Jobbsök i fel ände

Jag har jobbat med många invandrare. Mest finnar, men jag har funkat ihop med människor från hela världen, andra européer, amerikaner, afrikaner och asiater. En viktig pusselbit är språket. Utan ett gemensamt språk blir kommunikationen bristfällig, vilket förr eller senare leder till missförstånd, schismer och problem.

Därför tror jag att Oskarshamns kommun och länsstyrelsen biter sig i foten när de nu erbjuder ”nyanlända kvinnor” en skräddarsydd utbildning med körlektioner och jobbcoaching på arabiska. Körkort är en förutsättning för en del jobb och underlättar nästan alltid. Jag har aldrig jobbat som chaufför, men kan inte komma ihåg ett enda jobb där jag aldrig kört bil i tjänsten.

Men det finns ju väldigt många svenskar som har körkort, så även om de här kvinnorna lär sig att köra bil som gudar kommer de alltid hamna i skuggan av svenska arbetssökande så länge de inte pratar bra svenska (och det gör de uppenbarligen inte om de inte kan tillgodogöra sig svenskspråkiga körlektioner).

Projektledaren får i vanlig ordning inte en enda kritisk fråga från ”sakliga och oberoende SVT” när hon hänvisar till att trafikskolan säger att det kommer att gå bra för kvinnorna. Ja, hade det inte varit himla märkligt om de sagt något annat?!

Jag tror säkert att de elever som fixar körkortet kommer att anställas förutsatt att Oskarshamns kommun (som troligen blir det största arbetsgivaren) betalar lönen, men det är inte ”att komma ut på arbetsmarknaden”, det är att flytta en påse problem från vänster till höger hand. Om det var målet hade de lika gärna kunnat anlita kvinnorna för att göra ingenting.

Vi leker med tanken att du är småländsk företagare som behöver en chaufför. Du får välja mellan Hillevi, 52, uppväxt i Oskarshamn, och Hemrin, 52, från Damaskus, som bara kan några ord svenska. Om du behöver betala samma lön oavsett väljer du Hillevi tio gånger av tio bara hon har körkort. Inte pga ursprung, ras eller religion utan ekonomi. Den som säger något annat ljuger.

Alltså, lägg dessa resurser på att lära kvinnorna svenska, om målet verkligen är att de ska få riktiga jobb, inte att putsa statistiken.

Snål, men inte girig

Jag har återigen gläntat på dörren till andra sidan, låt mig presentera en tråd på Flashback:

(klicka på bilden för bättre upplösning)

Just det här inlägget skulle jag tro är vad ungdomarna skulle kalla för en trollning, men att döma av svaren finns det ändå olika åsikter om ärendet. Jag är själv en sparsam typ, men skulle aldrig komma på tanken att ta betalt för att bjuda på middag, jul eller inte. Vart går annars gränsen, en tia för toalettbesök eller en tjuga i garderoben? Har man inte lust att bjuda låter man bli.

Men visst finns det lägen när det inte jämnar ut sig. I exemplet alternerar värdskapet, men säg att julen av geografiska eller praktiska skäl alltid hade firats på samma ställe. Eller att samma person alltid bjuder på skjuts eller fika. Det kan ju faktiskt slita på ekonomin på riktigt. Hur gör man då? Det är knepigt både för givaren och mottagaren.

Ett sätt i julbordsdilemmat skulle kunna vara att värden ber gästerna ta med en egen rätt eller den internationella hårdvalutan alkohol istället för standardpresenterna blomkvast och chokladask (som ju är tämligen värdelösa). Som vegetarian och allergiker gillar jag att ta med mat. Dels för att allt jag gör är billigare än vad någon tror, dels för att jag då har minst en rätt som jag garanterat kan äta.

Spritvarianten har jag testat själv. Jag är ölanalfabet. Jag dricker inte öl och kan absolut ingenting om öl samtidigt som mina vänner gör det. På en inflyttningsfest uppmanade jag därför gästerna att hoppa över inflyttningspresenter och istället ta med egen dryck. Jag köpte bag-in-box-vin, alla som ville ha något annat fick stå för det själva. Win/win? Nej, det slutade med att de förvisso tog med öl, men också de inflyttningspresenter jag uttryckligen bett om att slippa.

