Min tand är lös

Det var en nedrans halstablett att inte smälta, hann jag tänka innan jag förstod att det var en halv tand som flöt runt i munnen. Hela fronten på tanden hade släppt.

”Fyfan vad dyrt!”

Det var bara att boka en akuttid hos tandläkaren, som kunde upplysa om att det var min enda rotfyllda tand som spruckit i lagningen. Den återstående delen är för ynklig att bygga på, så det får bli en krona med någon slags pelare på. Fråga inte mig hur det går till. Jag vet bara att det kommer att svida (och då är det inte främst tandvärk jag menar). Ett kostnadsförslag ger vid handen att det kommer gå lös på 6000-7000.

Ett par reflektioner. Även om det är trist med en oplanerad utgift är jag glad att jag utan problem kan hosta upp pengarna. Så ska det i och för sig vara, tycker jag. Jag fattar att Sverige är långt ifrån Wibbles tanke om en årslön i buffert, men nog är det märkligt att så få tycks ha en enda månadslön.

Min andra tanke är att jag gärna skulle pressa priset. Tandcharter har blivit allt populärare. Svenskar åker till Polen och Estland för att laga sina tänder. Fenomenet är så utbrett att det finns resebyråer som fixar alltihop – flyg, hotell och tandläkare. Försäkringskassan går in så länge mottagningen ligger i EU/EES, så jag fattar att det lönar sig om man ska laga tänderna för massor av pengar, men min vanliga rutin är att ungefär vartannat år gå till tandläkaren som konstaterar hålfrihet och tandhygienisten som sprättar bort tandsten. Totalkostnaden täcker knappt flygresan.

Med tanke på att snart en majoritet av Sveriges hantverkare är östeuropeiska gästarbetare är det märkligt att inte ett gäng tandvårdare slagit sig samman och startat klinik i Sverige så att vi slipper åka till dem. Gör det, snälla, så kan jag kanske få rabatt för att jag kom med tipset. Balter kan använda sina förnamn i företagsnamnet, för det brukar ju ändå heta typ Karius & Baktus.

Abonnemangskunskaper

I veckans avsnitt av Charlie & Mathias podd På riktigt pratades om hur man skulle kunna sänka sina abonnemangskostnader.

Det finns säkert flera sätt att gå tillväga där, men en fråga jag aldrig hört förut är hur man ska kunna veta vad man har för abonnemang om man inte, som Charlie Söderbergs pappa, fört kassaböcker över alla inköp i decennier. Själv har jag fem abonnemang: mobiltelefoni, internet, webbhotell, webbdomän och hushållsel. Om jag räknar in andra utgifter som går att flytta har jag en bank med betalkort, och försäkring på hem och bil. Totalt blir det åtta löpande utgifter.

Jag misstänker att jag i vanlig ordning ligger under snittet, men även om man skulle ha lyckats skaffa dubbelt så många så blir det sexton stycken. Ska man inte komma ihåg sexton företag som man regelbundet betalar pengar till? Herregud, jag kan fler decimaler på Pi än så och jag är inte Rain Man!

Få människor har pappa Söderbergs koll på räkningar från 1970-talet, men är det inte ganska normalt att sätta in betalda räkningar i en pärm? I företaget är jag enligt lag skyldig att göra det, men privat har jag en bankpärm, en bilpärm osv. Har inte alla det? Eller åtminstone en pärm märkt ”Räkningar” där man sätter in alla fakturor i datumordning och sparar i alla fall ett år?

Dessutom skulle jag lite förenklat vilja föreslå att om man inte är dement har man för många abonnemang ifall man inte kommer ihåg dem.

3000 kr extra

När Miljonär innan 30 intervjuade mig fick jag frågan om vad jag skulle göra om jag fick ett extra tillskott på 3000 kr per månad som jag var tvungen att konsumera. Det är en svår fråga som kräver sin tid.

Det sades inte att att jag måste göra av med pengarna varje månad. Jag tror att jag gör det svårare för mig genom att tänka så. Ännu värre vore det att bränna 100 kr om dagen. På vadå? De flesta dagarna handlar jag ingenting alls. Att då springa ut och göra av med en hundring verkar bara bökigt.

3000 kr i månaden är lite lättare. Dyrare matinköp och lite kläder skulle absolut kunna ta åtminstone en av tusenlapparna. En restaurangmiddag kan ta en till. Eller två på ”rätt” ställe. Teknik! Jag är – som tydligt framgått – ingen tekniknörd, men en ny dator ibland piggar upp.

En liten hemdator...

Ännu enklare att tänka 36000 kr/år. För de pengarna skulle jag kunna åka på en rejäl resa av typen all inclusive i Karibien, eller en träningsresa i Sydeuropa med idoler som tränare. WSOP-poker i Las Vegas. Inget jag egentligen skulle lägga tiotusentals kronor på, men om pengarna annars skulle frysa inne kunde jag leva med det.

En nyare bil kunde också vara något, men jag skulle inte vilja ha ett billån eller leasingavtal som rullar på. Nej, inte ens om jag hypotetiskt fick pengar att täcka upp det. Självrespekt kan inte köpas. Inte min i alla fall.

Starbreeze – må ledningen brinna i Helvetet!

Vissa inlägg behöver knappt utvecklas. Rubriken säger kanske det mesta, men jag ska förklara lite hur jag tänker.

”All börshandel är förknippad med risker och det är inte säkert att man får tillbaka det satsade kapitalet, så läs på innan”, som de säger i en populär ekonomipodd. Jag håller med om det, men resonemanget bygger rätt mycket på att man ska kunna lita på vd:n, styrelsen och andra personer i företagets ledning.

Se goddag då!

