Det här brukade jag ha dåligt samvete
för, att jag inte åtminstone kunde låtsas vara lite normal, men det har jag slutat med. Det påstås att det hör ungdomen till
att se världen i svartvitt, att vi blir mer nyanserade med åren.
Det stämmer på ett sätt. Erfarenhet gör att man tar in fler
aspekter och inte rusar iväg. Men när det gäller ”all-in-tänket”
har jag snarare anammat det mer och mer.
Det är inte så att jag tänker att
jag som snart ska dö måste jobba effektivt. Nej, jag är
fortfarande odödlig, eller tycker mig åtminstone ha mer än halva
livet kvar. Jag är bara less på resultatlösa projekt. Som ung
kunde jag spela i band som inte ens var lovande på pappret, köpa
bilar som inte var mina drömbilar, i väntan på att bättre skulle
dyka upp, eller hänga med vänner som slukade mer energi än de gav
tillbaka.
Fuck that (det skrev jag inte för att
verka ung utan för att jag inte hittade en tillräckligt bra svensk
motsvarighet)! Nu vill jag ägna mig åt sådant som smakar mer än
det kostar. Projekt kan ge pengar, glädje, sinnesfrid eller framtida
möjligheter. Är de värda mödan är de värda att satsa järnet
på. Annars får det vara.