Fotboll på jobbet?

Jag kom en gång in på ett kontor där jag jobbade och möttes av ett tjugotal kollegor som bokstavligen stirrade på en radio. Ur denna strömmade ett idrottsreferat. När jag hängt av mig ytterkläderna frågade jag vad som var på gång.

”Det är ishockey!!!”

Jag visste det, ville bara retas lite. Då som nu tycks hela Sverige stanna upp när det är mästerskap i fotboll eller ishockey. Men jag kunde inte låta bli att röra om lite mer i jordgetingboet, så medan jag startade upp min dator frågade jag: ”Är det någon turnering på gång?” Minen på mina medarbetare var obetalbar. Till slut stammade en av dem fram: ”Är du helt dum i huvudet?” Inte oförskämt på något vis, men ungefär så oförstående är de engagerade för oss som inte är det, och tvärtom.

De hade jobbat klart för dagen, men ibland krockar arbetsgivarens vilja att få ett jobb utfört med arbetstagares vilja att kolla på sport. Dock trodde jag inte att det fanns någon som inte förstår vad som gäller. Men det var innan jag läste Företagarnas artikel i ämnet.

”Som anställd kan man däremot inte ta för givet att fotboll går före allt annat.”

Men det är väl klart! Varken fotboll, ishockey, Stenmarks andra åk eller ”Jag blir lite sen för jag drack öl igår” är giltiga orsaker att inte utföra det arbete man faktiskt får betalt för. Det finns några lägen då arbetsgivare inte kan neka ledighet, som nära anhörigs begravning. En del gör då inte ens löneavdrag, men att få betalt när man inte jobbar kan ingen räkna med.

”Tyst! Jag ser på tv!”

Jag hade en gång en jobbarkompis som alltid var ”sjuk” när det var ishockey eller fotboll på tv. Eller OS. Det var på den nivån att folk skämtade om det för alla visste vilka dagar hans ”magproblem” skulle blossa upp, och har han inte fått sparken än har han garanterat haft en och annan sjukdag även under detta fotbolls-vm. Jag är gudskelov inte arbetsgivare. Vore jag det hade det funnits få saker som retat upp mig så mycket som idrottslig bondpermis.

Fakturapåminnelser

Fasta kunder fakturerar jag vanligtvis månadsvis. Det blir enklast så. Tillräckligt mycket pengar för att det ska vara värt att faktura, men inte för mycket för att hålla reda på, både för mig och kunden.

Åtminstone borde det vara så, men den senaste tiden har jag noterat att allt fler kunder inte lyckas betala inom de 30 dagar de har på sig från att fakturan mejlas, så när nästa månadsfaktura skickas blir det ihop med en betalningspåminnelse från föregående månad.

Pengarna struntar jag i, bara jag får dem i sinom tid. Särskilt i det här ränteläget spelar det ingen roll om jag får vänta lite extra, och i ärlighetens namn händer det att jag får betalt långt före förfallodatum också, särskilt månaden efter att kunden fått en påminnelse. Så det jämnar nästan ut sig. Och inte är det mer pengar än att kunden har de här pengarna på kontot. Många räkningar är inte ens femsiffriga.

Så hur kommer det sig att allt fler betalningar kommer allt senare? Jag vet inte. Jag kan inte ens minnas när jag senast missade att själv betala en räkning i tid, varken på firman eller privat. När fakturan kommer lägger jag in betalningsuppdraget i datorn. Sedan behöver jag bara se till att det finns pengar att dra den emot.

Kanske har folk för mycket att göra och ekonomiavdelningarna för lite personal? Jag som är min egen ekonomiavdelning har absolut arbetstoppar, men det tar väl en minut att lägga in ett betalningsuppdrag och max lika mycket för att få in transaktionen i bokföringen. Två minuter per leverantör och månad alltså. Knappast där skon klämmer, så jag fortsätter grubbla. För konstigt är det.

Försök begripa det obegripliga

Twitter har på sistone uppmärksammat på ett märkligt fenomen. Folk vill inte förstå. Det är inte bara så att de inte orkar, de vill inte.

Först var det en manlig rappare och komiker som lagt ut en låt för flera år sedan och som en kvinnlig krönikör och komiker sett nu och ogillat så till den grad att hon ville polisanmäla den. Att jag poängterar deras kön har ett syfte. För när andra kvinnliga komiker kom till mannens försvar blev de kallade könsförrädare. Det kunde inte bara vara så att de hade – och har rätt att ha – en annan åsikt om låten.

Den var tveklöst anstötlig, men istället för att prata med upphovsmakaren och andra om deras åsikter valde man att piska upp ett drev som resulterat i att låtskrivaren, hans vänner och familj mordhotats. Man har ringt hans uppdragsgivare och uppmanat dem att bryta kontraktet med honom, och så ska alltså polisen agera musikrecensenter av en tre år gammal låt som betydligt färre hade hört för ett par veckor sedan.

