Fram för mer barnarbete!

Har inte barnarbete fått väldigt dålig klang? Nu menar jag inte femåringar fastkedjade vid symaskiner eller barnkolonier som rensar asbest. Jag pratar om barn som är vuxna om några år och då förväntas jobba åtta timmar om dagen. Fasa in dem!

Från tretton års ålder får svenska barn jobba. Inte riktigt heltid, men nästan. Det tycker jag är chans man ska försöka ta. Sommarjobbar man som trettonåring får man ett hum om ett visst arbete, men också själva konceptet lönearbete, med pendling, matlåda/lunchrestaurang, arbetskamrater osv.

Men börja tidigare! Bara för att barnarbete är förbjudet är det ingen lag som säger att barn måste servas och daltas med. Eget ansvar kan introduceras så fort barn kan prata. Att städa sitt rum och ta ansvar för personlig hygien krävs såklart långt innan tretton. Inte ens jag försökte komma undan genom att hänvisa till Genèvekonventionen eller något annat dumt.

Rätt tidigt kan man koppla krav till veckopengen, men också ge barn möjlighet att dryga ut inkomsten genom att diska/städa/påta. Det är inte kriminellt barnarbete, det är barnuppfostran, något som inte alls är förbjudet även om det ibland uppmärksammas exempel som tyder på det.

Varför tjänar Tesla inga pengar?

Den som är helt ointresserad av ekonomi tror nog att elbilsföretaget Tesla är världens mest framgångsrika bilföretag. Kanske världens rikaste företag alla kategorier. Och så är det ju inte. De visar nästan alltid röda siffror och det är inga små förluster utan kvartalsrapporter på typ 700 miljoner dollar back.

Tesla har i stort sett aldrig gått med vinst ens under ett kvartal. De gjorde det under Q3:an 2018, men för det mesta har det varit brakförlust. Sedan 2010 är den totala förlusten drygt 60 miljarder! Tesla är med andra ord företagens Venezuela.

Det här väcker några frågor hos mig. Hur stora förluster kan en ”succé” ha och ändå kallas succé? Om ett företag inte går med vinst när deras produkter är glödheta i hela världen, som elbilar nu, hur ska de någonsin kunna vända trenden?

Det finns liknande exempel. Varenda människa (ja, inte jag såklart) använder Spotify dagligen. Artisterna är skitsura för att de inte får mer än tramspengar, så då måste det väl gå jättebra för företaget? Nej, det är miljardförluster även där.

Om jag hade drivit ett företag som alla ville vara kund i, men som ändå inte tjänade pengar skulle jag nog ge upp och leta upp en ny affärsidé. Men visst, massiv reklam kan också funka.

Arbetseffektivitet

Vad som räknas eller inte räknas som arbete har jag varit inne på tidigare, och fortfarande inte löst. Är jobb sådant man tjänar pengar på har jag ägnat en del av min fritid i jul och nyår åt bokföring, och jobbat lite med att spela nätpoker. Ni hör ju själva hur dumt det låter.

Det var mycket lättare att räkna arbetstid som anställd. Då jobbade man från att man kom till arbetsplatsen tills att man åkte hem igen. I praktiken är det såklart inte så enkelt, men det är svårt att räkna på. Tidsstudiemän funkar för löpande band, men inte på ett kontor. Även SCB konstaterar att arbetad tid är en ”svårdefinierad variabel”.

De undersökningar som görs innehåller därför mest självrapporterad data. Den här t ex, där 58 procent av svenskarna uppgett att de är effektiva hela dagen, vilket är långt mer än tyskar och britter. Det kan såklart lika gärna betyda att svenskarna ljuger mer eller tror sig vara mer effektiva än de är.

Var tjugonde person uppger ”att de bara anser sig vara produktiva under halva arbetsdagen och sedan ägnar sig åt saker som inte har någon som helst anknytning till deras jobb”. Jag tror att den verkliga andelen som gör privata grejer på jobbet är högre än så, men de flesta lägger nog inte halva arbetsdagen på privat surfande, kaffe och trams.

Problemen som resulterar i att folk slöar bort arbetstid är säkert många.

Hämnd

Många trivs dåligt på sina jobb och skyller det på arbetsgivaren, men istället för att skaffa ett nytt jobb blir de kvar och manifesterar sitt missnöje genom att slösa på sin arbetstid. Det låter stört, men är nog ofta undermedvetet.

Grupptryck

På arbetsplatser med dålig ledning och dålig arbetsmoral får de som vill göra sitt jobb höra att de är inställsamma ögontjänare. Jag fattar inte hur man tänker, men det är mycket som inte jag fattar.

