Avfallsfritt liv

Det är så härligt med människor som ger fullständigt fan i att passa in och lever helt kompromisslöst. Här är en kille som bor i ett hus på nio kvadratmeter byggt av spillvirke för nästan inga pengar, planerar att odla all sin egen mat, dricker och duschar i regnvatten, komposterar allt avfall och odlar sitt eget ”toapapper”!

Rätt många val jag inte skulle göra, men jag imponeras av målmedvetenheten. I skenet av influencers som sitter på en solstol i Karibien och ondgör sig över andras flygresor är det befriande att se någon leva som han lär.

Om jag ändå funderar över vad skulle jag kunna anamma av livsstilen kommer jag fram till följande. Att bygga ett hus av spillvirke skulle jag absolut kunna tänka mig, förutsatt att det är möjligt och inte tar flera år extra. Fast lite större än nio kvadrat skulle det allt få vara.

Att använda regnvatten skulle jag också kunna göra, men knappast till mat, dryck och dusch. Odla min egen mat vill jag gärna, men inte med målet att bli självförsörjande eller ens i närheten. Någon aspirerande bonde är jag inte. Inte biodlare heller.

Om man skulle ta och göra en cykel av bambu...

Att odla en växt som funkar som toalettpapper – varför inte? Mina erfarenheter på området är väl som de flestas. Någon gång har man befunnit sig i skogsmiljö utan tillgång till klorblekt papper när nöden tryckt på, och så har man fått hålla tillgodo med lönnlöv med samma uppsugningsförmåga som gladpack. Med rätt blad vore det värt ett försök, men jag skulle nog vilja ha en toarulle hemma för gäster även om det vore kul att se ansiktsuttrycken på dem när jag lämnar över ett knippe blad.

Att laga mat med hjälp av ved skulle funka med en hyfsad vedspis, inte över öppen eld. Fast nog skulle jag vilja komplettera med induktion och mikro. Och kalla mig trångsynt om ni vill, men så mycket friluftsmänniska att jag kan tänka mig att laga all mat utomhus är jag inte. Även om det såklart vore enklare i Florida.

Att tillverka egen biogas är absolut inte på min ”bucketlist”, men all heder åt människor som ens får idén. Kanske är det främst det jag gillar med Rob Greenfield. ”Nej, om man skulle testa att [valfri tanke].” Och så gör han det och blir lite klokare på köpet. Jag ger mig tusan på att han inte har någon tv heller... tokdåren!

Ministerposter

Hela researchen till detta inlägg har jag stulit (eller lånat, det låter bättre) från Dagens Industri. Det handlar om regeringens värdepappersinnehav som ser ut som följer.

Det vore förmätet av mig att recensera enskilda statsråds börsinnehav. Inte för att det skulle hindra mig, men jag tänkte nöja mig med några korta reflektioner.

Generellt för nästan samtliga är att de ger intryck av att vara genuint ointresserade av börsen (och i förlängningen av svenskt näringsliv). De flesta har fonder från en och samma storbank, vilket får mig att tro att de gått in till sin bankman och sagt: ”Placera mina pengar.” För annars vore det väl märkligt om exempelvis Hans Dahlgren skulle ha kommit fram till att de tolv olika bransch- och indexfonder han tycker är bäst samtliga skulle finnas hos Handelsbanken, på samma sätt som hans kollega Ann Linde skulle ha valt arton SEB-fonder.

”Inget innehav”, men väl en festlig frisyr!

Vidare noterar jag att Stefan Löfven som för knappt ett år sedan sa i ett barnprogram att miljonär var han minsann inte nu har blivit det. Med rätt bred marginal ifall hans samlade ägande (hus, sommarhus, bilar och bankkonton) vida överstiger 19000 kr, och det är lätt att tro.

Då går jag ändå med på charaden att detta skulle visa politikernas samlade innehav, vilket jag inte tror för ett ögonblick. Innehav i moderna kapitalförsäkringar (där man ju inte äger aktierna privat utan genom banken) redovisas knappast. Och ”innehav av juridisk person som statsrådet har bestämmande inflytande över” borde också gå att kringgå. Och innehav hos sambo/maka/make med gemensam ekonomi. Hur är det med stiftelser? Vi snackar trots allt om framstående medlemmar av politikerskrået, vana att mörka och ljuga.

