna.

Jag gick till Specsavers

Läsare med fotografiskt minne skulle eventuellt kunna komma ihåg att jag prisat min gamla optiker här på bloggen. Hyllningen gick ut på att hans service var värd det högre priset. Tyvärr gick han i pension och eftersom jag inte hittade någon annan optiker utanför de stora kedjorna som var värd att betala extra för gick jag till Specsavers. Inte för att jag gått på reklamen utan för att de var billigast.

Jag har egentligen inga klagomål vare sig på pris, service eller utbud. De har ett smidigt bokningssystem på hemsidan och inga långa köer. Jag kan tycka att det tar lång tid att få sina glasögon från beställning till leverans, men jag antar att det är så det måste vara när glasen ska slipas av kinesiska barnarbetare.

Men ett klagomål har jag, inte bara på Specsavers utan på alla optikkedjor. Varför kan de inte bara ha en rak och tydlig prislista? Det är undersökningar för en krona om man beställer glasögon, det är terminalglasögon eller dubbelslipade solbrillor på köpet eller rabatt vid nästa köp. Alla erbjudanden och kampanjer går ut på att man ska köpa mer än man egentligen vill.

Vid mitt senaste besök behövde jag starkare glasögon, men mina gamla var mindre än två år gamla varpå jag undrade om man inte kunde byta glas i de gamla bågarna. Men nej, det gick inte. Då skulle inga garantier gälla så det blev billigare att köpa nytt.

Och inte nog med det. Vid köp av nya glasögon skulle jag få ett extra par utan extra kostnad. Vadå “utan extra kostnad”? Har någon rik knös testamenterat alla sina pengar till Specsavers för att han såg det som sitt livs mission att ge deras kunder dubbla glasögon? Så klart inte. Alltså är det vi kunder som betalar i slutänden.

Men vad ska jag göra, gå till en kedja som inte har erbjudanden som går ut på att vi ska konsumera mer än vi behöver? Finns det ens en sådan? Så jag tog emot det extra glasögonparet trots att jag bara har ett par ögon. Inte lurad, men ändå gnager det lite. Nåväl, med extraparet kan jag alltid åka till Stureplan och lajva projektledare i reklambranschen.