Vänskapsminimalism

Vänner väljer man, till skillnad från släkt som man har vare sig man vill eller inte. Det är vanligt att man har färre vänner med åren, vilket skulle kunna förklaras med att man tappar vänner längs vägen. Folk flyttar, skaffar nya intressen, man glider isär.

Men blir man inte mer kräsen också? Jag har aldrig sett ett egenvärde i att ha många vänner. Det är inte min mening att låta snobbig, men en del vänner är jag hellre utan. Det är inte så att de måste dela alla mina åsikter och intressen, men det måste finnas någon slags ömsesidig respekt.

Och så ska man kunna lita på vänner, men jag behöver inte kunna lita på alla vänner i alla lägen. En del vänner skulle jag kunna låna ut ett kreditkort till, men långt ifrån alla. De flesta skulle jag inte låna ut pengar till, i alla fall inte mer än jag har råd att förlora. Jag skulle inte kunna ha vänner som blåser mig på pengar, men det är onödigt att ens ge dem möjligheten.

Sen finns det ju vänner man skulle kunna ringa i en akutsituation mitt i natten. Inte heller många, skulle man dra sin vänskapsgräns där blev telefonboken luftig. Å andra sidan, är det hela världen då? Dåliga vänner kostar energi, tid och eventuellt pengar.

Hur tänker ni, resonerar jag rätt eller kommer det här sluta med att min enda sociala kontakt på äldre dagar blir besök från hemtjänsten?

Konkurrent med storebror

Tänk dig att du startar ett företag i en konkurrensutsatt bransch. Du jobbar med verksamheten på dagarna, på kvällarna sköter du bokföringen och helgerna läggs på marknadsföring. Genom hårt arbete lyckas du ta en marknadsandel tillräckligt stor för att räcka åt dig och dina anställda.

Plötsligt dyker det upp en ny konkurrent, men till skillnad från dig har de ett färdigt distributionsnät, en hel avdelning som jobbar med pappers- och annat kringarbete. Dessutom behöver de inte gå med vinst, bara de sysselsätter en massa människor. Hur ska du kunna konkurrera med dem? Det kan du inte.

För skulle du lyckas kommer konkurrenten helt enkelt förbjuda dig. Konkurrenten är nämligen samhället – stat & kommun – och de gör som de vill. Antingen startar de sin verksamhet och slår ut konkurrensen, eller också finns de redan och hindrar effektivt andra från att komma igång. Och detta händer hela tiden.

Hur lätt är det t ex att starta ett företag som håller på med städning och hemtjänst ifall kommunen redan kör eget? I det fallet råkar det vara kommunen som betalar kalaset också, så då ska du slåss mot en konkurrent som dessutom är kund. Eller starta ett tvätteri och försök tävla mot ett företag vars medarbetare sitter i fängelse och tjänar 13 kr i timmen.

Sveriges Radio brukar ståta med att utan dem hade det inte funnits lokal nyhetsbevakning överallt. Hur de nu kan veta det. Lokala webbsajter dyker upp ibland, men låser de en nyhet kan de en kvart senare få se en rewrite på sitt material, utan källhänvisning, på Sveriges Radios hemsida, en sajt med mångdubbelt större webbtrafik, det garanterar SR:s miljardbudget.

Jag kan räkna upp flera exempel, men jag tror poängen har gått fram. Jag tycker att det är bra när de kommunala soptunnorna töms av kommunanställda som inte klarar sig på en fri marknad. De kan ha en bakgrund av missbruksproblem eller sviktande hälsa som gör dem mindre konkurrenskraftiga. Men det gäller att inte dra det för långt. All kommunal ”idealism” är inte av godo.

Nässlor

I inlägget om gratis mat skrev jag att jag verkligen vill testa att konsumera fler vilda växter, så jag tog mig i kragen och plockade nässlor, som jag även testat förut för många år sedan.

Jag är nöjd med att ha lyckats komma ut innan de börjat brännas allt för mycket, men antingen letade jag för dåligt eller också växer det dåligt med nässlor häromkring. Efter en och en halv timme hade jag kollat på alla ställen jag trodde på. Mycket blev det inte.

Vad gör man då av dem. Förra gången gjorde jag nässelsoppa och minns den inte som någon fantastiskt kulinarisk upplevelse. Man kan ju stuva nässlor, men tusan vet om det inte blir bättre att använda spenat till det.