Men baserat på det vi ser här förstår jag om politiker inte begriper vad det skulle göra om skatten på ISK och kapitalförsäkring höjs. Särskilt eftersom finansministern inte skulle drabbas med en enda kronas skatt. Den folkrörelse börshandel blivit bland vanligt folk har uppenbarligen inte nått regeringen. Och varför skulle den? Vi sparar ju för en ekonomisk trygghet de redan har och är garanterade livet ut.

Leksaksinflation?

Jag går ofta förbi kommunala lekplatser. Ni vet, där det finns en sandlåda, en klätterställning och några gungor. Det finns sällan barn där, men lekplatserna verkar ändå användas. Hur vet jag då det? För att det ligger drivor med leksaker där. Allt från hinkar och spadar till stora leksaksbilar av den typ man kan sitta på.

Jag var villaunge så jag lekte inte där själv, men kan inte minnas att det fanns en massa privata leksaker på offentliga lekplatser när jag var barn. Eftersom leksakerna ofta är lila eller neongula syns de ju ganska bra på grått grus eller sand, så föräldrarna borde inte glömma dem av misstag.

Och det här är ju dyra grejer, det vet alla som varit i en leksaksbutik. Det är bara ett av alla skäl till att jag hellre ger pengar eller värdepapper till vännernas barn när de fyller år. Stöldrisken är betydande, men även om leksakerna inte stjäls kommer såklart andra barn leka med dem när ägaren är borta. Handtag kommer gå sönder, hjul lossna.

I en krönika i GP skriver man ”En studie från 2010 visade att ett barn ofta har över 230 leksaker”. Vi kan väl leka med tanken att det stämmer. Jag tycker att det säger sig självt att inget barn behöver 230 leksaker, det är ju som en mindre leksaksaffär!

Är det rentav föräldrarnas sätt att rensa i barnens leksakslager att lämna kvar några bilar och hinkar på lekplatsen? Om studien stämmer leker barnen i snitt med 12 av dessa 230 leksaker, så 218 är ändå helt onödiga. Då kanske även barnen tycker att det är skönt att slippa lite av överskottet. Är jag något på spåren här (och det tror jag) vore det betydligt bättre om vi slutar ösa leksaker över barn.

Jag blir så trött

Jag får väl skylla mig själv när jag lyssnar på ett SR-inslag med följande beskrivning:

”Priset på de gröna halvfabrikaten är ofta högt, ibland kostar de dubbelt så mycket som det motsvarande halvfabrikatet av kött. Varför är det så? Och kan man laga nyttig och varierad vegetarisk kost utan att det ska kosta skjortan?”

Är vi kvar där alltså? Finns det fortfarande människor som på allvar tror att vegetarisk mat måste vara dyr om den ska vara nyttig och varierad? Jag trodde i min enfald att den vanföreställningen dött tillsammans med idiotuttalanden som ”Jag blir inte mätt av vegetarisk mat” och ”Grönsaker har också känslor”.

Plånboken känns alltmer som en ekonomivariant av Klarspråk och det här inslaget var inget undantag. Först intervjuar de en människa som inte kan någonting alls om vegetarisk mat, men som säger att hon gillar vegetariska halvfabrikat! Är det bara jag som hade önskat att den sjukligt läspande reportern likt Rolf Nygård bara gått därifrån och mumlat: ”Okej, då har vi fått en intervju med den lokala knäppgöken.”

Anledningen att vegetariska halvfabrikat är dyra beror såklart på att antalet konsumenter som vill ha dem är få, vilket i sin tur beror på att de inte är goda. Nu hjälper ju inte den kunskapen för kunden i inslaget eftersom hon tycker att blötläggning ”tar en halv evighet”. Att lägga ärtor eller bönor i blöt tar ungefär femton sekunder, effektiv tid, och har man inte den tiden är man såklart hänvisad till undermålig färdigmat.

På slutet av inslaget intervjuas en vegankock. Hade han fått säga mer än några meningar kanske det hade gett något, åtminstone för normalbegåvade hobbykockar, men varför plötsligt göra ett konsumentmagasin som vänder sig till konsumenter när de kan intervjua en som inte kan något om att hon inte kan något?

Hon kommer förresten tillbaka på slutet för att berätta att hon inte visste att man kan göra chili con carne utan kött, vilket man såklart inte heller kan eftersom rätten i direkt översättning betyder chili med kött. När man tror att det inte kan bli sämre finns alltid Sveriges Radio där för att bevisa motsatsen.

Amortera eller investera?

Folk med bolån ställer ofta frågan om de bör använda sitt månadssparande till att amortera ned lånet eller investera pengarna på börsen. Med en genomsnittlig avkastning på 8 procent borde väl svaret alltid vara investering om man inte lånat pengarna av Ockerräntebanken eller juggemaffian?

