Etisk börshandel

Ska man följa moralen eller plånboken när man handlar på börsen? Jag har en kompis som halvt på allvar velat investera i oetiska fonder, som prioriterar vapen, droger, sprit och porr. Själv har jag konstaterat att jag har en rätt avslappnad inställning till börsmoral.

Den senaste tiden har det snackats en del om cannabisbolag och hur rätt eller fel de är att investera i, som Stenocare aktuell i dagarna. Nu gäller det visserligen medicinska cannabisprodukter, de ska inte sälja hasch till skolungdom. Men det väcker ändå frågor om investerarnas ansvar.

Sparpodden dammade av frågan om etiska investeringar i senaste avsnittet, nr 256. De kom in på det genom en läsarfråga från en som ”vill spara etiskt” och undrade hur hon kunde påverka marknaden genom att välja eller välja bort investeringar i ett visst företag. Den avgående sparekonomen Joakim Bornold sa något jag inte upplever lyfts upp särskilt ofta:

”Du köper eller säljer aktier till någon annan. Det påverkar inte bolaget överhuvudtaget. Är det så att många säljer så visserligen går aktiekursen ner, men det blir en väldigt attraktiv direktavkastning i de här bolagen för lönsamheten sjunker inte i bolaget, vilket gör det till en attraktivare investering och sannolikt går aktiekursen upp igen.”

Kanske låter det som att jag försöker döva mitt samvete nu, lite som vapenbolag som säger att om inte [valfri diktatur] köper vapen av oss kommer någon annan att sälja, men på börsen produceras inte vapen och vanligtvis inte ens vapenaktier. Aktierna finns redan och om ingen köper dem kommer nuvarande ägare ha dem kvar.

H&M tas också ofta upp i de här sammanhangen. När det visade sig att H&M:s kläder tillverkas av barnarbetare (precis som många av deras konkurrenter) var det flera modebloggare som hotade med bojkott. När vd Karl-Johan Persson nyligen sa att invandring gör Sverige rikare hotade andra med bojkott.

Jag tror på bojkott som maktmedel. I konsumentledet. För all del även på arbetsmarknaden, det är rimligt att inte jobba för företag man föraktar. Men på börsen gör det nog sällan någon nytta. Jag fortsätter att äga H&M trots att deras barnarbetare saknar känsla för kvalitet.

Det bästa med att bo i bostadsrätt

Det finns mycket bra med bostadsrätt jämfört med hyresrätt. Man kan tjäna pengar på sitt boende. Man behöver inte fråga om lov för minsta lilla utan kan riva ut skåp, dörrar och till och med väggar. I en hyresrätt får man i princip inte ens tapetsera utan att först få klartecken från värden. Och då gäller det att ha en bra värd.

Och i ärlighetens namn... Även om det bor en och annan kuf även i bostadsrätt (jag gör ju det) går det inte att jämföra med hyreshus där det av kapitalistiska skäl bor fler människor utan arbete som kan få den käcka idén att anordna en ravefest en tisdagsnatt.

Sedan finns det en fördel som stämmer för alla lägenhetstyper – den gemensamma tvättstugan. Jag vet att jag tappade en del av er nu för det första många gör (”Ja, vänner till mig förresten...”) när de flyttar in i en ny bostadsrätt är att skaffa egen tvättmaskin. Jag har aldrig förstått varför.

I bostadsrättsföreningens tvättstuga finns flera stora tvättmaskiner, torktumlare och torkrum. Om något går sönder eller krånglar är det andra som får fixa det, fastighetsskötare eller reparatörer. Jag behöver bara sortera och tvätta. Och tömma filtret såklart, annars får man gängstryk.

”Du grabben, är det du som använt mangeln?”

Elkostnaden för att driva en tvättmaskin är visserligen bara ett par kronor per maskin, men det finns ju fler kostnader. En tvättmaskin kostar minst 2500 kr. Ska man ha inbyggd torktumlare (och det åker man väl nästan på när man inte heller har torkrum) börjar priserna på 4000 kr.