Stela villkor

Jag har haft flera jobb där jag börjat kl 7. Min hjärna funkar inte den tiden på dygnet, även om jag sovit i tolv timmar. Till viss del kunde jag skjuta fram intellektuellt krävande arbetsuppgifter ett par timmar, men ringde telefonen 7.02 kunde jag ju inte svara att jag pga biologiska orsaker inte kunde svara på frågor mitt i jävla natten.

Vidare funkar längre arbetspass bättre för mig. Alla arbetsdagar har en viss startsträcka, så jag skulle bli klart effektivare i en 4x10h-arbetsvecka än någonsin i en 5x8h-vecka.

Som tur är drabbas jag varken av trista arbetstider eller puckade arbetskamrater. Känner jag för att jobba gör jag det, oavsett om det är måndag eller söndag och om klockan är 07 (händer aldrig), 15 eller 01.30. Det uppskattas även av min arbetsgivare, alltså av mig.

Mänsklig rättighet att vara poet?

Jag har hållit mig undan allt tjafs i Svenska Akademien. Jag vet inte ens vad de gör förutom att en gång om året (fram tills nyligen) utse en nobelpristagare i litteratur. Ibland har jag hört talas om pristagarna, som Dario Fo och Tomas Tranströmer. Eller för den delen Bob Dylan, men jag har inte läst hans böcker (vilket till stor del beror på att han inte skrivit dem).

Men igår erbjöd Katarina Frostenson, en av de fjoderton (eller hur många de är nu), att lämna sin plats. Tydligen tycker hon inte själv att hon gjort ett så bra jobb, för hon anser att det borde vara värt ”generös kompensation” att bli av med henne. Exakt hur stor framgår inte, men hon vill ha så mycket ”att hon kan försörja sig och fortsätta arbeta som lyriker”.

Det här väcker några frågor:

1. ”Fortsätta arbeta som lyriker”, är det någon som försöker tysta henne? Akademijobbet gav ingen lön, så är hon inte helt korrupt har ju inget ändrats. Så jobba på du bara! Verkar ha gått helt okej.

2. Men hon menar antagligen att hon är så dålig lyriker att hon inte kan försörja sig på det utan bidrag. Ingen skam i det, jag vet många som inte riktigt kan eller har kunnat klara räkningarna på sitt ”kall”. Det kan t ex gälla artister och skådespelare som i och för sig tjänar pengar på verksamheten, men inte tillräckligt. Det har de löst genom att jobba vid sidan av med något de inte brinner för. När jag hade startat eget som komiker tog jag ibland tillfälliga jobb de första åren. Det var intressant, gav extra trygghet och en del materialuppslag. Det skulle Frostenson också kunna göra om det inte vore för punkt 3:

3. Hon fyller 66 år om två månader och har bevisligen ett sparat kapital, så varför be om allmosor?

4. Vad är det som får alla dessa institutionaliserade gubbar och kärringar att tro att det är en mänsklig rättighet att bli försörjd av staten när det de producerar saknar tillräcklig marknad? Har inte Frostenson genom åren stött ihop med mängder av författare och konstnärer som tvingats kämpa för att kunna utöva sin konst? Vad är det som får henne att tro att hon är så förbannad mycket bättre människa än dem att hon inte ska behöva ta ansvar?

"Arga leken börjar... nu!"

Jag vet inte om det här så småningom kommer att hamna i domstol, men min dom är klar.

Vändning under 2019?

Först skulle det bli ett tomterally på börsen i december. När det uteblev började det genast spekuleras i uppgångar under 2019. Goda chanser till vändning skriver Placera i en text där man samtidigt berättar att man sänker risknivån i den egna portföljen. Inte blir bilden mindre splittrad av att länken heter ”sanker-risken-men-chans-till-snabb-vandning-2019” som antyder att den ursprungliga rubriken inte bara lockade med vändning utan en snabb sådan.

I en artikel i Realtid spekulerar tre ekonomer vars försörjning bygger på att folk gillar aktier om uppgångar under 2019. Längst går BNP Paribas vd som tror på uppgång mellan 5 och 10 procent – en formulering som också platsar i rubriken. Handelsbankens kundtidning vill inte vara sämre utan lovade guld och gröna skogar redan i början av december:

Jag har läst dessa texter och många fler med samma budskap och det märkliga är att ingen av dem backar upp förhoppningarna med fakta eller statistik. Istället varnas för handelstullar, Brexit och räntehöjningar som snarare pekar på fortsatt oro på världens börser.

När jag och andra dysterkvistar spekulerar om börsras får vi – kanske med viss rätt – höra att vi snackar om saker vi inte vet något om. Ja, ingen kan ju veta hur framtiden ser ut. Möjligen något TV4-medium, men ingen annan. Jag börjar bli bra trött på dessa sparekonomer och bankchefer som fortsätta trumma ut budskapet att bara vi betalar dem mer courtage löser sig allt.