Som aktieägare eller potentiell aktieägare skulle jag naturligtvis önska att insiders vore helt transparenta, men det förstår jag är en omöjlighet. Det är för mycket begärt att de ska berätta allt som händer, men det de säger kan väl åtminstone vara sant?

Starbreeze-vd:n Bo Andersson Klant (förlåt, Klint ska det vara) sa i senaste kvartalsrapporten, för mindre än en månad sedan, att man hade för avsikt ”att etablera Starbreeze som ett stort, framgångsrikt och långsiktigt uthålligt spelbolag”. Jag vet inte var gränsen går för ”långsiktigt uthållig” men inte lät det där som ett företag som skulle ansöka om företagsrekonstruktion några veckor senare.

Tre vise män med guld och myrra

Ett positivt kassaflöde redan under innevarande kvartal känns inte heller helt rimligt nu när man flaggar för att det är slut på kontot redan i januari. Ärligt talat, med facit i hand känns det inte som att något Klant och hans kollegor sagt det senaste året stämde. Själv verkar han (till skillnad från mig) ha förlorat stort och fick dessutom sparken igår. Vackert så, bara några år för sent.

Bo Andersson Klint gjorde sin senaste konkurs 2009. Får se om nästa blir under 2019 (då är han knappast kvar i bolaget, men äras den som äras bör). En sak är säker, jag finns inte med som aktieägare i ett Andersson Klant-ägt bolag 2029.

Släpp sargen

Svenska folket har 100 miljarder på sina skattekonton, med nollränta. Jag vet inte hur mycket av detta som beror på att folk tror att det är ett bra ställe att spara pengar, och hur mycket det handlar om ränta på tidigare överbetalning eller annat, men det är rätt typiskt. Det fanns en tid då staten betalade bra ränta. Det gör den inte längre. Ändå lever myten.

Ett annat exempel är bolån. Det fanns en tid då det var bra att ha huset belånat för att få ner förmögenhetsskatten. Idag finns ingen förmögenhetsskatt. Ändå hör man, ofta lite äldre, människor säga att det är bra att ha lån på sin fastighet. Varför vet de inte (eftersom det inte längre är så), men det har de hört. Det är... sen gammalt.

Det är bra att ta lärdom av äldre tider, men man kan inte helt anamma gamla kunskaper och förutsätta att de alltid kommer att gälla. Det är lika hjärndött som att köpa aktier i Volvo för att man tyckte att Volvo Duett var en bra bil. Det var det ju, men det har väldigt lite med aktiekursen i dagens Volvo Lastvagnar att göra.

Sen gammalt...

Om oförmågan att byta fot beror på att vi som folk är stelbenta eller bekvämt oinformerade ska jag låta vara osagt. Jag är nämligen också en långsint och oflexibel människa, även om principfast och konservativ skulle låta mycket bättre.

Olika handlingsmönster

Såg att Fru Efficient Badass skrev om skillnaden när hon handlar och när hennes man gör det. Läs gärna hela inlägget, men sammanfattningsvis köpte maken första bästa (eller åtminstone dyraste) på dyraste butiken (alltså Ica) medan hon forskade fram bästa pris innan köpet.

Eftersom jag är ensamstående (tänkte skriva enastående, men kom fram till att det skulle verka för självgott) kan jag inte göra samma jämförelse i mitt hushåll, men jag är helt klart på hennes linje här. Vet inte om det betyder att jag handlar som en kärring, men jag letar systematiskt av marknaden, väger argument för och emot olika produkter, producenter och detaljister innan jag slår till.

Går jag till mina föräldrar kan det möjligen stämma att pappa var mer benägen att slå till snabbt, men det blev oftast billigare. Bägge använde inköpslista, men mamma kunde improvisera medan pappa följde listan slaviskt – det som inte stod blev inte köpt. Okej, det slaviska kunde gå till överdrift:

- Du måste väl fatta att jag menade paket?!
- Det stod ”En kartong jäst”, då köper jag en kartong jäst.

Själv försöker jag fånga det bästa av två världar. Billiga varor kan impulsköpas, men inte bara för att de är billiga. Det måste finnas ett behov också. Hurtbullar brukar säga att den bästa träningen är den träning som blir av. För konsumtion gäller det omvända – de billigaste köpen är de uteblivna.

Dags att äga värde?

Placera noterar att allt fler investerar i värdeaktier, som de definierar med återkommande intäkter, stabilt kassaflöde och starka balansräkningar. Detta tolkas som att marknaden blivit mer defensiv, rädd för att konjunkturen och vinsterna viker och att tillväxtbolag med höga multiplar därmed blivit farligare att äga.

Jag har inget skäl att misstro förklaringen, men tänker samtidigt att vi väl alltid borde fylla aktieportföljen med stabila bolag med stark balansräkning? Är det inte det börshandel går ut på, att köpa billigt och sälja dyrt? Om man inte går in för daytrading, handlar nyhetsbaserat och främst tittar på kurvor görs detta enklast genom att just köpa in sig i företag med lång historik av vinst och en aktiekurs som inte bygger på att denna vinst ska accelerera helt galet.

Därmed inte sagt att jag lever som jag lär, självklart inte! Jag har både ägt aktier med extremt höga P/E-tal och bolag som aldrig redovisat vinst utan hela tiden väntat på det stora genombrottet. Jag tycker inte ens att det är fel, men det ska vara strösslet på ytan, inte basen i portföljen. Om alla vore konsekventa i det skulle vi inte få helt nya handelsmönster när vi närmar oss lågkonjunkturer.

Det är väl bra att folk utvärderar sina innehav när det börjar brännas under fötterna. Ännu bättre vore att göra det regelbundet mest hela tiden. Det där att ”köpa aktier för att lägga i byrålådan” är ju något man bara säger. Det är en sak att äga långsiktigt, men att aktivt försöka glömma bort att man äger känns inte vettigt.