Fungerande samhällen i Sverige!

Jag har varit på studiebesök i ett fungerande samhälle, så som ni förstår var det inte ett mänskligt sådant. Här är en ledtråd.

Efter att ha läst böcker, lyssnat på poddar och sett otaliga videos har jag bara blivit mer och mer intresserad av biodling. Vem vill inte ha hundratusentals arbetare som jobbar hela dagarna, sju dagar i veckan? Allt de kräver i motprestation är ett hus, och de har inga stora krav där, det är funkis som gäller och temperaturen reglerar de själva till exakt 34,5 grader oavsett om det är -20 eller +40 utanför.

Det som fascinerar mest är deras otroliga effektivitet. Precis som i en myrstack verkar det för ett otränat öga vara rena anarkin, men varje bi har sina egna uppgifter, här finns putsbin, vaktbin, samlarbin osv. Blir det för få av en sort hoppar andra in, utan MBL, fackmöten och annat tjafs, för här jobbar alla mot samma mål. Merparten av kommunikationen sker med hjälp av dofter, så inget onödigt ”surr”.

Ägg läggs, honung samlas in och vattenhalten i den fläktas med gemensamma krafter ned till 18 procent, varpå cellerna förseglas. När så skett plockar biodlaren in ramarna och tar bort cellocken innan slungning, alternativt lämnar över arbetsuppgiften till en bloggare. För sådana gör ju typ vad som helst för att få bra bilder.

Men apropå det, det här är ju en ekonomiblogg. Så går det att tjäna pengar på biodling? Ja, det verkar riktigt lovande. Från de som bara har ett par kupor till professionella odlare med flera hundra verkar de flesta eniga om ekonomiskt överskott som mål.

Här var uppdraget att skopa upp en deciliter bin. Gick sådär...

En bikupa kan ge runt 30 kilo honung (á 50 kr) per år. Har man många kupor kan man hålla kostnaderna nere med hjälp av stordriften. Å andra sidan verkar mindre odlare kunna maximera vinsterna genom att sälja honung privat till högre priser, men också genom att förädla biprodukter (pun intended), sälja bivaxljus, propolis, pollen och annat som odlare med 200 kupor inte har tid att dutta med.

Antagligen gör man klokt i att starta försiktigt med ett fåtal kupor. Alldeles oavsett, inom en hyfsat snar framtid vill jag ha bin.

Ännu en pekpinne mot FIRE

Jag har inte bestämt mig för om jag ska ha dåligt samvete när jag ”hänger ut” tweets på ett par hundra tecken som kanske skrivits i hastigt vredesmod och med skrikande barn runt benen. Sedan sitter jag och dissekerar och analyserar i en timme. Men jag har bestämt mig för att så länge det är skrivet från ett offentligt konto får de stå sitt kast att någon nitisk bloggare tar dem på allvar.

Tweeten det gäller den här gången är denna:

Det första som slår mig är motstridigheten. Han har alltid gillat egensinniga människor som gör självständiga val, men när de gör det kommer jordens generalisering kryddad med ett kilo fördomar. Typ: ”Jag har alltid använt ett vårdat språk, men det är ju fan vad alla kukrunkande jävla miffon triggar igång mig med sitt helvetes jävliga pissbeteende.”

Hur lever kyrkråttor? Eller rättare sagt, hur kommer det sig att så fort ämnet är FIRE/ekonomiskt oberoende kan man hitta på egna definitioner, dra alla över en kam och sedan såga en hel grupp människors sätt att leva som helt ovärdigt? Jag tragglar igenom hela tråden för att få lite mer kött på benen och hittar:

”Men lever du så 'du går runt'- då är du ju inte fri....”

Vem bestämmer det? Jag gick nämligen här och inbillade mig att den enskilde individen har rätt att definiera sina egna gränser. Den som känner sig fri genom att tågluffa på heltid och ha alla sina ägodelar i en ryggsäck är fri. Att sedan jag och många andra inte delar denna vision spelar ingen roll.

Det verkar kanske snarstucket att sitta här och reta sig på en tweet som ju av utrymmesskäl inte kan täcka in alla eventualiteter, men sedan jag började att offentligt ventilera min syn på ekonomisk frihet har jag upptäckt att även om många retar sig på strävan efter ekonomiskt oberoende är det ingenting mot hur provocerande det tydligen är att kunna göra det med små medel. Girighet är småstörígt, men förnöjsamhet är en dödssynd. Det börjar jag reta mig på.

Hejdå, saker

Flera personer i kommentarsfältet har tipsat mig om boken Hejdå saker av Fumio Sasaki, som jag fick uppfattningen skulle vara en lättsam och rolig bok om minimalism. Nu har jag läst den.

Normalt gillar jag kluriga japaner av Mr Miyagi-typ, som Haruki Murakami, och Fumio Sasaki är extremt japansk. Nästan samtliga populärkulturella referenser i boken handlar om andra japaner, bortsett från idolen Steve Jobs och karaktären Tyler Durden i Fight Club, som med tanke på hur många sökta och osökta hänvisningar han gör till den mycket väl kan vara den enda icke-japanska film Sasaki någonsin sett.

