K4

Det drar ihop sig till deklarationstider. För mig känns det alltid som att en sten faller från bröstet när näringsbilagorna är klara. Därför brukar jag ta tag i skiten så fort jag kan. En fördel till med det är att om (när) problemen dyker upp går det snabbare att få svar från Skatteverket i januari än om frågorna kommer i slutet av april.

Aktierna har blivit enklare att deklarera med investeringssparkonton och kapitalförsäkringar. Jag minns när jag behövde lämna in en hel bunt med K4-blanketter. Numera räcker det med en. Något år har jag klarat mig helt utan, då jag inte sålt några värdepapper i vanlig aktiedepå.

Att deklarera aktier är inte svårt, och numera inte tidsödande heller. Ändå hör jag varje år människor stöna över jobbet. De vet inte vad de sålt, vad de fått betalt och framförallt inte hur mycket de en gång (eller flera gånger) betalat. Är det bara jag som skriver upp vad jag handlat? Själv använder jag en vanlig Excelfil där jag matar in varje transaktion samma dag som den genomförs, hur enkelt som helst.

Nätmäklarna erbjuder sig annars att göra jobbet åt oss. Nordnet tar 99 kr (med undantag för Private Banking- och Active Trader-kunder) för att sammanställa en färdig K4. Avanza har en rörlig taxa från 99 kronor och billigare. Som platinakund kan jag få den helt gratis, men vill ändå göra den själv.

Jag skriver under min deklaration ”på heder och samvete” och kan i värsta fall straffas om jag lämnar felaktiga uppgifter. Det går inte att skylla på mäklaren, bokföringsbyrån eller juristen om det blir fel. De tar gärna betalt för att göra jobbet, men ansvaret är deklarantens. Den som lämnar in en blankett med en felaktig siffra lär bli varse det oavsett om den kostat 99 kr eller 99000, så det är bara att spotta i nävarna och sätta igång.

Eller strunta i det där med nävarna, det är lite äckligt.

Evro eller Juurow?

Tanken är att EU-valutan euro ska uttalas som början av Europa på det språk man talar. Därför heter det juurow på engelska, ojrå på tyska osv, men det där har alltid varit knepigt i Sverige. Av två skäl, tror jag. Vi fick från början höra att vi skulle säga évro, men ingen kallar väl Europa för Évropa? Inte heller säger de flesta av oss Európa, snarare Erópa, så då borde valutan heta eró med betoning på o-et, och det låter sådär lagom bra.

Den andra anledningen till att vi inte kan uttala valutan på svenska är att vi alltid varit så amerikaniserade att vi helst sätter engelska ord på nymodigheter. Göran Persson, vår statsminister under de tio första åren med valutan, sa juurow. Jag är osäker på hur hans efterträdare Reinfeldt säger (jag brukar alltid slå av när jag hör hans röst), men vid det laget var väl skadan redan skedd.

Men jag klagar inte. Kanske är namnproblematiken ett av skälen till att svenskarna röstade nej i folkomröstningen. Vi kan ju inte gärna ha en valuta vi inte kan uttala. Jag håller tummarna för att Sverige inte hinner införa euron innan den försvinner, men i det fallet är jag pessimist.

Eftersom den är impopulär nästan överallt kunde man kanske byta namn, som man gjort med andra fenomen ingen gillar: zigenare, Stalingrad, Fredrik Virtanen... Enklast vore väl att gå tillbaka till ecu. Det uttalas ekýy. Eller éky. Eller e-ähvadfan!

Ratar

När jag skrev om Spotifys börsnotering berättade jag att jag själv inte ens använder gratisversionen av tjänsten. Sedan finns det ju en premiumvariant som kostar 99 kr i månaden, vilket är exakt 99 kr mer än den vore värd för mig.

Jag vet inte hur udda det är att inte ha Spotify, men jag ratar så mycket mer. Netflix och alla andra streaming-tv-tjänster. Tv överhuvudtaget faktiskt, och i stort sett alla tekniska finesser som många ser som självklara.

Jag har heller ingen smartphone, vilket bara 15 procent av svenskarna saknar. Eller ja, jag ska inte säga att vi saknar det, vi bara har det inte. Siffran för ickepensionärer är nog rätt nära noll. 69 procent av svenskarna har dessutom en surfplatta och den siffran förvånar mig ännu mer. Jag känner inget behov av varken det ena eller det andra.

19 procent av den svenska bilparken är från år 2000 eller tidigare. Jag har aldrig ägt en bil tillverkad senare än 1992 och gissar att mina bilar snittat 30 år. Den där 92:an hade jag runt millennieskiftet och det är enda gången jag haft en bil som varit nyare än tio år gammal.

