Nya sidor – varför?

Jag är en teknisk bakåtsträvare av rang. När Skype släpper sin tredje version på ett år är min grundtanke alltid: Kan jag komma undan? Just i det fallet är valet lätt eftersom den nya versionen nästan alltid är lite sämre än den tidigare, lite långsammare med lite färre och sämre funktioner.

Men jag erkänner att det antagligen också blir lite bättre ibland. Vad jag däremot inte förstår är varför man i tid och otid ska ändra layout på webbsidor. Förra veckan ändrade både SEB och Avanza utseendet på sina sidor. Eller, rättare sagt, Avanza hade gjort det för länge sedan, men haft den gamla versionen kvar parallellt. Till nu.

”Ett tecken på att det är dags att skjutsa ut dessa sidor till alla våra kunder”. Ja, så kan man ju också uttrycka sig när man egentligen menar: ”Nu har vi lurat med så många på tåget att det är dags att tvinga även dig.”

SEB lanserade sin nya version med följande ord: ”I vårt löpande arbete med att modernisera internetbanken har vi byggt om kontosidorna. Berätta vad du tycker.” Bara det att just den funktionen inte fungerade. ”Det går inte använda den här funktionen just nu. Försök gärna om en stund igen.”

Jag kunde såklart inte låta bli att håna dem lite på Twitter och fick i vanlig ordning svar på allt annat än det jag skrev. Så jag passade på att fråga om det verkligen var sant att deras kunder – som de påstår – efterfrågat nytt utseende på internetbanken. Jag fick svaret att många kunder ”önskar ett nytt utseende & nya funktioner”.

På min direkta fråga om någon verkligen specificerat att de ville ha ett nytt utseende på sajten – inte nya funktioner, det är nämligen en annan fråga – fick jag inget svar och det är min starka tro att ingen kund någonsin efterfrågat ny layout, det gör det ju bara svårare att hitta. Och varje gång jag har sådana här diskussioner känner jag mig som Michael Douglas när han ställer vägarbetarna mot väggen i Falling Down. Jag vet att de blåser mig. Jag vill bara, för en gångs skull, höra dem säga det. ”What's wrong with the street?”

”Two days ago your webpage was fine. Are you telling me the site fell apart in two days?”

Att-göra-mani

Jag tror att det framgått att jag är torsk på att göra listor. Jag skriver upp vad jag ska ta med mig, vilka jag ska kontakta och jag handlar aldrig utan att ha med mig en lista. Men mest av allt gör jag listor på vad jag ska göra. I stort sett varje dag skriver jag en lista på dagens uppgifter. Det behöver inte vara rena arbetsuppgifter, bara saker jag vill få gjort.

Det går ju att lägga nivån varsomhelst, jag skriver inte upp att jag ska borsta tänderna eller vattna blommorna. Det kan vara allt från en text som ska skrivas till en kompis jag måste ringa. Vanligtvis landar jag på 5-10 uppgifter per dag. Någon tar två minuter, någon två timmar och någon bli inte gjord alls.

Men nu har jag mött min överman i listvärlden (vore jag vitsig skulle jag säga att jag överlistats, men det är jag inte). Av någon anledning fick jag upp ett Youtubeförslag med en kille som bestämde sig för att springa ett maraton utspritt på ett dygn och däremellan få bort punkter på sin att-göra-lista. Sjutton minuter och jag blev trött bara av att titta på.

En av hans punkter, att sätta upp en tavla, tog tio minuter och det hade han tänkt göra i två år. Så är det, att få upp det på listan är ibland halva jobbet, och det är så himla mycket mer tillfredsställande att göra saker till 100 procent än till 97. Ändå väntar många med att skruva fast ett dörrfoder tills de ska flytta. Det är så dags då!

Jag blir faktiskt inspirerad och funderar på om jag inte skulle försöka sätta upp dubbelt så många punkter en dag bara för att se om det blir mer gjort. Annars är det lätt hänt att jag såsar bort tiden på Youtubevideos av när andra betar av sina listor. Jag är lite dum där.

Ska alla starta aktiebolag?