”Tack! Precis vad jag önskade...”

Som snåljåp ogillar jag skulder, men den mest förhatliga skulden är tacksamhetsskulden. Den har så otydliga villkor.

En miljon pillertrillare

En miljon svenskar äter antidepressiva läkemedel. SVT tycks se det som odelat positivt att Sverige är på väg mot världsrekord i lyckopiller. Det ska bero på minskad skam och dessutom har pillren blivit billigare.

Till skillnad från statstelevisionen ser jag det som negativt att allt fler svenskar numera behöver medicinera sig för att orka leva. Hade jag fått bestämma skulle man lägga energin på att ta reda på orsakerna istället för att hitta något bra att säga om symptombehandlingen.

Så varför mår ”vi” sämre än någonsin? Gissningsvis tycker kommunister att skälet är för lite socialism, sportfånar att vi rör oss för lite osv. Antagligen finns det flera orsaker, men uppenbarligen har vi ordnat oss ett samhälle som passar allt färre. Skulle en orsak kunna vara att ekorrhjulet inte passar alla?

Tittar vi på hur samhället förändrats de senaste decennierna har antalet fysiskt krävande jobb minskat och kvinnorna har kommit ut på arbetsmarknaden. Allt fler jobbar med liknande grejer, med datorjobb som ”kräver” ganska mycket utbildning. Enkelt uttryckt har vi gått från bönder och hemmafruar till kontorister och karriärister.

Bra för vissa, men många svenskar trivs tydligen inte. Undersökningar visar att kvinnor som tar hand om hemmet och några ungar är lyckligare än mammor som lämnar bort barnen eller aldrig skaffar dem. Så grattis jorden, vi har nästan lyckats utrota världen lyckligaste yrkesgrupp. Det är ett riktigt I-landsproblem, inte ett sånt där påhittat som egentligen inte är ett problem.

Hur hemmapappor mår vet jag inte. Troligen är det för ovanligt för att någon skulle forska på det, men tydligen har män inte heller blivit gladare av ekorrhjulets ökade tempo även om vi inte knaprar lika mycket piller som kvinnorna. ”Fler kvinnor får antidepressiva – men män mår sämre.”

Vi har också mer lån än någonsin, så att jobba mindre än heltid är det ytterst få som ens överväger, män som kvinnor. Men vad är ökad materiell levnadsstandard värd om livet försämras? Vid årsskiftet summerar många året som gått och tänker på vad man ska göra framöver. Kanske borde vi fokusera mindre på ny konsumtion, semester och bättre bostad till förmån för den läskiga frågan: ”Vad skulle göra mig lyckligare år 2020?”

Att pendla är att dö en smula

Mitt arbetsrum ligger fem meter från sängen och särskilt den här årstiden är jag väldigt glad att jag slipper gå ut på morgonen och sätta mig i en bil. Eller ännu värre, på en buss där många hällt på sig två liter parfym. För att det ska finnas spår av doften kl 17, men vid halv åtta på morgonen är det som att få ett knytnävsslag mot näsan att sitta bakom en sådan person.

Och det finns grund för min aversion mot pendling. Engelska forskare har räknat ut att tjugo minuter extra pendling har samma effekt på psyket som en nittonprocentig löneminskning. Jag är tveksam till siffrorna (inte minst för att jag undrar hur man räknar ut att det är just tjugo minuter och nitton procent, inte tvärtom), men jag tror på fenomenet.

Särskilt jobbigt är det med buss- och tågresor. Även det håller jag med om. Är jag inte sur när resan börjar blir jag det. Hemma kan jag lätt bränna en kvart på något meningslöst, men är bussen tre minuter sen går jag i taket. Ibland gör sig folk lustiga över att andra springer som dårar för att hinna med tunnelbanan trots att en ny går om sex minuter, men jag förstår dem.

Bil är obetydligt mindre jobbigt eftersom man slipper sitta bredvid andra och trängas. Eller jo, trängas kan man få göra ändå. Det här blir andra gången på kort tid som jag refererar till Falling Down, men det beror väl på att jag känner så här varje gång jag hamnar i bilkö:

Och trots att alla är överens om att vi borde köra mindre bil – oavsett om skälet är miljö, ekonomi eller mental hälsa – verkar inte distansarbetena bli fler. Istället trängs vi i städer där det finns för få bostäder.