Enligt internet kan man torka det till ett pulver som går att använda till det mesta. Det kostar 300 kr/kilot i hälsokostbutikerna, så då blir det ju sparad krona att göra det själv. Första steget efter rensning och sköljning är att breda ut nässlorna på tidningar och låta dem torka. Perfekt, då får jag nytta av lokaltidningarna också. Jag har inte hittat något annat användningsområde för dem eftersom jag inte har någon vedspis. Jag gillar välskrivna texter, så läsning är inte ett alternativ.

Efter två dagar tyckte jag att nässlorna hade torkat klart. Kanske hade jag kunnat vänta ytterligare, men de är lättorkade. Nu brändes de inte längre, men eftersom de var rätt bräckliga var jag försiktig när jag flyttade dem från tidningen till hushållsassistenten.

En minut senare var djungeln förvandlad till samma åtråvärda pulver man kan köpa för 300 kr. Fast i mitt fall blev det 27 gram. Den som är snabb i huvudräkning inser att värdet på gatan (”Psst! Vill du tjacka pulver?”) är 8 kr. Räknar jag snällt ger det mig en timlön på 4 kr.

Men en erfarenhet rikare, det räknas också. Fast ska jag göra om det krävs att jag slipper leta nässlor. Bor jag i ett område med god tillgång (det kanske jag redan gör) så att jag kan få ihop fem gånger så mycket på samma tid må det vara hänt även jag fattar att det strikt ekonomiskt vore vettigare att köpa färdigt.

Pulvret äter man helst utan upphettning för att inte tappa i näringsvärde. Strö det på filen eller gröten, eller blanda med vätska och drick som smoothie eller juice. Nässlor innehåller 70 olika näringsämnen och är den mineralrikaste grönsaken vi har. En tesked nässelpulver ger dagsbehovet av kalium, kalk, fosfor och järn, men det innehåller också koppar, kisel, magnesium, mangan och en massa grejer jag aldrig hört talas om.

Vidare ska nässelpulvret, som är väldigt basiskt, göra kroppen mindre sur och har en renande effekt på kroppen och tarmarna. Det är som vanligt när man kollar på nätet vad bra mat är bra för. Nässlor sägs bota precis allt, från trötthet och värk till blodbrist och riktiga sjukdomar. Fast allt detta gäller ju även för placebo. Nåväl, det är ett annat inlägg. Ut och plocka nässlor nu ;-)!

”Kan vi göra det här svart?”

Rent praktiskt är det knappast illegalt att som privatperson handla svarta tjänster av t ex målare eller städföretag eftersom det är omöjligt för kunden att veta ifall företagaren har för avsikt att ta upp inkomsten för beskattning, oavsett om man får ett kvitto eller inte. Men i ett teoretiskt resonemang är det en gråzon varför jag vill betona att jag inte uppmanar någon att handla svart. Dessutom utgår jag ifrån att alla läsare precis som jag aldrig skulle kunna tänka sig att medverka till skattefusk.

I mindre nogräknade grupperingar har jag däremot hört talas om personer som gärna skulle vilja föreslå en uppgörelse där det inte är hugget i sten att företagaren gör rätt för sig, men inte vetat hur de ska formulera sig. Givetvis vill de inte veta av fusk, de vill bara utmana hantverkares rättspatos. Så hur går de lättast tillväga, hur skulle de – hypotetiskt! – kunna inleda diskussionen?

”Innan du räknar ut priset vill jag vara tydlig med att jag inte kommer efterfråga något kvitto. Du får göra vad du vill med den informationen.”

”Jag kan inte hindra dig från att betala skatt, men jag vill inte uppmuntra till det.”

”Jag behöver inget kvitto, jag kommer alltid ihåg vad jag har köpt.”

”Svart eller vitt spelar ingen roll, när jag gör affärer diskriminerar jag ingen.”

Känner du också människor som till skillnad från mig, dig själv och alla andra läsare ibland handlar svart och hur brukar de i så fall formulera sig?

Och nej – innan någon ens ställer frågan – jag jobbar inte svart. Huruvida det beror på att jag aldrig anlitas av privatpersoner eller på min höga moral ska jag låta vara osagt eftersom frågan av detta skäl aldrig aktualiserats.