”Igår var det förfallodatum på en liten avbetalning...”

Å andra sidan, är man konsekvent borde man väl i så fall alltid maximera sina krediter så länge låneräntan inte överstiger 5-6 procent? Där gissar jag att några ja-sägare blev mer tveksamma. För så enkelt är det inte. Vi vet inte vad börsen kommer att avkasta det närmaste året eller ens det närmaste decenniet, men sannolikheten att den sistnämnda tidsperioden är positiv är betydligt högre än att börsen plussar under 2019.

Ni som följt min blogg vet att jag tycker att det går att räkna på sannolikhet för börsnedgångar. När index stigit åtta år på raken, räntan är rekordlåg och allt fler pratar om en förestående lågkonjunktur känns det inte självklart för mig att vara fullinvesterad. Och vill man ändå inte vara fullinvesterad känns det rimligt att sänka sin framtida boendekostnad genom att köpa några av bankens andelar i sitt boende, särskilt om man har en hög belåningsgrad.

Själv äger jag min bostad och slipper ta beslutet, men hade jag – som de flesta – haft ett bolån och en stabil inkomst som gett mig möjlighet till ett lika stabilt månadssparande hade jag tveklöst lagt åtminstone en del av dessa pengar på att återta mitt boende från banken.

Tyst promenad

Det sägs att det bästa i livet är gratis, men man kan lika gärna vända på det och konstatera att det mesta som är gratis går att ta betalt för. När jag skrev om vedklabbar som såldes som ”doftklossar” för 199 kr nämndes flera exempel. Det kanske allra märkligaste var luft på burk.

Allting går att sälja med mördande reklam...

Även fenomenet silent retreats kom upp. Ofta är det någon slags meditation inblandad, men minsta gemensamma nämnare är att man samlar en grupp, slår av sina telefoner och håller käft, en dag eller en vecka.

Kan det ens finnas affärsidéer som är enklare att dra in pengar på? Ja, genom att inte ens erbjuda en lokal utan istället anordna en ”silent walk”, som här i form av ett konstprojekt eller här, ”meditativ vandring under tystnad”.

Skägg & batik, vad kan gå fel?

Jag genomför en ”tyst promenad” i stort sett dagligen. Ibland tar jag med mig en podd i öronen, men ofta strövar jag runt i skogen och tänker. Det är ett bra sätt att lösa problem eller få idéer, men jag har aldrig sett det som konst och än märkligare skulle det kännas att betala för det. Har det verkligen gått så långt att folk är villiga att betala för att motivera sig själva att slå av sin telefon och gå ut i naturen en stund?

Slut på kontot

Apropå det jag skrev nyligen om att alla människor måste se om sitt hus, på individnivå, inte bara familjevis, kommer här ett konkret exempel på hur det kan gå annars.

Annika, 63, ”litade på sambolagen”. Enda kruxet var att hon inte visste hur den fungerade, så när sambon gick bort upptäckte hon att hon inte alls skulle ärva huset som de hade trott under makens sjukdomstid. Om de precis hade flyttat ihop och mannen dött knall och fall hade jag nästan förstått det, men nu hade hon bott där i över halva livet och döden kom inte oväntat.

Men det konstigaste är att hela hennes liv verkar vara en serie oförutsedda händelser, samt inneburit ekonomiskt ansvar för fem barn som ifall de vore hennes egna måste ha varit vuxna ganska längre:

”Jag har inte råd att köpa något utan hyreslägenhet är det enda som gäller. Vi har ju alltid varit en jättestor familj här, det har alltid bott fem barn här så jag har inte kunnat spara något.”

Hon är 63 år, har inget som helst sparat kapital, går snart i pension som hon tror (!) kommer att vara låg, så därför måste hon hitta en hyresrätt innan dess (för att ingen hyresvärd vill ha henne sedan?). Vidare konstaterar hon att det är mycket som behöver göras på huset, så troligen hade hon väl inte haft råd att bo kvar ändå.

Det enda hon gjort för att ”se om sitt hus” är att ställa sig i bostadskö vid 61 års ålder. Oviljan till framförhållning, planering och att ta makten över sitt eget liv tycks så kompakt att jag undrar om det finns religiösa orsaker. Kanske tillhör hon strulputtianismen vars första och enda budord är:

”Du skall icke planera någonting i hela ditt liv, ty då kommer Den Store Strulguden att straffa dig genom att sända en blixt från klar himmel.”