Sedan tar ju tvättmaskinen plats. Lågt räknat är det väl minst en kvadratmeter som inte går att använda till något annat. Där jag bor kostar en kvadratmeter 35000 kr. I centrala Stockholm kanske det tredubbla. Det är ganska dyrt för att inrymma en maskin som faktiskt inte behövs eftersom föreningen ändå har egna, som alla är med och betalar oavsett behov.

Flyttar jag till eget hus är den underhållsfria tvättstugan det jag kommer att sakna mest av alls. Det och centralvärmen. Jävlar vad jag frös när jag fick betala värmen ur egen ficka!

För lite mens i statsbudgeten?

Vi måste prata om mens! Det är inte jag som säger det. Budskapet basuneras dagligen ut från tv, radio och tidningar. Det görs teater och film om mens. Minst två Sommarpratare har ägnat hela sina program åt menstruationens alla aspekter. Den ena hade gjort ett seriealbum om mens. Den andra skrev senare en hel bok och följde upp med en föreläsningsturné om alla tabun kring fenomenet.

Ja, hurså?

Hur mycket kan man egentligen prata om att man inte kan prata om mens innan det blir fånigt tydligt att man visst kan det?!

Vet inte, men jag vet att gränsen inte är nådd än. Signaturen ME (som själv är kvinna, så det är inte bara mansgrisar som tänker så här) föreslog i kommentarsfältet att jag skulle skriva ett inlägg om att föreningen Mensen fått en halv miljon skattepengar för att ”menscertifiera” arbetsplatser och ”skapa ett så kallat mensvänligt arbetsklimat”.

”Personer som är födda med snippa” - eller det vi i gruppen normala kallar kvinnor.

Detta är inte första och troligen inte sista gången skattemedel läggs på att lyfta mensen i det offentliga rummet. För ett år sedan förärades Stockholms tunnelbana med menskonst. Även då angavs osynliggörandet av mensen som orsak till att pengar ska läggas på detta. Jag tycker att det är få om ens några ämnen det tjatas så mycket om. Andra kroppsvätskor jag inte heller tycker får för lite uppmärksamhet i offentligheten är sperma, slem, snor och urin.

Jag fattar att menstruation är ett smärre helvete för en del kvinnor, men jag tror inte att deras mensvärk blir ett dugg bättre av att det ska pratas om det. Men okej, jag tänker inte hindra någon från att prata om mens. Inte heller tänker jag motsätta mig mensmanifestationer eller menskonst, men kan ni snälla göra dessa aktiviteter utan att bränna skattepengar som istället skulle kunna gå till äldreboenden, lärare, vägar, försvar, mediciner, polis, skolmat, missbruksvård...

Maktens beskyddarverksamhet

Jag har hyllat Bahnhof så många gånger att jag förstår om någon tror att jag är avlönad av dem. Det är jag inte, jag tycker bara att de gör så mycket rätt.

I våras skrev jag om Bahnhofs sexismbeskyllda platsannons. Att de anmäldes förvånade mig inte, men jag gladde mig åt att Bahnhof inte vek ner sig utan stod för sin annons, som jag tycker var humoristisk och inte diskriminerande mot något kön även om bägge (japp, jag har den kontroversiella synen att det finns exakt två kön) kunde välja att låta sig kränkas.

Sedan har den blivit fälld av Reklamombudsmannens opinionsnämnd. Tyvärr är jag inte förvånad över det heller, men det slutar inte där. Reklamombudsmannen skrev till Bahnhofs kommunikationschef Anya Alenberg och bad om ett möte för att berätta vad de gör och prata med henne om vad de kan ”bistå med i ert dagliga arbete med annonsering”.

Reklamombudsmannen finansieras ”på frivillig väg” av företag. För mig låter detta som när en delegation på tre personer kommer in på en restaurang. Två av dem är väldigt stora och muskulösa, dessa håller sig i bakgrunden. Den tredje är normalbyggd och vältalig, ger komplimanger för den fina restaurangen och säger:

”Det vore ju väldigt tråkigt om det skulle hända något med lokalen eller personalen, men vi har en slags försäkring som garanterar att så inte blir fallet.”