Riksdagen har beslutat att det från och med 2020 ska räcka med 25000 i aktiekapital för att starta ett privat aktiebolag, till skillnad från 50000 nu. Regeringen menar att detta kommer resultera i att fler aktiebolag startas, och fick medhåll av alla partier utom Vänsterpartiet.

Dr Dengroth är skeptisk. Jag med.

2010 sänktes kravet från 100000 till 50000 och nu ska man alltså halvera igen. Ett vanligt missförstånd är att detta är en kostnad. Det är det alltså inte, det är ett kapital som ska finnas från start. Så vad är planen, att frisera arbetslösheten genom att lura ut folk i ett företagande de saknar både verktyg och kapital för?

Ekobrottsmyndigheten motsatte sig förslaget som de menar kan leda till ökad brottslighet. Jag är tveksam till att tjugofemtusen hit eller dit ska spela någon roll för. Tänker man begå ekobrott ska man väl försöka tjäna betydligt mer än så, tänker jag.

”Någon som behövde en målvakt?”

Jag skulle vilja vända på det. Har man så små marginaler att man kan skrapa fram 25000, men blir tvungen att avstå företagande i denna bolagsform om gränsen är 50000, då undrar jag om man inte ska låta bli företagande i alla former, annat än möjligen på hobbynivå.

Snackar vi ett företag som kräver lokaler, inventarier, maskiner och kanske en firmabil är jag helt säker, men även en konsult med bara en dator som redskap måste ha marginaler. Jag är av uppfattningen att alla vuxna bör ha en buffert på 50000 kr, men den åsikten gör mig antagligen till en dinosaurie.

Opus, upp och iväg?

Opus är förmodligen den aktie jag ägt flest gånger de senaste åren. Jag har sällan lyckats pricka vare sig toppar eller bottnar, men i skrivande stund har jag alltid gjort vinst på den. Kanske blir det här sista gången för glädjande nog hade jag en, för min portfölj, ganska stor hög Opusaktier när Searchlight Capital la ett bud på bolaget, 30 procent över rådande kurs.

Så vad göra nu? Jag minns när Readsoft fick ett bud och jag sålde aktierna över börsen eftersom jag var rädd att det skulle strula. Och så fort pengarna var inkasserade kom ett betydligt högre bud. Jag gjorde 100 procents vinst, men nog kändes det snopet.

Den här gången är jag inte orolig. Därmed inte sagt att jag inte borde vara det. Men jag inbillar mig att det kan finnas en uppsida.

"Styrelsen för Opus har en stark tro på Opus framtidsutsikter och kommer att utvärdera Erbjudandet mot bakgrund av detta samt undersöker även, i enlighet med sitt uppdrag gentemot aktieägarna, andra möjligheter."

Skulle inte denna text kunna översättas till ”Ge oss mer pengar!”? Men samma sak där, det betyder inte att det kommer att hända. Analysföretaget Redeye säger ”att det troligtvis kommer ett högre bud”, men jag försöker förhålla mig skeptisk till vad Redeye säger och vill göra det även när de säger något jag hoppas är sant.

Tills vidare sitter jag still i båten och varken säljer eller överväger att köpa fler Opusaktier. Än så länge känns det bra, men hör jag fartygsorkestern spela ”Närmare Gud till dig” ska jag fundera över hur bekvämt jag sitter.

En liten bäck

En del undrar hur de ska kunna spara pengar. Någon går så långt som till att säga att de inte har en chans att spara några pengar alls, utgifterna går i bästa fall exakt jämnt upp med inkomsterna. Vilken tur …

Det är min övertygelse att det finns ett sätt alla kan dra in pengar de inte räknat med. Ett hem består av hundratusentals ägodelar. Alla (japp, jag sticker ut hakan här) har saker de inte använder som betingar ett värde. Det gäller bara att ta sig i kragen och sälja dem.

Tricket är att inte fundera på det utan att sätta sig ner och göra det. Att skriva en annons och ta ett par bilder tar några minuter. Ju mer du säljer desto mindre tid går det åt per annons, men du behöver inte börja med hundra saker. Ta fem. Eller två. Men gör det nu, inte ”någon gång framöver”.