Jag vet inte om det beror på att författaren är ungefär hälften så gammal som Murakami och Miyagi (när Karate Kid gjordes alltså, nu är han död), men jag saknar deras tyngd här. Som flera verk i minimalismfacket känns det som att behovet att få ut en bok som är rätt i tiden är starkare än viljan att gå på djupet.

Riktigt tramsigt blir det när han föreslår att man inte ska ha köksutrustning eftersom man kan gå ut och äta. Eller när han berättar om en fotmassageapparat som han köpt, gett bort, ångrat sig och köpt ett nytt ex av. Eller den i och för sig ärliga historien om att de ägodelar som krävde mest mod att skiljas från var porrfilmer han lagrat på sin hårddisk.

”Du har inte funderat på att tjacka möbler?” (replik ur Slutspel, en av mina favoritfilmer)

Kapitlet med 55 handfasta tips på minimalistiska handlingar är bra. Fast det är tyvärr nästan allt av värde i hela boken och hade passat bättre som ett blogginlägg (det kallar jag minimalism!). Antagligen märkte Sasaki själv det och – jag skojar inte – avslutar hela boken med att återupprepa de 55 tipsen i denna ändå ganska tunna bok.

Har ni några timmar över och vill ha en snabb introduktion i minimalism antar jag att Hejdå saker är en helt okej inkörsport, men ni skulle lika gärna (sade han ödmjukt) kunna läsa min bloggserie om minimalism i tre delar (1, 2 och 3) inklusive länkar och kommentarer. Men skippa i så fall det där japanska boktipset, det höll tunt ;-).

Vem vill ha FAANG-monopol?

De så kallade FAANG-aktierna (Facebook, Apple, Amazon, Netflix och Google) får klä skott för denna spaning, men egentligen tänker jag bredare och är inte specifikt ute efter just dessa företag.

För tjugo år sedan var Microsoft den stora aktören genom vilken all ny teknik gick. Deras makt var irriterande och lite skrämmande, men känns som en västanfläkt jämfört med idag. Teknikjättarna har inte monopol och censur av nordkoreanskt snitt, men alla kan se åt vilket håll det barkar och det är inte åt rätt håll.

Google har varit tydligast i sina avsikter genom att inte hymla om att de vill ”hacka” nästa års amerikanska presidentval så att Demokraterna vinner, precis som de var tydliga med att de föredrog Clinton framför Trump 2016. Taktiken är bl a att dribbla med sökresultaten. När Bill Clintons kompis Jeffrey Epstein åkte dit för sexhandel med småflickor försvann snabbt alla bilder på dem tillsammans.

Debattörer som går emot Googles världsbild blir först av med sina reklammöjligheter på Youtube, och om inte det räcker för att tysta dem plockar man bort kontona rakt av. Och alla minns väl James Damore som fick sparken från Google för att han – i enlighet med arbetsgivarens önskemål! - framfört åsikter om kön och jämställdhet.

Facebook är också duktiga på att stänga av ”felaktiga” åsikter och verkar lägga mer och mer tid på att städa bort folk och fakta både med hjälp av algoritmer och anställda åsiktspoliser. När islamkritikern Tommy Robinson nyligen åkte i fängelse för att ha filmat utanför en rättegång räckte det med att nämna honom på Facebook för att få sitt konto avstängt. Detta företag håller nu på att skapa en egen valuta. Tror ni att alla kommer få använda den, även de som inte ens får ha ett Facebookkonto?

Argumentet från dem som stödjer företagens åsiktsregleringar är att det är privata företag som har rätt att göra vad de vill på sina egna plattformar. De har en poäng, men när dessa privata företag blivit så mäktiga att de kan ställa ultimatum till länders lagstiftare och regeringar är marknaden inte längre fri. Om förutsättningen för ett fungerande liv är ett Apple Card rättar de flesta in sig i ledet.

”Man vågar ju för fan inte öppna käften, för alltid är det någon http-person som blir kränkt.”

Det finns människor vars åsikter jag föraktar, åsikter jag önskar inte kom till uttryck. Men jag vill inte ha ett samhälle där åsikterna förbjuds för nästa gång är det jag som tystas. Åsikter som inte upprör någon behöver ingen lagstadgad yttrandefrihet. Den måste finnas till för åsikter som upprör och kränker, och man kan inte ha lite yttrandefrihet, antingen har man det eller också har man det inte.

Köksmaximalist

Jag har försökt dra ner på antalet ägodelar. På vissa områden har jag lyckats, på andra sämre. I köket är det bedrövligt.

Jag gillar att laga mat och gör det ofta, men ibland har jag en övertro på hur mycket jag varierar mig i köket. Jag använder t ex två knivar, en vanlig kockkniv och en räfflad kniv för bröd och annat som lättast kapas med sågtänder. Men jag nöjer mig inte där. Jag har ett helt knivställ och ännu fler knivar i lådorna. Jag bara använder dem aldrig. Samma med sju av mina åtta saxar.

