Reklamimmunitet

Alla påverkas av reklam, sägs det. Säkert är det så, men jag tror att jag påverkas mindre än de flesta. Först och främst genom att jag inte utsätter mig för smittorisken. Jag har adblock i datorn, jag åker inte kollektivt och den enda billboardtavla jag ser någorlunda regelbundet är Pingstkyrkans och deras argument biter inte på mig.

Vidare ser jag inte på tv. När Global Gaming var i ropet pratades det om att de gjorde fruktansvärt mycket tv-reklam för Ninja Casino. Själv blev jag tvungen att youtuba Ninjas reklamfilmer för att ens få se dem.

Jag lyssnar inte på reklamradio. Knappt reklamfri heller. Bara poddar och eftersom alla ekonomipoddar marknadsför samma tre företag hela tiden kommer det inte in så mycket reklam den vägen heller. Och så har jag lärt mig hur många sekunder jag ska spola för att slippa höra lovsången till passformen i ett par kalsonger.

Min teori är att vi som inte ständigt dränks i reklam också tittar mer kritiskt på den reklam vi utsätts för. ”22 procent högre diskkraft enligt oberoende tester”?! Jag hatar inte reklam. Jag fattar att den behövs för att företag ska överleva och för att nya produkter ska lanseras. Men det betyder inte att jag har lust att utsättas för det ständiga bruset.

Marknaden har rätt

När en besiktningsman säger att din styrled glappar, så gör den det. Även om den är helt ny och du bytt den på parkeringen utanför tre minuter tidigare är den glapp ifall besiktningsmannen tycker det. För i det fallet är han facit. Lite som ”domarjäveln” som dömer en offside ingen annan på planen, eller i publiken, uppfattat (oj, en sportbollsreferens, jag är förvånad själv).

Över till börsen. Jag är säkert lika skyldig som andra, men jag börjar tröttna på att varje gång börsen eller enskilda aktier går åt ”fel” håll går människor ut och menar att marknaden har fel, den har inte fattat. Men en fri marknad har aldrig fel, den är facit. Man kan med fog hävda att den agerar kortsiktigt eller är omoralisk, men går det upp är det rätt och går det ner är det också rätt.

För det går inte att säga att marknaden värderar en aktie för lågt, för marknaden ger ett korrekt marknadsvärde. Det är liksom det marknaden gör, och det är bara att hacka i sig. Aktiekursen är inte ett matematiskt korrekt värde på ett företag, det handlar om uppskattade framtidsutsikter. Det här vet vi allihop, men det är lätt att leta syndabockar när verkligheten inte går vår väg.

Så vad säger ni, kan vi inte enas om att inte dra igång Twitterstormar eller härja på annat vis nästa gång marknaden gör en annan bedömning än oss? Hell no! Jag tänker i alla fall inte börja ta på mig en massa fel själv. Jesus dog ju för att ta hand om den grejen.

Moment 22

När en människa dött kommer de anhöriga inte åt personens bankkonton ens med bankdosa. Normalregeln är att insättningar funkar som vanligt medan kontona är frysta för uttag. Men vad händer med en räkning som den avlidna lagt in för betalning med överföringsdatum efter dödsdagen? Det fick jag ”nöjet” att försöka ta reda på häromdagen.

Det kom nämligen en papperskopia på en räkning som mejlats tidigare. Skillnaden var 25 kr i fakturaavgift. Så jag ringde företaget, berättade att min mamma dött och att jag nu ville vet om räkningen var betald eller om banken stoppat betalningen. Samtalet med kundtjänsten (KT) gick ungefär så här:

Jag: ”Har hennes betalning stoppats så att jag ska betala den här pappersutgåvan?”
KT: ”Sekretessen gör att jag inte får säga det nu när du berättat att hon är död.”
Jag: ”Så hur gör jag?”
KT: ”Vi behöver en ifylld fullmakt och en godkänd bouppteckning innan jag ens får säga att hon var kund här.”
Jag: ”Men om hon är kund, kan du inte skicka ett brev till henne och berätta om räkningen med det här fakturanumret är betald? Det kan ju inte bryta mot sekretessen?”
KT: ”Nej, det går inte. Men du kan betala räkningen och skulle det bli dubbelbetalt kommer det en utbetalning.”
Jag: ”Om det kommer en utbetalning till min mammas dödsbo kommer jag behöva två heldagar hos banken och en decimeterhög lunta med blanketter för att få dem att betala ut eller sätta in de pengarna. Men om jag struntar i att betala och räkningen visar sig obetald, skickar ni ut en påminnelse då?”
KT: ”Ja.”
Jag: ”Till er kund som ni nu vet är död?”
KT: ”Ja...”
Jag: ”Men ni kan inte skicka ett brev till samma kund nu där ni berättar ifall ni redan fått betalt?”

Vi loopade detta dilemma under tio minuter och det blev bara mer och mer absurt. Till slut lyckades jag i alla fall få det besked jag behövde, den var betald, men innan dess hann jag tänka både en och tre gånger på den här sketchen:

”Bättre för alla”?

Jag såg en Twitterkonversation jag tycker är värd att uppmärksamma.

Notera att den vänsterpartistiska riksdagsledamoten Hanna Gunnarsson inte ser skattepengar som skattebetalarens utan som statens och när hon får följdfrågan ifall beskattade pengar på ett privatkonto ska ses som något bra eller som ett olycksfall i det politiska arbetet verkar hon först inte ens förstå frågeställningen. Hennes partiledare har i och för sig varit tydlig med att privat ägande bör avskaffas på sikt.

Så det som förvånar mig mest är kanske Gunnarssons fullständiga tro på att en krona i privat ägande är av ondo medan kronan automatiskt blir god så fort den tagits av staten. Då skapar den jämlikhet och rättvisa på något magiskt, ännu inte bevisat sätt, och ”gör livet bättre för alla” (också för rånoffret?).

Vad ska vi har för drivkraft att tjäna mer pengar om de ändå ska ryckas ifrån oss? Svenskar är givmilda. Vi skänker mer pengar än de flesta till forskning och vid naturkatastrofer i andra länder, men i första hand är vi (som alla människor i hela världen) givmilda gentemot familj och vänner.

Den stora skillnaden mellan riktig, privat givmildhet och ”solidaritet under galgen” i form av skatt är just att vi väljer den första. Vi väljer till vem vi ska ge och kan själva bedöma ifall vi tror att våra pengar kommer att göra nytta.

Hanna Gunnarsson har fått sin inkomst från politik (och därmed skattepengar) under hela sitt vuxna liv, först på kommunnivå, sedan i riksdagen. Det är lätt att vara generös med andras pengar, särskilt när man själv finns på lönelistan.

Infekterade kistor

Nästa avsnitt här på ”dödsbloggen”. Jag har funderat över likkistor. Det måste ju vara världshistoriens mest meningslösa byggnation i och med att den ska eldas upp eller grävas ner strax efter tillverkning. Ändå lägger en del helt vansinniga pengar på dem. Eller vad som sägs om en förgylld kista med änglavingar?

Man kan inte ta med sig pengar i döden, men något vettigare måste man ju kunna göra med dem. Även om jag själv sörjer just nu känns kistor och kvarlevor som världsliga ting. Människor har jag stor respekt för, men kroppen efter döden ser jag som ett skal. Jag är helt okänslig för sånt och skulle för övrigt gärna odla rabarber på graven. Växer underhållsfritt och så kan man skörda när man hälsar på sina anhöriga.

Men jag har förstått att kistor är otroligt känsligt för en del. För drygt tio år sedan avslöjade SVT:s Uppdrag granskning att kyrkogårdarna tryckte sönder kistlock med grävskopa för att undvika ras när locken vittrade sönder. Anhöriga blev tokiga av att få höra att deras dödas kistor tryckts sönder. Jag kunde bara tänka: Vad trodde de skulle hända med en träkista i marken?