Nytt exempel. Årets Almedalsvecka har handlat försvinnande lite om politik, utan mer om vem som kan tänka sig att förhandla – eller ens prata – med vem. Att politikerna hamnar i sandlådan är inget nytt, men väldigt många väljare gör dem sällskap. Jag tror aldrig jag har sett och hört så många människor säga att de som kan eller inte kan tänka sig att rösta på partiet X bör avfölja/blocka honom/henne.

Återigen, vad är det som är så farligt med att lyssna på åsikter man inte delar? Navid Modiri, SVT-programledare som 2013 ropade in en golfrunda med Jimmie Åkesson på en välgörenhetsauktion, har ofta en balanserad syn på saker och ting och så även nu:

Jag tror inte Modiri delar särskilt många åsikter med Åkesson, men efter att ha hört honom motivera golfrundebudet tror jag inte att han gjorde det som en pr-kupp eller för att vinna poänger. Han var bara genuint nyfiken på om de skulle kunna lära sig något av varandra. För en sak är säker, att kalla folk idioter och sedan ignorera alla som inte håller med gör ingen klokare, och övertygar lika många, alltså noll.

Jag tycker illa om nästan alla politiker, men de jag har lättast för är de som ”tar debatten” och till och med nedlåter sig att prata med vanligt folk. Man skulle tro att det (särskilt i valtider) vore de flesta, men ytterst få svarar någonsin på tilltal ens i sociala (!) medier. Det sägs att det förr gick att ringa statsministrar som Palme och Bildt. Nu kommer inte ens journalister fram till pressekreterare. Hur ska vi förstå andra om vi inte ens pratar med varann?

På börsen blir det kostsamt att sitta i en bubbla och bara lyssna på folk som håller med. Innan jag köper en aktie försöker jag hitta en kritisk analys av bolaget. Jag vill hitta argumenten mot min egen åsikt. Ibland blir de så bra att jag förkastar hela affären.

Jag tror på den taktiken i alla lägen. På Twitter försöker jag följa sympatisörer från alla partier och människor med helt andra åsikter än jag själv har, och lyssna på poddar i olika ämnen från olika läger. Inte för sakens egen skull, en del har verkligen ingenting vettigt att säga eftersom de själva sitter fast i en bubbla där alla oliktänkande viftas bort som idioter. Men folk jag inte håller med ger mig nya infallsvinklar och skäl att vässa mina egna argument och åsikter.

Att vi till vardags hänger mestadels med åsiktsfränder är inte så konstigt, men internet har verkligen gett oss chansen att interagera med människor i alla åldrar, ur alla samhällsklasser, från hela världen. Ta den! Och om du sitter i publiken på en debatt och inte håller med talaren – gör inte som kvinnan i klippet nedan. Du blir bara hes, och du lär dig inget.

Hummus

Jag tror hummus är arabiska. Enklast är kanske att kalla det kikärtsröra, så fattar folk vad det är också. Vanligtvis görs den av kikärtor, sesampasta, olivolja och vitlök, men jag tänker som vanligt krångla till det. Detta eftersom jag varken gillar olivolja eller vitlök.

Vi börjar med sesampastan. Det kan man köpa under namnet tahini. Man kan köpa helt färdig hummus också, men nu ska det här handla om matlagning och inte inköp av helfabrikat, så jag gör min egen sesampasta. Detta behövs:

skalade sesamfrön, 3 msk
pressad citron, 1 tsk
rapsolja, 2 msk
salt, 0,5 kryddmått
vatten, 1 msk

Rosta sesamfröna i en stekpanna. Ingen olja, bara hög värme i någon minut. Mixa/mortla fröna en stund efter det.

Tillsätt vatten och citron, fortsätt mortla. Tillsätt olja och salt, fortsätt blanda till en någorlunda jämn smet. Helst ska den nog vara helt slät, men det är en utseendegrej. Jag ska inte tävla i kock-vm, jag är bara hungrig.

Här är resten som behövs för hummus:

kikärtor, kokta, 5 dl
gul lök, en liten
pressad citron, 0,5 dl
rapsolja, 0,5 dl
spiskummin, 1 tsk
salt, 0,5 tsk
sumak, 0,5 tsk

Blötlägg och koka kikärtor. Samma sak här, det går att köpa färdiga i konserv, men det blir mycket dyrare och varken blötläggning eller kokning går att misslyckas med. Sedan läggs allt i en mixer (glöm inte sesampastan!) och så är det bara att mixa tills smeten är slät.

Servera som tillbehör till vad som helst eller som smörgåspålägg. Och laborera med receptet. Ta andra kryddor som du gillar bättre, eller släng in andra ingredienser. Jag har sett hummusrecept med allt från persilja till rödbetor. Spenat skulle jag vilja testa.

Säg nej

Inför Euroomröstningen ombads Jens Spendrup att ge sitt bästa argument för att Sverige skulle byta valuta och ge upp kronan. Han tänkte efter en stund och sa så:

”Det är roligare att säga ja.”

Hur kan det ens vara ett argument? Men titta på vilken reklamfilm som helst och du kommer upptäcka att marknadsföring ofta spelar på nojan att gå miste om något. FOMO, som det heter på börsen, ”fear of missing out”. Bara hoppa på tåget, för inte kan du väl säga nej till den här grejen, bilen, tjejen, stilen...?