SEB-rapport, resultat vs aktie

I förrgår rapporterade SEB för årets första kvartal. Jag ska inte referera den, det går bra att läsa själv för den som vill.

Rörelseresultatet blev i alla fall 5,86 miljarder att jämföra med de 5,54 miljarder analytikerna hade räknat med. Tillväxttakten inom bolån förbättrades, nettoinflödet inom Private Banking var starkt och Division Baltikum visade god kredittillväxt och -kvalitet. Låter det som ett företag vars aktie ska tappa 2,24 procent under rapportdagen? Svaret är ja, för så blev det och marknaden har i någon mening alltid rätt.

Nu ska väl sägas att inte allt var rosenskimrande. Räntenettot var sämre än väntat, om än stigande, och marginalerna är pressade. Fast jag undrar ändå om inte SEB åker med av bara farten med de problem som uppvisats i Danske Bank, Nordea och Swedbank. Nu har ju inte SEB uppvisat några problem med penningtvätt, men vore risken obefintlig skulle jag gissa att aktien inte hade reagerat som den gjort nu, och då menar jag inte bara den här veckan utan hela 2018 fram till idag.

Jag behåller mina SEB-aktier ett tag till. Inte oroligare än innan rapporten, men lite fattigare.

Det spirar!

Det har nu gått några veckor sedan jag förkultiverade chili och squash på min fönsterbräda och det tar sig. Squashen trodde jag i ärlighetens namn inte mycket på, men plötsligt såg jag en lillfingernagelstor grön fläck i jorden, och bara några timmar senare var den flera centimeter lång. Dagen därpå hade ytterligare två av fröna förvandlats till växter och den första blivit så hög att jag blev tvungen att öppna locket på mitt ”växthus”.

Chilin, som tidigare växt som ogräs och där varje frö har mynnat ut i en planta, har i år intagit en lite tveksammare inställning till livet, men till slut har det ändå växt upp några tunna trådar genom jordytan. Här i byttan till vänster.

I den högre burken, där växtligheten mest ser ut som en fläck på linsen, har jag planterat rädisor, som jag hittade i en utgången fröpåse. Blir det något så blir det. Jag minns inte att jag köpt rädisfrön, än mindre varför. Samma sak gäller rödbetor (de kostar ju typ en tia kilot i affären), men de fröna fick också lite jord. Där har det dock inte blivit något än, så kanske betyder bäst-före-datum på frön något, till skillnad från på mat där det mest tycks vara en slumpvis nedskriven sifferkombination frikopplad från verkligheten.

Den fortsatta risken för kalla nätter gör att jag låter även squashen vara inne ytterligare någon eller ett par veckor, men kanske blir det så småningom en liten balkongodling även i år.

Erlanders pennor

Det finns en gammal historia om att statsminister Tage Erlander vid sin pensionering lämnade tillbaka de pennor han tagit med sig från jobbet. Enligt andra uppgifter var det hans fru Aina som lämnade tillbaka pennorna när Tage dött. För den som vill förkovra sig finns en hel bok i ämnet.

Egentligen är det väl att dra plikten lite långt. Jag har fått med mig både pennor och block från arbetsplatser och känner mig inte som en dålig människa för det. Men historien om Erlanders pennor säger en del om utvecklingen.

Jag har tidigare skrivit om fartblinda politiker som inte skäms för att stjäla våra skattepengar till förmån för den egna plånboken, och det tar ju aldrig slut! Det senaste exemplet är moderaten Erik Bengtzboe som varit folkbokförd på två olika adresser i Sörmland samtidigt som han bott i Stockholm. Allt för att få ut bidrag.

Ungefär i samma veva framkom att liberalen Emma Carlsson Löfdahl hyrde en tvåa av sin man för 13000 kr i månaden, för att vi – inte hon – tar räkningen. Men hur vanligt lär inte politikers dribblande med bostadsadresser vara? Två som tidigare haft liknande upplägg som Bengtzboe är partiledarna Göran Persson och Annie Lööf.

”Min bästa bostadsbluff? Jo, nu ska du få höra, Erik...”

Tänk om vi kunde få politiker med Tage Erlanders rättspatos igen. Det vore värt en och annan penna.