”Jävla samhälle!”

Några av mina allra bästa vänner jobbar med kultur. En del tjänar bra på det, andra gör inte det. Jag kan ha respekt för bägge grupperna. Det gäller däremot inte folkmusikern Sara Parkman som till Göteborgspostens kulturredaktion låter meddela:

”De faktiska, ekonomiska förutsättningarna är inte självklara. Senaste tiden har jag gått runt och tänkt: vad händer i nästa val? Får vi en högerregering då lär jag inte få ett jävla stipendium, då får jag knega som speleman på företagsgig.”

Sara Parkman, i huckle och offerkofta.

Med ”ett jävla stipendium” menar hon gissningsvis skattepengar eller ett donerat arv som hade kunnat gå till någon behövande istället för till en bortskämd latmask som vill slippa försörja sig själv. Eller, med hennes ord, ”knega som speleman på företagsgig”. En vis man sa en gång:

”Vad är det som får alla dessa institutionaliserade gubbar och kärringar att tro att det är en mänsklig rättighet att bli försörjd av staten när det de producerar saknar tillräcklig marknad?”

Nej okej, jag erkänner, det var jag. Om marknaden för det man gör inte finns kanske man får anpassa sig till verkligheten, det tvingas ju alla andra i privat sektor. För ”Man blir inte rik på att göra folkmusik” är faktiskt en sanning med modifikation. Nog har väl Hedningarna och Åsa Jinder spelat in en och annan krona? För att inte tala om Håkan Hemlin i Nordman som hade råd att knarka i femton år för pengarna han drog in på Vandraren.

Men Sara Parkman blir tydligen inte rik på det hon gör trots att hon i likhet med undertecknad tycks klippa sig själv. Döm om min förvåning...

Det beror inte på borgarna, att du kan bli tvungen att ”tänka kommersiellt” vid ett eventuellt regeringsskifte. Det beror på att du inte gjort det tidigare. Och kanske på bristande talang. Jag lyssnar nästan aldrig på musik, så jag är inte målgruppen oavsett, men det där kan vara det sämsta jag hört sedan Carl Bildt sjöng schlager.

Hur hinner folk göra av med alla pengar?

Bloggkollegan Att Välja Lycka gjorde ett inlägg där han grubblade på hur folk bär sig åt för att göra av med sina pengar. Det här är en gåta för mig med. Inte att det går att skaffa utgifter, köp ett dyrt boende och en bil på avbetalning (eller privatleasing) så ska det nog bli snurr på kontot, men de där vardagsutgifterna.

Jag har tidigare konstaterat att min plånbok vilar 5-6 dagar per vecka. Oftast är den inte ens med. Att jobba hemifrån kanske underlättar, men även när jag inte jobbar kommer inte utgifter naturligt för mig. ”I've got shit to do”, som komikern George Carlin konstaterade när han funderade på hur folk har tid att ta livet av sig.

Den senaste tiden har jag för övrigt ägnat mycket tid åt ”döstädning” efter min mor. Lägenheten skulle tömmas och en massa papper bringas ordning i. Inte så att hon var slarvig, hon hade bara inte min ordning och det tar tid att överta någons ekonomi (ska det här abonnemanget sägas upp, är det autogiro på detta...?). Och så är det fullmakter, bouppteckning och sån skit.

Sedan har jag ett eget hem att ta hand om. Det behöver städas, det kommer post hela tiden, och disk. Och så är det vänner att hålla kontakt med, någon jag tänkt ringa eller mejla i flera veckor men aldrig hinner. Det blir ju inte mer tid för att jag ska springa och shoppa.

Springa ja! Jag försöker springa tre dagar i veckan. Det hinner jag väl med, men det är rätt ofta jag springer mindre än jag hade tänkt beroende på att jag inte har tid. Lite beroende på lättja, men mest tidsbrist. De dagar jag inte springer vill jag gärna ta en skaplig promenad för att rensa hjärnan och sträcka på benen. Samma där – hinner inte.

Om man bara köper det man måste har de flesta svenskar råd att både bo, äta och spara, det är nog de flesta överens om. Men jag fattar inte hur man kan prioritera övriga inköp så högt att de blir av mer än undantagsvis. Det vore faktiskt intressant att se ett ordinärt kassaflöde för en vecka. Inte Lyxfällandeltagares utan en normal snittsvensks.

Kvällstidningarnas jultradition

Nu är det snart jul igen, en tid då man förvisso kan tänka på dem som har det svårt, men kvällstidningarna drar det alltid ett hack för långt. Förra året skrev de (och jag) om Marianne, 38, som inte hade råd att fira jul med sin dotter.

I år fick jag ett tips i kommentarsfältet om Renée, 50, som känner sig kränkt av Ö&B:s reklamfilm om julklappar. ”Den är ett hån mot oss som inte har råd.”

”Sa du Ö&B?”

