”Falsk faktura och vet inte hur jag ska gå tillväga”.
Hon har alltså fått en räkning för
en avlivad katt som hon aldrig ägt och väljer att tackla problemet
genom att skriva om det på internet. I hopp om att den som skickat
räkningen ska känna igen sig och ta kontakt? Troligen inte, men jag
hittar ingen annan förklaring heller. Vidare berättar hon att hon
redan har ”knepig ekonomi”. Tänk, det förvånar mig däremot
inte alls.
Och så har vi klassikern:
”Hur ska jag få min chef att förstå att han måste höja min lön om jag ska kunna vara kvar på företaget?”
Köp en tidningsannons i chefens
favorittidning vetja! Eller knacka på hans dörr och berätta att du
vill vara kvar, men inte till nuvarande prislapp. Jag fattar att det
inte är världens roligaste samtal att ta, men den chef som erbjuder
en löneförhöjning utöver vad fackliga avtal kräver till någon som inte bett om det är inte född
än. Jag tror för övrigt att det skulle bli en rätt dålig chef.
”Men hallå, kan vi prata civiliserat
om detta?!”
På det privata planet har vi denna:
”Mina vänner vill bara gå på dyra ställen och jag har inte råd.”
Återigen, utan att berätta är det
omöjligt att veta. Jag snackar gärna ekonomi, men har ändå ingen
aning om hur mina vänners privatekonomi ser ut. Skulle någon
föreslå en utekväll på ett ställe jag tycker är för dyrt
skulle jag inte ha några problem att säga det. Det behöver ju inte
ens betyda att jag inte har råd, bara att jag inte tycker att det är
värt kostnaden.
Om det bara vore på Lyxfällan sånt
här kom upp vore det en sak, men alla de här exemplen har jag sett
flera gånger om, på nätet, bland vänner eller ”hört på stan”.
Aldrig tidigare har vi haft så många olika kontaktvägar och aldrig
förr har vi kommunicerat så lite.