Själv har jag sålt grejer för 9000 kr i höst. Skattefria pengar rätt ner i fickan. Jag fick ju ett extra bohag att ta hand om när min mamma dog, så mycket kommer därifrån. Men trots att jag sålt egna grejer i över tio år hittar jag ständigt nya även där. På sistone har jag sålt prydnader, lampor, husgeråd, dvd-filmer, väskor, kläder, möbler, glas och porslin.

Visst tar det tid, och en del saker jag putsar upp, fotograferar, researchar och annonserar ut slutar ända i grovsopcontainern, för det är ju en chansning. Lägger man motsvarande tid på vanligt arbete skulle det kanske ge mer pengar, men är det verkligen där striden om tiden står?

Dessutom känns det bra att ens saker kommer till användning. När det gäller arvegodset är det en aspekt till på det. Alla som ”döstädat” efter anhöriga känner nog igen känslan av att slänga sina älskades älskade grejer i soporna, ni andra kan säkert föreställa er. Men spara inte en vas ni ogillar bara för att din döda familjemedlem gillade den. Sälj den för en hundring eller några tior så kan den bringa lycka i någon annans hem medan pengarna förräntar sig till en fin buffert. Det är win-win!

Världens sämsta affärsidé

Jag vet vad ni tänker. ”Världens sämsta affärsidé” är det många som påstår sig ha hittat, eller för den delen själva kommit på. Är det att sälja sand i öknen eller plockmat på Parkinsons-konvent? Om just den sanden inte finns i den öknen kan det ändå gå, och Parkinsons-patienterna kan ju vilja dra igång matkrig, men försök hitta marknaden för hiv-smittad sperma.

Ja, det är helt sant. Världens första och hittills enda spermabank specialiserad på hiv-positiv sperma har öppnats på Nya Zeeland för att ”minska den stigma som drabbar människor som lever med viruset”. Jag är inte ute efter att skuldbelägga eller göra mig lustig över sjuka. De kan ju vara kanonmänniskor, men precis som att en hjärtpatient hellre byter till sig ett hjärta från en elitidrottare än från Agda, 93, lär aspirerande mammor föredra frisk säd framför hiv-smittad.

Jag menar, hur lite smitta är acceptabel? Om alternativet är friskt är svaret rimligen noll, även om någon räknat ut att den här sperman inte ska resultera i hiv-positiva barn. Och vad vill man uppnå? Minska-stigma-teorin tror jag vad jag vill om.

Har inte initiativtagarna The New Zealand Aids Foundation, Positive Women Inc och Body Positive något bättre de kan lägga pengarna på än detta ryska rouletteprojekt? T ex att informera människor om hur de ska undvika att bli smittade.

Inte bara svenska socialister

Norge har ett upplägg som heter BSU, ”boligsparing for ungdom”, som går ut på att man kan spara till sin första bostad, skattesubventionerat och med hög ränta. Sparandet är tidsbegränsat till 33 år. Dvs, du får behålla sparkapitalet även när du är äldre, men du kan inte längre peta in nya pengar i systemet, och eftersom det finns maxbelopp både på det årliga och det maximala sparandet gäller det att vara ihärdig.

Jag ser flera fördelar. Ungdomar lär sig tidigt att spara och slipper leva på sina föräldrar när de är 30. Skattesubventioner är alltid tveksamma, men det är i alla fall bättre att subventionera sparande än lånande, som i Sverige.

Men alla håller inte med. Sosialistisk Venstres finanspolitiska talesman, Solveig Skaugvoll Foss, 23, tycker att systemet ”belönar unga som redan är rika nog att kunna spara”.

Nej, Solveig, så här är det. Alla som tjänar mer än vad som krävs för att överleva i form av mat och värme kan spara. Sedan väljer en del att inte göra det. Kanske drar jag för stora växlar på utspelet, men när SV säger sig vilja bekämpa orättvisor och menar att BSU är orättvist eftersom alla inte kan spara måste väl målet vara att alla ska ha så dålig privatekonomi att sparande blir ogenomförbart?

Gudskelov är Sosialistisk Venstre ett litet extremistparti som balanserar på fyraprocentsspärren, men det är ändå lätt att hålla sig för skratt eftersom de har suttit i regeringen i modern tid och rätt som det är börjar någon lyssna på dem igen.

Tack Aktiesvorsken för uppslaget!