Mönstret går igen på allt möjligt. Jag har en rostfri kastrull som används till det mesta. En större för storkok och en gjutjärnsgryta kan jag också motivera, men så har jag 3-4 till där jag ärligt kan säga att hälften aldrig används, resten sällan. Vidare har jag kaffekoppar för fler personer än jag skulle rymma i lägenheten, liksom bestick. Jag skulle inte bli en gaffel kort om jag så lät bli att diska i tre månader.

Över till överkurs, de där grejerna man inte behöver alls. Visst kan det vara bra att ha en sil och en tratt även om jag inte minns när jag senaste behövde det. Men tre silar och fem trattar? En plättlagg som jag inte längre minns vilken släkting som lurat på mig. Och ”oumbärliga” instrument som den här tomatskäraren.

Längst in i den nedersta lådan har jag en manick som kärnar ur och klyftar äpplen. Japp, ni gissar rätt, behovet är lika stort som för buskisboxar på VHS. Jag fick den i inflyttningspresent till min första lägenhet. Sedan har den följt med från bostad till bostad, men dess historia slutar exakt här.

30 liter i frysen

Jag inser att det finns thailändska bärplockare som plockar 30 liter blåbär på en dag. Själv behövde jag ett par veckor, och så en femdagars ryggskottspaus i mitten. Och nästan varje gång jag kom från skogen med två fulla bärplockare stoppades jag av grannar som förundrades över hur det ens var möjligt att plocka så mycket blåbär.

Ett bra bärår som detta är det hur lätt som helst faktiskt. Min vanliga rutin var att en gång om dagen gå ut med mina två plockare och en mp3-spelare med en vettig podd. Pga att 2019 också är ett riktigt bra myggår hade jag även med mig en mössa och en handske för plockhanden för att slippa att bli sönderäten.

Sedan är det bara att nöta på. På runt en timme var plockarna fulla, även om jag – och det bör jag! - reste mig upp och stretchade lite var femte minut. Då lommade jag hem och rensade på min mycket enkla och hemmagjorda rensbräda. Det tog kanske en kvart.

Om vädret var riktigt bra och om jag hade gott om tid kanske jag upprepade processen ett par timmar senare, men för det mesta har jag nöjt mig med två liter. På det sättet hann jag aldrig bli less, utan kände för att plocka mer nästa dag.

Det där är min filosofi med det mesta, att inte stå på tills jag får träsmak, blåsor och ångest, utan hellre ta lite i taget. Det kan gälla jobb, städning eller valfritt spartips. Lite i taget. Hade jag efter tio bär (och två myggbett) tänkt att nu har jag att göra i tjugo timmar skulle det ta lusten ur hela verksamheten.

Jag har förståelse för dem som inte vill eller hinner plocka 30 liter bär (om de ens vill ha så mycket), men utslaget på två veckor har de flesta lagt mer tid på tv, Facebook eller något annat icke-livsnödvändigt. En del promenerar i skogen utan bärplockare. Trevligt, visst, men just den här tiden på året är det ett himla slöseri att inte plocka bär när man ändå är ute.

Själv går jag gärna helt upprätta skogspromenader övriga elva månader, men genom att variera mig lite har jag en årsförbrukning av blåbär i frysen, samt fått möjligheten att glädja ett par släktingar med några liter. Så ja, totalt hinner jag nog plocka 40 liter i år trots att frysen är full. Det är liksom svårt att låta bli.

Alla kan inte segla, men nästan

Nu ska jag nästan försvara en liberal politiker. Förra gången det hände... Nej, det har aldrig hänt, men nu kör vi!

Mohamad Hassan, kommunalråd i Uppsala, drog iväg följande inlägg på Twitter.

Jag förstår inte att han verkar uppriktigt förvånad över reaktionerna för de var ganska förutsägbara. Människor gick i taket. Dels målar folk gärna upp bilden av miljonbåtar för att framställa Hassan som helt dum i huvudet, dels retar de sig på att han skriver att ”alla har råd med en segelbåt”. Såklart finns det undantag.

Det han menade, och som han tålmodigt förklarat för dem som på allvar verkar vilja veta, är att de som har någorlunda normala inkomster kan skaffa en segelbåt om de väljer att prioritera detta. Alla har inte råd att köpa en lyxkryssare med båtplats på Djurgården i Stockholm, men så skrev han inte heller att alla har råd med alla båtar. ”Små båtar har ju också sin charm.”

Det finns segelbåtar för under tiotusen, båtplatser för någon tusenlapp per månad och vinterförvaringsplatser för ett par tusenlappar om året. Det finns definitivt billigare hobbies och alla har inte råd, men hur många av de som verkligen, verkligen drömmer om en egen segelbåt skulle inte kunna sänka sina månadskostnader med ett par tusen i månaden?

Den som säger att det är omöjligt kommer givetvis inte lyckas, men det gäller inte bara segelbåtar utan i stort sett alltihopa allting i hela världen. Stjärnstopp!