Maffiaorganisationer brukar i alla fall ha den goda egenskapen att de står för vad de håller på med. Reklamombudsmannen är enligt egen utsago ”näringslivets självreglering som verkar för en hög etisk nivå i all kommersiell marknadsföring” och applåderas öppet av etablissemanget. Därför är det underbart att se att Bahnhof fortsätter att ta kampen för ett vettigt samhälle genom att vänligt men bestämt tacka nej till att finansiera ren skit.

Mitt favoritparti i Alenbergs svar:

”Jag anser att er stiftelse har tappat all kredibilitet och saknar en modern och jämställd syn på både kön och marknadsföring utifrån dagens samhälle. Ni saknar verklighetsförankring hos de yngre generationerna och ni har förvandlats till en stiftelse för puritaner som agerar sedlighetspolis tillsammans med hetsande #-grupper. 

Era anhängare förordar just drevande och anmälningar till RO för att bedriva sin moraliserande sedlighetslära och sprida den till fler. En lära som går ut på att kvinnor är ständiga objekt och ständiga offer utan möjlighet till förändring.”

Precis så är det! De som ivrigast hävdar sig förorda jämlikhet och jämställdhet samt den innehållslösa floskeln ”allas lika värde” jobbar stenhårt för att utmåla kvinnor som hjälplösa våp. Kanske stämmer det in på dem själva, men det stämmer banne mig inte på kvinnor jag umgås med och definitivt inte på Bahnhofs kommunikationschef. Tack för det, Anya, och tack Bahnhof!

Prata pengar i hushållet!

För drygt två år sedan skrev jag ett blogginlägg om ekonomi i parförhållanden, men eftersom bloggen hade en bråkdel så många läsare på den tiden är det nog inte så många som läst den.

Frågeställningarna finns dock kvar. När människor skiljer sig verkar det sällan vara barnen man bråkar om, man bråkar om pengar. Och det har man gjort redan tidigare, merparten av världens familjekonflikter är kopplade till ekonomi och de tycks sällan uppstå för att man pratat för mycket. Istället låtsas man som att ämnet inte finns ända tills det blir så påtagligt att det nästan blir löjligt.

Hur kan man inte snacka ekonomi i ett förhållande? Vad snackar man om då? Väldigt mycket i människors liv landar ju förr eller senare i privatekonomi eftersom det är den som avgör vad man har råd att göra, vad man har råd att låta bli och vad man kan införskaffa för att på olika sätt förbättra livet.

Kanske slår de också bort ämnet i tankarna och även inför sig själva låtas som att ekonomi inte är ett ämne som behöver lyftas förrän plånboken är tom eller fogden knackar på dörren. Men hur länge funkar det? Måste man inte vara bra blind för att inte upptäcka att ekonomi inte går att välja bort?

Oavsett vem som betalar räkningar eller handlar, om man har gemensam eller åtskild ekonomi, kan vi inte bara enas om att privatekonomiskt ansvar är en viktig del av att vara vuxen och att vuxna personer i ett förhållande kommunicerar med varandra om sånt som är viktigt?

Betala för vatten

Det här har jag tänkt på länge. Om det nu är så viktigt att spara på miljön, hur kommer det sig att många får obegränsat med vatten och sophämtning inbakat i hyran? En del har till och med el som en fast avgift. Det säger sig självt att vi inte blir lika sparsamma när resultatet inte syns i plånboken.

När det gäller sopor ligger jag ändå lågt, för det kostar ju mycket att köpa mat och annat som så småningom resulterar i sopor. Vatten däremot. Jag kan ärligt säga att jag inte skulle bada i badkar ens hälften så ofta om jag själv fick betala för varmvattnet, och inte skölja disken under rinnande vatten om det kostade extra. Nu ingår det istället i månadsavgiften och slås ut på 700 bostadsrättsinnehavare.

Det börjar dock bli ändring. I en del villaområden vägs soporna så att man får betala för det faktiska avfallet istället för i relation till det sopkärl man valt, fast även det är ju rimligare än som jag har det – ett sopnedkast där jag utan extra kostnad skulle kunna slänga flera kilo sopor per dag. Om sopsortering sparade pengar skulle kanske fler göra det.