Mina utlandssemestrar i vuxen ålder går att räkna på ena handens tumme. Jag är osäker på när jag senast åkte på semester överhuvudtaget. Semester är för folk som inte trivs med sina liv (fick jag inte fart på kommentarsfältet nu får jag det aldrig).

Innan jag får sjuk-i-huvet-stämpel vill jag betona att jag valt bort allt detta av fri vilja och inte i första hand av ekonomiska skäl. Mycket av det skulle jag inte vilja ha även om det vore gratis (tv skulle jag nästan kunna betala för att slippa). En ny bil vore praktiskt ibland, men inte i närheten värd priset.

Jag har en pigg dator. Ingen värsting, men bra. Och hyfsade högtalare till den, och en laserskrivare. I köket har jag induktionshäll och varmluftsugn. Inte heller marknadens dyraste, men varje gång jag lagar mat på mammas gamla keramikhäll hinner jag tänka att det måste vara något fel på den eftersom det går så lååångsamt.

I övrigt är mitt liv ganska förskonat från moderniteter. Dyker det upp något jag vill ha kommer jag kanske att köpa det, men inte annars. ”Det har alla” är inget argument.

Löfven öppnar för förmögenhetsskatt

Det var inte många dagar sedan jag grubblade över om regeringen tänker höja eller införa nya skatter. Tyvärr har vi fått ytterligare ett tecken på det efter att statsminister Löfven ett halvår innan valet meddelar att man ser över möjligheten till en ny förmögenhetsskatt.

”Vi håller som sagt på att se över vi ska göra detta, men det är ingen tvekan om att de som har det allra bäst ställt, de kan bidra mer än de gör i dag.”

Formuleringar som ”de som har det allra bäst” antyder att det blir en liten grupp i toppen som drabbas, men så lät det ju även när de höjde skatten för ISK. Låt oss säga att toppen är ganska stor och bred när socialismen slår med sin lie.

V-ledaren Jonas Sjöstedt blev såklart ivrig av lycka och kommenterade detta så här på Twitter:

”Plötsligt säger Löfven att han vill beskatta de rikas kapitalinkomster efter att ha sagt nej till just det när vi i Vänstern föreslagit det. Det synar jag gärna. Låt oss göra det direkt, V är redo.”

Det känns märkligt att jag ska behöva förklara grundläggande ekonomi för en partiledare, men så här ligger det till. ”De rikas kapitalinkomster” beskattas redan (ihop med alla andras kapitalinkomster) genom reavinst- och ISK-skatt. Det Löfven pratade om var förmögenhetsskatt. Det är inte en skatt på inkomst utan en skatt på redan beskattade inkomster.

Hand upp, den som tänker beskatta tills staten äger allt.

Alltså, först beskattas vi när vi arbetar. Sedan beskattas vi när vi investerar våra pengar till gagn för näringslivet. Om vi sedan väljer att konsumera nettoavkastningen beskattas vi med moms och diverse punktskatter.

Men om vi väljer att spara pengarna för att öka vår egen frihet och möjliggöra ett oberoende på ålderns höst eller om vi drabbas av sjukdomar och andra svårigheter har vi sedan 2007 kunnat göra det, till vänsterns förtret. Det är detta man nu har för avsikt att råda bot på. För – precis som jag skrev i min förra skattetext – tro inte att den politiker som bollar dessa idéer i samtal med journalister ett halvår före nästa riksdagsval kommer att backa tillbaka från den inslagna vägen.

Spotify – inte intresserad

Jag vet inte hur länge det spekulerats om en börsnotering för den svenska musik- och streamingtjänsten Spotify. Det är snart tio år sedan tjänsten lanserades, så antagligen sedan dess. Nu tycks det bli av, på New York-börsen. Äntligen?

Självklart har jag inget konto på Spotify, jag har för fan knappt gardiner! Jag tror inte att det är mitt ointresse för tjänsten som gör mig ointresserad av aktien, men ointresserad är jag. Snarare handlar det om tajming. När en ny het tekniktjänst börsnoteras kan även en bakåtsträvare som jag spetsa öronen.

Men Spotify är inte en sådan. Det här är ett teknikbolag vars idé var revolutionerande när den kom. Sedan har den mognat och marknaden har växt. 2016 nådde de 100 miljoner aktiva användare. Men märk väl, de gick ändå med förlust. Det var förresten bara runt en fjärdedel av kunderna som faktiskt betalade för Spotify och inte bara använde gratistjänsten. Nu säger man sig ha 70 miljoner betalande kunder, men man går fortfarande back ekonomiskt.

För mig känns det som att denna börsnotering tvingats fram av ägare som ledsnat på att ha andelar i en briljant musiktjänst som tycks helt omöjlig att tjäna pengar på, så att det kan bli lite hype kring aktien och de kan börja få in lite riktiga pengar i plånboken (eftersom bra idéer är värdelösa som betalningsmedel när man ska handla bensin).

