Skola i förfall

Vissa dagar tror jag mindre på Sverige än andra. Det är när jag läser sådana här tweets:

Det är så himla lätt att dra ner på skolan för på kort sikt kostar det ingenting. Om årets tioåringar får en dålig skolgång drabbar det inte samhällsekonomin i någon större utsträckning förrän om runt tio år när de hade börjat ge lite intäkter.

Problemet är att när man märker det, och det gör man nu, då är det inte bara att öppna kranen och släppa till resurser, ens om det hade funnits resurser i röret och inte bara rostvatten. För om tweeten stämmer (och jag tvivlar inte) är det inte bara elevernas kunskaper som brister utan även deras lärare och i värsta fall deras lärare. Inte konstigt när man kan bli lärare genom att låta slumpen fylla i högskoleprovet.

Även om utvecklingen skulle vändas nu kommer det att ta decennier innan vi får bra lärare och generationer innan de utbildar vettiga elever. Lyckligtvis finns undantag både i den ena och den andra gruppen, men jag undrar om dessa undantagsfall räcker för att försörja alla andra.

Fast det där med att vända utvecklingen är ju ändå hypotetiskt. Politikerna tävlar om vem som är bäst på att göra ingenting. Jan Björklund hade åtta år på sig att hitta gaspedalen. Fridolin... Ja, ni vet. Och nu sitter Anna Ekström på utbildningsministerposten. Återstår att se vem hon ska skylla på.

Förpackningarna krymper

Som snåljåp lever jag efter mottot ”många bäckar små” och kollar alltid jämförelsepriser, som ju ska finnas enligt lag, men när de ändå inte gör det (och det är inte ovanligt) tränar jag huvudräkning. Dock tycker jag att det är ett oskick när förpackningsstorlekarna minskar utan annat skäl än att blåsa oss.

”Det måste vara återbäringen!”

1,5 liters läsk fanns redan när jag var liten. Då var det glasflaskor trots att det här var långt innan man fick för sig att svenska förpackningar proppar igen Ganges. Men storleken har hängt kvar, i alla fall nästan. Exempelvis Loka säljer numera flaskor på 1,4 liter. Allt annat lika. För ett otränat öga är det samma förpackning, men innehållet är alltså knappt sju procent mindre.

Kaffe har antagligen sålts i halvkilospaket ännu längre. Trots det kör Gevalia och Zoegas nu med 450 gram. Zoegas smakar – rent objektivt – bränt hästbajs, men Gevalia saknar jag. Köper gör jag inte om det inte är ordentlig rea och de första tio procenten krävs för att bara bli ett likvärdigt alternativ.

För något måste man göra som konsument, annars kommer till slut alla drycker säljas i fingerborgsstorlek och koncentraten spädas med 0,3 delar vatten. Vi kommer servera våra middagar på dockserviser och behöva förstoringsglas för att föra maten från uppläggningsfatet till tallriken medelst pincett! Nej okej, kanske inte, men irriterande är det.

FIRE från ett annat håll

För 2,5 år sedan refererade jag här på bloggen till en gammal fabel som jag tänker på ibland. Eftersom jag fått några tusen nya läsare ska jag upprepa mig nu:

En uggla glömde bort tiden och hann inte somna innan gryningen. Upp på horisonten stiger ett stort eldklot, allt blir ljust och ugglan ser för första gången färger. Upprymd av upplevelsen försöker han sedan lobba hos sina ugglekompisar att våga stanna uppe och uppleva dagen. ”Det var fantastiskt! Världen är inte alltigenom grå, ni måste se detta!” Men de andra ugglorna vägrar. Någon konstaterar: ”Jag kände en uggla som också yrade om eldklot och färger. Stannar jag uppe blir jag kanske lika galen som honom. Världen är grå, och hör sen!”

Vi som förespråkar strävan mot ekonomiskt oberoende eller sätt att bryta heltidsnormen känner igen oss i reaktionen. Den blir sällan ”Vad kul med nya tankar!” utan oftare ”Kom inte här och ifrågasätt mitt liv!”. Därför var det intressant att läsa ett inlägg från min bloggkollega Cosmonomics som är läkare och därför oftare än andra träffar människor som kört fast i livet, psykiskt såväl som fysiskt.

När jag kom ner från scenen efter 45 minuter ståuppkomik hände det ibland att människor som själva aldrig stått på scen kom fram för att berätta vad jag borde ha gjort annorlunda. Något säger mig att läkare sällan behöver höra det och jag tycker att det här inlägget gav bränsle till den teorin.