Hon lever på 6000 kr i månaden, vilket lustigt nog är ungefär lika mycket som jag själv gör av med, helt självvalt, och även om jag inte har några som helst problem att klara mig på det utan tvärtom skulle kunna dra ner på mina utgifter förstår jag att Renée får slita lite för att försörja sig och sin son ifall det är hennes bruttoinkomst före bostadsbidrag och hyra (jag tror ni anar min tveksamhet här).

Det får vi inte reda på eftersom artikeln i vanlig ordning inte innehåller en enda kritisk fråga. Eller jo förresten – till Ö&B! Japp, de får helt oironiska frågor om sitt ansvar för människor som inte har råd med julklappar och hur Ö&B tror att dessa upplever reklamen.

Tillbaka till Renée. En anledning till hennes låga inkomst tycks vara att Försäkringskassan tycker att hon är arbetsför medan Arbetsförmedlingen inte gör det. Jag kan inte bedöma det, men orsaken till hennes problem är en trafikolycka för 35 år sedan och bevisligen har hon jobbat sedan dess. Hon kanske inte kan dansa balett, men hade hon fått en krona varje gång hon bytt profilbild på Facebook skulle hon bada i pengar. Hon finns också på Instagram när hon inte sitter och självkränker sig framför tv:n.

Vidare har hon haft råd att skaffa sig ett par blaffiga tatueringar, men det kanske räknas som livets nödtorft. Den son som hon inte har råd att ge ”en endaste julklapp” är för övrigt vuxen – ännu en detalj skjutjärnsjournalisten glömde att berätta. Men mycket annat får vi veta, som att Renée verkar kränkas av att andra har kläder:

”Folk köper kläder som de inte ens hinner använda, jag minns inte ens senast jag köpte ett nytt plagg.”

Men offerkoftor verkar hon ha så det räcker och blir över.

Klimatdiktatur

Demokrati hyllas av de flesta. Alla människor tycks villiga att dö för sina meningsmotståndares rätt att uttrycka sina åsikter. Åtminstone så länge sagda motståndare håller käften, för mest verkar det vara idén man gillar. Och för ordningens skull skulle jag inte heller offra livet för att låta någon idiot orera, även om jag är för yttrandefrihet. Skillnaden är väl att jag inte heller påstår det.

Men annars är alla lika goda demokrater. Eller har i alla fall varit, för nu vädras totalitär morgonluft. I klimatets namn är man en god människa om man vill avskaffa marknadsekonomin. Det senaste exemplet jag såg var ”klimataktivisten” Paula Grossmans debattartikel där hon föreslår att kött bör säljas i en statlig butik, möjligen Systembolaget.

Det är något bekant med henne... Nu vet jag!

Att artikeln är full av sakfel och att hon argumenterar som en tolvåring tycker jag illustrerar problemet rätt bra. Ett samhälle där vissa tycker sig sitta på sanningen och vill ha tolkningsföreträde av verkligheten kan aldrig bli bra i längden. När hon skriver att ”ingen argumenterar mot” betyder det bara att ingen hon pratar med på Södermalm i Stockholm tycker annorlunda. När hon fastslår ”Överhuvudtaget borde Sverige förbjuda import av 'orent' kött” låter det som att det finns en tydlig gräns, vilket det såklart inte gör.

Och denna ”klimataktivists” förbudsretorik är inget nytt. För nästan exakt ett år sedan skrev hon en debattartikel i samma publikation där hon även ville trycka in våra flygvanor enligt känd spritförlaga:

”På privatsidan bör en motbok för flygresor införas per omgående, eftersom flygandet är den aktivitet som genererar det mesta av koldioxidutsläppen.”

”Stopp nu! Herr Lindberg har ju redan flugit i år!”

Nu är det ju en gång så att växtligheten kräver den ”hemska” aktiviteten koldioxidutsläpp. Kanske lika bra att vi förbjuder växter eller åtminstone inför regler för hur snabbt de tillåts växa. Innan den här texten blir lika tokig som Grossmans debattartiklar vill jag likt henne peka med hela handen och hävda att förbud är ett trubbigt verktyg, inte en universalnyckel.

Om flyg är så dåligt, skaffa konkurrenskraftiga alternativ. Se t ex till att ordna fram tåg vars tidtabeller inte är slumpgeneratorer! Och om svenskt kött är bättre än hela den övriga världens (tillåt mig tvivla, men jag äter varken eller), döda inte svenskt jordbruk genom att skatta och reglera det till döds. Köp och propagera för sånt ni gillar – så skapas ett i sanning hållbart samhälle.

Man dör inte av kassa

Warren Buffett hyllas med viss rätt av svenska poddare, bloggare och twittrare. Den långsiktiga utvecklingen för hans Berkshire Hathaway är svår att klaga på och vid 89 års ålder styr han fortfarande detta jätteföretag med en energi som de flesta av oss bara kan drömma om.