I ett ghetto (läs ”särskilt utsatt område” om det känns bättre) i Nyköping har hyresvärden Victoria Park installerat vattenmätare i lägenheterna och de hyresgäster som gör av med mer vatten än vad som är rimligt för lägenhetens storlek får betala för det.

Anledningen är att antalet invånare i bostadsområdet ökat med 27 procent trots oförändrat antal lägenheter. Det i sin tur beror på att det flyttat in många invandrare, som inte är vana vid att bo en person i en trea utan ser det som helt naturligt att bo med fyra barn i en tvårummare och det är inte ledningarna dimensionerade för.

Hyresvärden säger att det handlar om miljö, men det är såklart nonsens – det handlar om pengar. En av de boende drar rasistkortet: ”De lyssnar inte på oss, kanske är det för att vi inte pratar bra svenska.” Jag förstår att de surar för att det blir dyrare, men de kan ju alltid göra som svenskarna och bo på 42 kvm/person om de tror att det blir billigare. (Psst! Det blir det inte.)

Men som sagt, det är bättre för miljön och tveklöst mest rättvist att var och en betalar vad var och en förbrukar. I ett land där riksdagspolitiker motionerar om att straffbeskatta storhandlande bilister för att de vill se fler lådcyklar på stormarknadsparkeringarna är jag förvånad över att ingen föreslagit förbud mot att miljökrävande resurser ingår i hyran.

Fyraprocentsregeln

Jag har genom åren skrivit en del om ekonomisk frihet, t ex här. Ofta fastnar jag i de psykologiska aspekterna, för inte sällan tror jag att det är modet som är skillnaden mellan att sluta lönearbeta och att inte göra det, inte privatekonomin.

Samma sak för att våga gå ner i arbetstid, att starta eget eller på annat sätt skaffa sig en ekonomiskt mer osäker tillvaro. Det är inte budgeten det brukar stupa på utan högst irrationella tankar som ”Vad ska pappa säga?” eller ”Vad händer ifall [någonting som överhuvudtaget inte går att förutse] inträffar?”.

Men nu gled jag från ämnet (inte heller ovanligt). Tillbaka till ekonomisk frihet och hur man vet när plånboken tillåter det. Fyraprocentsregeln nämns ibland. Av mig med, men jag har aldrig riktigt gått igenom vad den innebär.

Kort dragning: Historiskt har kloka människor räknat fram att om man kan leva på fyra procent av sin förmögenhet ska den aldrig behöva ta slut, även om inflation och börsutveckling varierar över tid. Om vi räknar baklänges och tänker att 400000 kr är den nettoårsinkomst man behöver, då bör man ha tio miljoner i förmögenhet. Ett bra börsår kommer portföljen överavkasta, ett år med börskrasch kommer den inte göra det. Tanken alltså att om man börjar med 25 gånger årsbehovet tar man höjd för alla rimliga eventualiteter.

För att vara övertydlig var dessa siffror ett exempel, inte mitt behov och antagligen inte ditt heller. Vi är alla olika. Apropå olika har denna regel på olika sätt beskrivits mer utförligt av andra, så det finns ingen anledning att jag ska ”uppfinna hjulet”. Här är tre av dem.

Onkel Tom gör en pedagogisk beskrivning med exempel och diagram.

Miljonär innan 30 har en mer textbaserad och rak förklaring av begreppet.

Och avslutningsvis Marcus Hernhag som valt en videoversion för den som vill slippa läsa.

Marcus Hernhag och Alexander Gustafsson (eller Olle Sarri ?).

Fyraprocentsregeln skapades (eller åtminstone nedtecknades) av ekonomen William Bengen och avsåg amerikanska förhållanden, men den anses passa så pass bra för Sverige att den även bör gälla för (lättjefulla) investerare här.

Sedan finns det alltid människor som kommer att hävda att den inte alltid fungerat, att den inte alltid kommer göra det och att det finns bättre sätt att räkna på detta. Möjligt, fyraprocentsregeln är en tumregel, inte en naturlag. En del kommer behöva mer, en del mindre säkerhet för att be chefen fara och flyga, och en del kommer aldrig göra det. Då är vi tillbaka på mod igen. Vi slutar där.