En advokat får stående ovationer när hon kommer till himlen.
”Grattis!” säger Sankte Per. ”Det här är första gången vi fått upp en människa som är 150 år.”
”Nej, jag är 87”, svarar advokaten.
”Jaha, vi utgick från fakturerade timmar.”
Det där är en rolig historia, men inte utan verklighetsbakgrund. Många är de advokater som konfronterats med fingrarna i syltburken eftersom det verkar vara praxis att lägga till extra timmar på ett fall för att täcka upp för upplevd låg ersättning eller eventuella obetalda omkostnader.
Tidsspillan är en juridisk term där
advokater slänger in lite av varje. När de fastnar i en bilkö,
väntar i telefon eller liknande. Alltså det vi andra kallar livet
och ”betalar” alldeles själva. Ibland kommer det upp till
diskussion, men oftast får de sin vilja fram.
Men nu ska jag ta ett riktigt absurt exempel. Ett målsägandebiträde bestämde sig för att gå från kontoret till åklagarmyndigheten. Nyttigt, miljövänligt och trevligt initiativ om det inte hade varit för att promenaden kostade samhället 633 kr i ”tidsspillan”.
Nu ska Högsta Domstolen (till en
kostnad av hundratusentals kronor?) pröva om advokaten borde ha valt något av alla ”för staten mindre kostsamma alternativ”, som taxi.
Eller vad sägs om telefon? Ska det kosta flera hundra varje gång en
advokat reser sig ur stolen tycker jag inte att de ska lämna
kontoret för annat än rättegångar. Eller när de får sparken.