Jo, det går faktiskt alldeles utmärkt. Jag börjar mer och mer luta åt att nyckeln till ett gott liv är att våga säga nej, både till försäljare som vill ha ens pengar och till uppdragsgivare och andra som vill ha ens tid. Jag vet att hela konsumtionskulturen är inriktad på att tacka ja till allt möjligt.

”Tänk vad du kommer ångra allt du inte gjorde när du ligger på din dödsbädd.”

Men tänk då också på att varje gång du tackar ja till något tackar du nej till något annat. Genom varje köp blir du av med pengar du hade kunnat lägga på något annat, och varje evenemang du följer med på tar tid från något annat.

Särskilt den här tiden på året undrar jag över alla människor som gör allt de kan för att slippa vara hemma och lediga för att istället åka jorden runt och ösa ut pengar. Vantrivs man med sitt liv bör man inte göra sig av med de medel man har för att ändra på det. Eller som en ung, skäggig rockpoet skrev för ett par decennier sedan:

”För var dörr som öppnas
är det fjorton som stängs,
och under marken står människor
som burhöns och trängs,
på väg emot undergång –
redan för sen –
men snart ska just deras namn
huggas i sten.”

Japp, jag värjde mig för Svenssonliv redan på den tiden.

Bromsa sparandet?

Rätt ofta rekommenderas pensionssparare att sänka risken i sitt sparande vid 55 eller så, senast här:

”Håll hög riskprofil tills du blir runt 55 år. Trappa sedan ned risken med hjälp av ökat räntesparande.”

Några som gått i pension. Och en som borde.

Jag pensionssparar inte. Jag sparar för livet i största allmänhet och det skulle aldrig falla mig in att låsa in mitt sparande i ett öronmärkt pensionssparande. Men eftersom förståsigpåare i stort sett verkar utgå ifrån att pension är det enda man kan spara till och ger det här rådet i alla lägen tänkte jag ändå vädra mina åsikter.

Pensionsåldern är runt 67 nu, men de flesta av oss vet ju inte vad siffran är när vi själva kommer dit. Från 55-årsdagen är det kanske 30 år kvar av livet. På trettio år hinner pengar med en vettig avkastning tiodubblas på börsen, så jag ser inte vitsen med att sätta dem på ett bankkonto med låg ränta i flera decennier, även om det inte är smart att bara handla med högriskaktier och derivat med hävstång när löneavierna slutar att komma.

Här kommer en historia jag berättat förr, men den tål att upprepas. När min farmor var runt 80 gick hennes elvisp sönder och hon tänkte inte köpa någon ny med motiveringen: ”Jag ska ändå snart dö.” Hon blev 102! Slutsats: Det är inte fel att planera för att dö, men det är ännu viktigare att planera för att leva.

Ni stjäl min tid

Jag satt en gång i en ledningsgrupp som möttes en gång i veckan vare sig det behövdes eller inte. Vanligtvis gjorde det inte det. Eller rättare sagt, det hade kunnat vara väl spenderad tid om alla engagerat sig, men varje vecka var det samma visa. Den arbetsledare som skulle titta över sitt underhållsbehov hade inte gjort det, och den som skulle ha en semesterlista klar hade inte det eftersom personalen på avdelningen inte hade lämnat in sina önskemål i tid. Så punkt efter punkt sköts fram, bordlades och återupptogs. Och ältades, ältades, ältades.

Om alla hade gjort vad de skulle och förberett sig inför mötet hade det tagit en halvtimme istället för två timmar, och det hade lett till resultat istället för missad arbetstid.

Nu var detta en sällan skådad dysfunktionell arbetsplats, av en rad olika orsaker. Men knappast unik. Jag tycker att det här drabbar mig hela tiden. Inte bara att folk inte håller tiden för möten och deadlines, vilket är illa nog. Utan också att de inte är klara när de sagt att de ska, och inte heller hör av sig och berättar det. Så då har man ett möte för att ”stämma av” absolut ingenting.

Det behöver inte ens vara människor man känner. Även främlingar kan stjäla min tid och uppmärksamhet. Ta bara internetforumtrådar. Det är ofta en bra kunskapskälla. Men ingen tråd längre än femton inlägg är förskonade från kommentarer av typen:

”Nu har inte jag orkat läsa igenom hela tråden, men är det någon som tagit upp...?”

Ja! Tio stycken har tagit upp exakt det, för de har inte heller orkat läsa igenom det de ska kommentera, vilket i sin tur lett till att tråden blivit ännu längre, vilket gör att ännu fler inte orkar läsa innan de skriver.

Tänk om världen bestått av frågor och svar, och de som har varken eller klivit åt sidan och väntat på sin tur, alternativt skaffat frågor/svar. På en direkt fråga tycker jag att ”Jag vet inte” är en underskattad fras, mycket bättre än att låta käften gå för att täcka över detta faktum. Förutom att det nästan aldrig lyckas är det tidsödande och irriterande.