Men visst är det ändå surt att höra att man kanske inte är på väg åt rätt håll i livet. Behöver man söka vård står man inte heller och stampar utan är troligare på väg åt helt fel håll och behöver ta en omväg tillbaka. Jag har också varit deprimerad och, som de flesta, haft svårare perioder i livet. Har också varit (är?) utbränd och upplever att det svåraste med dylika tillstånd är att se ljus. Inte nödvändigtvis i form av ett eldklot utan bara någon slags strimma av att det kan bli bättre längre fram.

Själv har jag i princip slutat missionera, i alla fall utanför bloggen. Så är jag heller inte läkare, men en uppsida jag tillskansat mig genom att ha haft mindre glada perioder är att kunna tänka utanför boxen, att inte nödvändigtvis göra majoritetens vägval i alla lägen.

Homestyling

Behöver man anlita en inredningsstylist när man ska sälja sin bostad? Ni vet, en människa som ställer in nya möbler och piffar till hemmet i största allmänhet. Många tycker det och en mäklare nöjer sig inte ens där utan tycker att man förutom inredare också bör anlita en städfirma och en florist.

”Sätt gärna lite blommor på balkongen...”

Jag är skeptisk. Räknar man med att få några miljoner för bostaden är varje procent värd ganska mycket, men åtminstone när det gäller lägenheter handlar det nog mest om läget, avgiften och antalet kvadratmeter.

Jag står i begrepp att sälja min mammas lägenhet och har varken anlitat homestylingföretag eller florister. Jag har målat vitt (tror att det är lag på att bostäder måste vara vitlackerade när de ska säljas), städat själv och tycker att de potentiella köparna får nöja sig med mina krukväxter på visningen. Den enda så kallade homestaging som gjorts är att jag lånat ut ett par möbler och gardiner från min lägenhet.

Nej, inte denna.

Jag anlitar knappt ens mäklare eftersom jag använder Hemverket som fixar annons och kontrakt medan kunden själv får hålla i visningarna. Om det blir bättre eller sämre resultat vet man aldrig för det är ju omöjligt att säga hur det hade gått med en annan mäklare. Jag har tidigare bara sålt en enda bostad och den mäklaren var så usel att jag fortfarande blir irriterad trots att det gått över femton år.

Har Sverige polisbrist?

Sverige har ungefär en polis per 500 invånare, en siffra som legat ganska konstant de senaste åren, men i takt med befolkningsökningen har det blivit aningen mindre polistätt. I en europeisk jämförelse har vi ganska få poliser, men inte minst.

Gnällspikarna säger att vi har för få poliser, men stämmer det? Skulle samhället bli bättre med fler poliser eller finns det andra problem? Det skulle ju kunna vara så att kvaliteten på de poliser vi har är för dålig och/eller att de poliser som finns ägnar sig åt fel saker.

Jag tror på bägge alternativen. För att få in fler i polisutbildningen sänkte man begåvningskravet för några år sedan, från 4 till 3 på en niogradig skala. Jag vet inte vad det gör i antal IQ-poäng (varför använda den skalan när man kan hitta på en egen?), men en trea räknas som under normalintelligent. Behöver vi fler poliser eller bara fler poliser med minst medelmåttig intelligens?

Och prioriterar de rätt? Bara det sista året har vi bl a kunnat läsa om en 60-årig man som åtalades för att ha kissat vid vägkanten utanför Askersund, något som åtminstone alla män gjort sig skyldiga till, och en 91-åring som dömdes för hets mot folkgrupp efter att ha skrivit nedsättande om muslimer på Facebook. Korkat – absolut! Men har polisen verkligen inget bättre för sig än att jaga senila idioter på Facebook?

I Malmö sägs polisen ha det riktigt stressigt. De behöver utöka personalstyrkan för att kunna ta itu med gängskjutningar och knarkhandel. Eller behöver Malmöpolisen fler poliser för att kunna starta en hel dansgrupp?

På börsen brukar man säga att man inte ska slänga bra pengar efter dåliga. Kanske gäller detsamma för poliser.

Den gnällige konsumenten

Den senaste tiden har jag handlat mer än vanligt eftersom jag har en lägenhet att renovera inför försäljning. Så det har blivit mycket bygg, färg och hushåll. Vi snackar Bauhaus, Clas Ohlson, Jula m fl. Jag handlar i butik, men för att slippa åka runt och leta kollar jag först på nätet, vem som är billigast och om varan finns i lager. Men jag undrar om butikerna någon gång försökt sätta sig in i kundens situation.