Jag kan ändå bli lite trött på att allt han gör och säger höjs upp till obestridliga fakta och facit. Jag menar, karln röstade trots allt för att ge mördarmaskinen Hillary Clinton makten över världens största kärnvapenarsenal! Dessutom är han ju överkammare, och sådana har alltid något att dölja.

Men som investerare är han svårslagen. Därför tyckte jag att det var intressant när Berkshires kvartalsrapport i helgen visade en rekordkassa på 128 miljarder dollar när de flesta (?) som upphöjt Buffett till gudom också menar att den största dödssynden är att inte alltid vara fullinvesterad på börsen.

I och för sig har Buffett inte lyckats så himla bra på sistone pga att han avvaktat, men om man betänker att det gått bra för honom i det långa loppet kanske han kan ta det för att slippa hänga med fullt ut i en djup nedgång.

”Klart man är fullinvesterad!”

Och med detta sagt konstaterar jag att man hör det man vill höra, och det gäller även mig, som i det här läget gärna vill intala mig själv att den del av mina pengar som just nu befinner sig vid sidlinjen gör sig allra bäst där. Tror ni mig inte så tro på Buffett. Eller låt bli, men ni kan inte vara hans underdåniga lärjungar bara när det gäller sånt ni ändå tror på.

Solstollar

Har du någonsin vaknat upp en morgon och tänkta att ”nej, nu har jag på tok för mycket pengar”? Det har Kungsbacka kommun som försökte förvandla en jordplätt i stan till ”innerstadens nya Playa del Sol” - i slutet av oktober!

Planen var visserligen att göra det innan sommaren, men det kom annat emellan och pengarna var ju ändå redan budgeterade. Närmaste bestämt 320000 kr. Så vad fick man då för pengarna? Sju solstolar, tre parasoll (till skydd mot den starka novembersolen), ett lass sand och en bild till Facebooksidan.

Fast det där sista var tydligen inte värt så mycket för när folkets jubel uteblev och istället ersattes av högst rättmätig kritik tog man bort bilden. Till saken hör nämligen att kommunen nästan samtidigt berättade att man behöver spara 20 miljoner på skolan, vilket man till stor del tänkt lösa genom att minska personaltätheten.

Den kortsiktiga Facebookinstallationen (de borde kanske siktat på Snapchat istället) hade visserligen bara täckt 1,6 procent av skolbesparingen, men nog var prioriteringen synnerligen illa vald och jag förstår verkligen inte vad man ville uppnå. Kommunens platsutvecklares förklaring ”Det känns underbart och härligt att kunna göra något på den här lilla och bortglömda platsen” håller inget vidare i mina öron.

Inte utan att man hade velat höra någon politiker reagera likt Örebropartiets Markus Allard när han dampade på frossande i gräddtårta och gav sina politikerkollegor en lektion i prioritering:

Köp en foliehatt?

Ordet foliehatt var med i Språkrådets nyordslista 2011. ”Ordet betecknar en hatt av aluminiumfolie som ska skydda mot strålning och utomjordingars tankeläsning.” Men till skillnad från de flesta sådana ord har detta levt kvar. Jag har däremot aldrig sett en fysisk foliehatt förutom som rena skämt.

Förrän nu när man kan köpa en barnmössa som ”skyddar mot vardagsstrålning”. Företaget som säljer den fastslår:

”Vi bryr oss om våra barn, våra familjer, våra vänner och våra kunder. Vi bryr oss om vår miljö. Och precis som ni så vet inte vi heller vad strålningen gör med oss i morgon, om ett år, om tjugo år eller om hundra år.”

Och sättet att bry sig om sina barn och miljön är alltså bl a genom att sälja en silverfodrad mössa. Jag vill verkligen gilla detta. Här har vi två småbarnsmammor i Saltsjöbaden som har råd och möjlighet att dra igång ett företag med produkter de brinner för. Från början lågstrålande hörlurar, men med tiden även ett slags gravidband som ska skydda ofödda foster från strålning och nu också foliehattar. Det är väl bra?

Nej, hur gärna jag än vill kan jag inte applådera detta. De använder en skrämselpropaganda där de inte ens försöker underbygga sina påståenden med fakta och inte blir det mindre parodiskt av att den enas sambo driver ett företag som säljer nätverksprodukter inom telekom.

Att de dessutom undviker plast för miljöns skull, samtidigt som de säljer kläder med silvertrådar känns helt vansinnigt. Att silver i kläder skulle ge den antibakteriella effekt företaget påstår är ifrågasatt. Något som däremot inte ifrågasätts är huruvida det är skadligt för miljön.

”Silverjonen är lika giftig för vattenlevande organismer som kvicksilver. Det finns även en oro för ett samband mellan antibakteriella ämnen och utveckling av resistenta bakterier. Att halterna åter stiger i våra reningsverk gör att silver genast måste förbjudas.”

Som sagt: ”Vi bryr oss om våra barn, våra familjer, våra vänner och våra kunder. Vi bryr oss om vår miljö.” Vad märkligt... Nu gick min bullshitometer upp på rött.