Säng, säng, säng...

Ett inlägg i förra veckan landade i kommentarsfältet i en diskussion om sängar, vilket var lite otippat eftersom inlägget inte var i närheten av att handla om det. Sånt är bara kul, men jag kände att sängar kanske kräver ett eget inlägg.

Jag försöker undvika sängannonser precis som all annan reklam, men särskilt fiffiga har jag inte upplevt dem. Oftast är det en tjej (sover inte killar lika mycket?) som ligger i den och ser lycklig ut, och så berättar man hur många timmar en människa sover, per år eller under ett helt liv. Budskapet är att sängen av den anledningen är värd att lägga jättemycket pengar på.

Jag tänker tvärtom. Så länge man sover kvittar det väl hur sängen känns eller ser ut? Eller vaknar man oftare kallsvettig mitt i natten om sängen inte är rutig? Det kan verka så på priset. En kvarts letande på nätet visar att den här sängen i storleken 140x200 kostar 236900 kr.

Man kan också välja att delbetala och kommer då undan med 7413 kr i månaden under ett halvt liv. Ett annat alternativ är att köpa den här sängen i samma storlek för engångsbeloppet 3390 kr.

Exakt vad det är som gör den övre sängen värd 70 gånger mer pengar är oklart för mig. Går man strikt på utseende hade jag valt den nedre.

När jag ska sova brukar jag ramla ner i sängen i framstupa sidoläge och dra täcket över huvudet. Hur sängen ser ut struntar jag i. Jag tittar inte på den vare sig när jag sover eller är vaken. Dagtid är jag aldrig i sovrummet, men jag ska göra ett undantag bara för att visa upp min misär för läsekretsen.

Den här sängen har jag ärvt av en avlägsen släkting som flyttade in på hemmet (nu har hon för övrigt ”flyttat vidare”). Det är en Dux. Inte snygg, men väldigt bekväm. Ganska hård, tror jag, för mjuka sängar kan ge mig ryggproblem. Det enda jag gjort med den är att jag klädde om den i ett nytt tyg och bytte bäddmadrass. Skulle gissa att den totalt kostat mig 400 kr inklusive bensinen som gick åt när jag körde hem den.

Den gör jobbet - jag sover i den. Hade den kostat en kvarts miljon är jag däremot ganska säker på att jag faktiskt hade vaknat kallsvettig.

Lafferkurvan vs Slackerkurvan

Det är ett väldigt tjat om Lafferkurvan just nu. Antar att det är naturligt i samband med politiska budgetar. Här kommer kortversionen för den som inte har koll och inte orkar lyssna igenom podden Kapitalets utmärkta genomgång:

Arthur Laffer släppte sin kurva för att demonstrera sambandet mellan skattekvot och total skatt. På en och annan vänsterdebattör låter det ibland som att om man höjer inkomstskatten med en procent kommer statens intäkt av densamma öka lika mycket. Men då glömmer man att skattesatsen kan påverka människors vilja att arbete. För att hårdra det – höjs skatten till 100 % kommer ingen tjäna pengar, åtminstone inte vitt.

Men inkomst är ju inte allt. Pengar på kontot påverkar rimligtvis också. Åtminstone var det så för mig. I början av nittiotalet tog jag ut all övertid i pengar. Ett tag hade jag ett schema med lediga veckor och genom att byta dessa fick jag långa sammanhängande ledigheter utan att ta ut semester, så då kunde semesterdagarna lösas in i pengar samtidigt som jag fick ordentligt med övertid när jag själv jobbade på schemalagt lediga dagar.

I takt med att ekonomin förbättrades ställde jag mig frågan vad min flaskhals var, tid eller pengar. Tid såklart! Det är ju den enda tillgång man inte kan skaffa hur mycket som helst av. Så då började jag spara mina övertidstimmar. Förutom att det gav mig ledig tid var det två vinster till:

1. När lönen höjdes ökade värdet på mina sparade timmar.
2. Chefernas panik när de insåg att jag hade väääldigt mycket ledighet att ta ut.

Som motvikt till Lafferkurvan vill jag därför lansera Slackerkurvan.

Som ni ser menar Slackerteorin att när det finns tillräckligt med pengar på kontot (och chefen drygat sig för mycket och för länge) kommer den anställde snarast jobba sig nedåt i arbetstid och inkomst tills dess att KPI (klåfingriga politikers intäkt) går ner till noll. Det är självklart möjligt att både min och Laffers teori kan samexistera eftersom människor är olika, men den som grymtar om att Lafferkurvan inte fungerar kan hitta sin förklaring här.

Så, nu kan ni skicka Nobelpriset i ekonomi. Jag är tveksam till om jag åker in och skakar tass med knugen, men han kan ju komma hit om han har lust.