Själv blev jag glad när jag fick höra att det är på gång att komma kistor i wellpapp. Lättare att bära och billigare att tillverka. Det sista kvittar om man betalar själv, men det går faktiskt åt tiotals miljoner skattepengar för att täcka begravningar för dem som saknar egna pengar.

Annars hade norska ståuppkomikern Halvor Johansson en idé om att ha en kista av gelé för då kunde den som ville göra en high-five med honom genom att slå handflatan hårt rätt ner i gelén, så skulle han ligga och gunga därinne i trettio sekunder. Dödskul...

Jag utkämpar ett krig

Äntligen ett nytt chili-inlägg (eller hur, P?). I vanlig ordning planterade jag ett tjugotal chiliplantor i våras. Det är en väldigt lättodlad gröda, så nästan alla frön växte till sig, planterades om och levde i högsta välmåga. Under sommaren fick merparten av krukorna bo på balkongen, men de mådde bra både inomhus och utomhus.

Tills nyligen. Några av bladen började hänga trots daglig bevattning, vilket fick sin förklaring vid en närmare titt. Jag hade fått inneboende i form av bladlöss.

”Löss knäpper man”, sa Ernst Günther i Smugglarkungen, men en webbsökning visade att såpvatten anses mer effektivt. Så jag duschade alla plantorna med en brygd bestående av c:a 5 % såpa. Noga, även i jorden. Visserligen läste jag att nykläckta ägg gör att processen måste upprepas, men min uppfattning är att de små jävlarna hittills varit helt okänsliga för behandlingen. Redan dagen efter besprutning är bladen helt nedlusade igen.

Så nu frågar jag er, kära läsare, om någon har en lösning på mitt problem innan jag skördar frukten och komposterar resten? Starkare såpa eller något helt annat? Helst en inte alltför tidsödande metod för även om jag tycker att problemet är principiellt intressant har jag dåligt med tid för trädgårdsmästeri just nu.

Gratis parkering på Karolinska

En gång tidigare har jag bloggat om det rätt smala ämnet sjukhusparkering där jag klagade på hur dyrt det var. Nu tänkte jag berätta om motsatsen.

Nya Karolinska Sjukhuset kan man säga mycket om när det gäller ekonomi. Under 2018 var en person där runt 25 gånger och betalade parkeringen med kort. Vi kan kalla honom ”Snålo”. Kostnaden var 20 kr/timme. Det tyckte han var ganska blodigt för att låna några futtiga kvadratmeter. Alla som varit på sjukhus vet att tiden drar iväg även om man har en bokad tid. För den där bokningen gäller bara patienten, aldrig läkaren.

Snålo upptäckte dock snabbt att en av de mest frekventerade p-automaterna aldrig drog pengarna från kontot. Han fick ett kvitto att sätta i vindrutan där det framgick hur mycket han betalt, men pengarna drogs aldrig. Det gick en månad och en månad till. Ibland parkerade han där flera gånger i veckan, alltid med samma resultat.

När Snålos anhöriga skulle till en mottagning längre bort (NKS är stort som en mindre stad) gjorde han misstaget att gå till en annan automat och då drogs pengarna. Så efter det vände Snålo tillbaka till den gamla gratisautomaten igen för han är en gniden man som inte vill punga ut med pengar i onödan.

Vid det blå P:et är det gratis.

Jag blir nyfiken. För minst 70 p-rutor är det här den närmaste automaten, och det är ganska fullt för det mesta, så säg att beläggningen är 90-procentig tolv timmar per dag fem dagar i veckan. Det blir 75600 kr/vecka, 3,8 miljoner/år.

Man måste betala med kort eller ladda ner en parkerings-app. Min vän Snålo håller inte på med appar, han har faktiskt inte ens internet i sin telefon, men jag har lyssnat runt bland släkt och vänner och noterat att ganska många föredrar kortbetalning framför p-app. Säg att appen fungerar så att parkeringsbolaget då får betalt, men att hälften använder kort och slipper betala. Då blir det en förlust på nästan två miljoner om året. Märker man inte det? Tydligen inte. Åtminstone inte under hela 2018. Kanske inte nu heller.

En annan väg...