Jag köper te i lösvikt,
150-gramsförpackningar. Ofta dricker jag en kopp på morgonen,
ibland en på kvällen, vissa dagar inte alls. Det är ytterst sällan
mina gäster föredrar te framför kaffe, så det går inte åt så
mycket te och eftersom tebladen tappar smak även i en tät, för
ändamålet avsedd burk, köper jag bara ett paket åt gången och så
dricker jag den sorten tills det är slut. Det tar några månader.
Tillbaka i butiken tänker
jag att jag väl borde skoja till det lite och köpa en ny, mer udda
sort. Så då kommer jag hem med Rabarbergrädd, Gamla Söder eller
någon annan hipsterbetonad blandning ”med smak av rök och tjära”
bara för att konstatera att det här var inget vidare. Men jag är
för snål för att slänga bort det och att ge bort en öppnad
förpackning av den uppenbara anledningen att jag tycker att det
smakar skit känns inte heller vettigt. Så jag dricker det. Och
dricker det.
Till slut når jag äntligen botten av burken,
går tillbaka till affären, köper Earl Grey och blir jättenöjd.
Tills det tar slut och jag av någon absurd anledning åter får
tanken att visst är det lite tråkigt att bara köpa tevärldens
mellanmjölk. Och så blir det Ingefära & Kvickrot – inget
vidare, men jag kommer att tvinga i mig några hundra koppar tills
jag kan köpa Earl Grey igen.
En del av de här hipsterteerna har jag
vid det här laget köpt flera gånger, alltid med samma resultat.
Jag kan inte begripa varför jag inte bara accepterar att jag är en
tråkig tekonsument som föredrar Earl Grey och Yellow Label. Jag
kommer aldrig vara inblandad i initierade diskussioner om Rooibos
kontra Darjeeling, men det gör inget!
Kanske tänker jag att jag genom att
skriva det här inlägget bearbetar det tekomplex jag uppenbarligen
lider av, så att jag kan sluta låtsas vara den tekonnässör jag
inte är, aldrig varit och på ett medvetet plan inte ens vill bli.
Jag blir så trött på mig själv alltså.