Marknadsandelen kan bara sjunka och i värsta fall förvandla Spotify till morgondagens Altavista, Betamax, Anders Glenmark... Det här är inte en startup, det är en turnoff.

Vi vill inte samsas

I rusningstrafiken till och från Stockholm sitter det exakt en person i nästan alla bilar. Då och då rekommenderas samåkning. För miljön, för att motverka trängsel och som spartips. Är det jobbarkompisar må det kanske vara hänt, men vad händer om de förväntar sig att få åka med gratis fem dagar i veckan? Dålig stämning.

Att börja samåka med vilt främmande människor är ett ännu längre steg. Färdtjänsten har genomfört detta och tvingar numera sina resenärer att samåka. Ingen är nöjd med det, det tar tid och gör resorna planeringsmässigt skakiga. I det fallet ses detta förmodligen som en bonus. I “bästa” fall hittar färdtjänstresenärerna andra sätt att åka eller väljer att sitta hemma istället. Bägge varianterna sparar skattemedel.

Jag gillar idén samåkning och ska passa på att göra gratisreklam för Samåkning.se samt skjuta in att jag inte vet någonting om dem, mer än att det verkar smart på pappret. Men jag samåker inte själv. Jag tänker ungefär som den här killen (fast utan trumma eller sinnessjukdom):

“Skulle okända människor plötsligt få skjuts

utav mig som om jag vore nån jävla buss?”

Att hyra ut ett rum känns ännu mer avlägset, inte en chans! Jag kan inte för mitt liv förstå människor som frivilligt bosätter sig i kollektiv. Gemensamt kök vore helvetet på jorden, jag skulle hellre bo i tält.

Och jag är inte unik. I höstas skrev jag om Attefallshus och kunde konstatera att visionen om tvåhundratusen nya bostäder knappt blivit en procent av det. Vi vill ha vårt eget, och vi som bor i flerbostadshus slår en flukt i titthålet innan vi går ut så att vi slipper träffa grannarna i trapphuset. Därifrån är det rätt långt till att dela salt och tvål med främlingar.

Ännu ett fattigt intellekt

Mitt hjärta blöder för människor det är synd om på riktigt, men av just den anledningen kan jag inte låta bli att kommentera personer med en självpåtagen offerkofta som det inte är ett dugg synd om. Följande insändare har jag helt skamlöst stulit från Kavastu.

Var ska vi börja? ”47 år i arbetslivet” innebär att han/hon antagligen jobbat oavbrutet från 18 till 65 års ålder. Det är få förunnat. Lönen är okänd, men formuleringen ”alla skattepengarna jag betalade in under dessa 47 åren” säger mig att det inte handlar om ideellt arbete. Inte svart heller, så i alla fall avtalsenlig lön.

Över till utgifterna. Eller rättare sagt de utgifter insändarskribenten inte har råd med, vilket tycks vara ungefär allting förutom mat och bostad. En av punkterna är medicin. I Sverige kickar högkostnadsskyddet in när man kommit upp i 2250 kr under en ettårsperiod, så riktiga läkemedel kostar aldrig mer än 187,50 kr i månaden.

Kläder, restaurangbesök och att gå till frisören är annat som inte ryms i budgeten. Jag ska villigt erkänna att jag inte är precis genomsnittlig i mina utgifter här. Jag lägger kanske en tusenlapp om året på kläder, betydligt mindre på utemat och ingenting på att klippa mig. Signaturen ”Fattigpensionär” har kanske högre krav än så. Åtminstone för höga för sin plånbok.

Busskort är inte gratis, semesterresor och julklappar kan kosta hur mycket som helst och har man dåliga tänder är även tandläkarkostnader riktigt kännbara. Dessa utgifter svider för många, särskilt när de kommer i stim, men att inte alls ha råd är rätt udda.

”Fattigpensionär” undrar vart alla skattepengar tagit vägen. Bra fråga, men jag undrar också hur det är möjligt att 47 års lön inte resulterat i minsta budget. Det här är pengar intjänade under 80-, 90- och 00-talet, decennier då i stort sett alla investeringstyper stuckit i höjden! Börsen, bostäder, skog, mark... Hur är det ens möjligt att jobba i nästan ett halvsekel utan att lägga undan pengar så att man har råd med tandvård och julklappar till barnbarnen?!

Förlåt tjatet, men offerallen är ju alltid aktuell.

Svenskt Näringslivs Leif Östling myntade begreppet ”Vad fan får jag?” som direkt dök upp i sociala medier som en så kallad hashtag (den svenska översättningen fyrkantstagg har fortfarande inte riktigt slagit). Jag börjar bli sugen på att lansera #vadfangördu.