Först gäller det sökfunktionen på kedjornas webbsidor. En del kommer med förslag. Skriv ”färg” och du får upp allt från takfärg till färgkritor och ju mer du skriver, desto mer exakta blir förslagen. På andra sidor måste du skriva exakt rätt för att få upp något alls, eller också föreslår den något på måfå. ”Väggfärg” -> Vi tror att du menar ”wellpapp”. Lite som när Fredrik Lindström ville åka från Stockholm till Sölvesborg och SJ:s automatiska telefonsvarare uppfattade det som Örnsköldsvik-Jonsered.

När man väl hittat rätt vara kommer nästa märklighet, sorteringen. Jag skulle t ex köpa en enkel vit toasits och ville veta var den var billigast. Alla webbutiker kan sortera produkterna efter pris, men absolut ingen har det som standardval trots att det måste vara det överlägset vanligaste kundbehovet. ”Mest populär” är en möjlighet. Antar att det betyder den som säljer bäst. Det kan ju ingen kund vilja sortera på, men på många ställen är det standard.

Min personliga favorit är annars ”Sortera efter relevans”. Vad betyder det ens? Har jag skrivit ”wc-sits” i sökfältet är väl alla toaringar lika relevanta? Vad som däremot inte är relevant är webbutikens ”kundanpassade” rekommendation om jacuzzis. De kanske tänker att när jag ändå fräschar upp badrummet med en toalettsits för en hundring vill jag nog köpa en bubbelbalja för trettiotusen.

På hemsidan får jag också reda på var i butiken varan finns, men på samma lagerplats finns naturligtvis också alla andra varor i samma kategori. Därför är det ju bra att artikelnumret finns på hemsidan så att jag vet exakt vad jag ska ha. Eller rättare sagt, det hade varit bra ifall artikelnumret på nätet funnits någonstans på produkten eller åtminstone på hyllkanten. Vilket i stort sett aldrig händer.

Jag fattar att det här är I-landsproblem, men jag tänker att det antagligen finns människor som får betalt för att tänka på just sådana här saker. Som varje dag går till sitt kontor på någon av ovannämnda eller andra butikskedjor för att fixa sånt här. Undrar vad de gör hela dagarna.

”Han måste fuska”

Jag tror att det började med Ingvar Kamprads död, när en Ung Vänster-broiler och tillika f d Ikea-anställd skrev: “Vi är 150 000 arbetare som borde få dela på arvet.” Resonemanget gick ut på att Kamprad byggt sin förmögenhet på att utnyttja andra människor. Det var då jag förstod att det finns människor som utgår ifrån att alla som byggt upp något måste ha tagit genvägar eller fått sin framgång på andras bekostnad.

Det är möjligt att framgångsrika personer trampat på några ömma tår på väg upp, för det gör även vi andra. Men att förutsätta att alla som kommit någon vart måste ha fuskat känns märkligt. Min första fundering är om de inte själva har lyckats med någonting under hela sitt liv. För när man gör det och analyserar det kommer i alla fall jag oftast fram till att jag slitit rätt hårt för framgången.

Löpare som slitit utan framgång.

Jag kommer ständigt tillbaka till Stenmark-citatet: "Jag vet ingenting om tur. Bara att ju mer jag tränar, desto mer tur har jag." Nu tror jag ingen skulle få för sig att påstå att Stenmark blev bäst i världen för att han hade tur, men när någon lyckas omvandla sin affärsidé till en miljardindustri gör man det.

Årets nobelpristagare i kemi, med det vansinnigt roliga namnet John B. Goodenough, lider av dyslexi och finansierade sina universitetsstudier genom att hjälpa rika skolkamrater med sina studier. Undrar om han också fick höra att han hade tur eller utnyttjade de elever han var läxhjälp åt. Det här är extremfallen, världsmästare och prisvinnare som kanske hade tagit sig fram alldeles oavsett. Men det här kan drabba oss alla så fort vi träffar någon som lyckats sämre på någon enda punkt i livet, vilket såklart är dagligen.

Om jag tar mig själv som exempel (inte för att jag skulle vara särskilt framgångsrik utan för att jag är den person jag har mest koll på) är det t ex inte tur att jag har pengar, att jag är normalviktig eller styr min egen vardag. Jag började som fattig, småfet löneslav, men jag har stretat på, tränat och gjort uppoffringar. Varje gång en prestation viftas bort som lättköpt pissar man på hårt slit.