Billigt & ”billigt”

Så här i mellandagsreatider kan det inte nog påpekas att bara för att något sägs vara billigt behöver det inte vara det. Tvärtom många gånger! Vore det verkligen ett fynd skulle det inte behöva sägas, och näringsidkare är inte helt objektiva när de påstår sig leverera galet billiga tillbud.

Men en del kommer alltid köpa. Fyra toarullar på extrapris när det ändå blir billigare att köpa hel bal. Eller omvänt, erbjudanden om ”tre för två” är alltid dyra om man bara behöver en. Inte heller bör man handla ”fynd” som är dyrare än ett stenkast därifrån. Ingen poäng att handla på rea i en matbutik när affären bredvid är billigare till och med på den dyra affärens (ja, jag menar Ica) lockvaror.

Ibland kan det vara ännu närmare, i samma butik. Brysselkål säljs fryst året runt. Färsk finns bara på hösten/vintern och är då billigare. Förra veckan hade Willys rabatt på bägge varianterna, 500 gram färsk för 9,90 kr, 550 gram djupfryst för 16,90 kr. Kilopriset på den frysta är alltså 55 procent dyrare. Vill du prompt ha den fryst kan du alltså köpa färsk och slänga den i frysen. I de lägena blir jag nästan sugen på att ställa mig vid Willys frysdisk bara för att se vem som ogillar pengar.

På börsen har vi A- och B-aktier. Om handeln är obefintlig i A-aktien kanske det ibland kan finnas skäl att tänka ett varv till, annars är det ju gratispengar att köpa A-aktier om de är billigare. Lik förbannat finns det köpare på B-aktien, annars skulle den bokstavligen gå ner till A-nivå på nolltid.

Och det gäller allt! Överprissatt skräp och fejkade reor skulle inte finnas utan köpare.

Zlatans näsa

Statyer funkar bäst när de föreställer döda människor. Var det inte tydligt förr har det blivit det med Zlatanstatyn i Malmö, som fått sin näsa avsågad och blivit sprejad så att han ser ut att lida av vitiligo. Brons-Zlatan ser nu ut som Michael Jackson!

Jag är själv helt ointresserad av fotboll, som jag upplever som den absolut tråkigaste idrotten. Zlatan roar mig också föga, han har ju samma utstrålning som en staty och verkar ungefär lika talför och intelligent också.

Men pengar intresserar mig. Bara tillverkningen av statyn kostade över en halv miljon. Sedan diskuterades det i ett år var den skulle stå. Från början var det tänkt att ställa upp den utanför Friends Arena, men till slut landade den i Malmö. Hur många skattekronor dessa diskussioner kostat vet jag inte, men varken politiker eller tjänstemän jobbar gratis.

Och det slutar inte där. En ny näsa går nog på en nätt slant och trots att detta var långtifrån första gången statyn utsatts för skadegörelse har bara bevakningen kostat Malmö stad tiotusentals kronor, och det är ju en kostnad som inte försvinner. Det är gissningsvis ett av skälen till varför man nu pratar om att flytta statyn (nya möten, taxametern tickar).

500 kilo Zlatan slänger man inte upp på takräcket på en personbil, så där ryker en slant till. Och var ska man ställa honom där han inte riskerar nya amputationer – Nordpolen? Nya bevakningskostnader för en ny kommun alltså. Mitt förslag:

Skänk Zlatan till Zlatan. Han kan väl ha statyn i sin egen trädgård? Jag är övertygad om att han är den som skulle uppskatta konstverket mest, och som bonus skulle det kanske bli lite mindre märkligt att han pratar om sig själv i tredje person ifall han faktiskt fanns som tredje person ute på gården.

God jävla jul!

Julafton igen. Firades traditionsenligt med min mor så sent som för ett år sedan. Anade redan då att det skulle bli hennes sista, och så blev det. En del sörjer sina döda särskilt mycket under högtider. Jag tycker inte att det är någon större skillnad, men sen har jag väl aldrig varit så mycket för att fira jul. Åtminstone inte i vuxen ålder.

Apropå jul och nära och kära såg jag denna önskan:

Troligen inte helt autentisk, men nog ligger det ett korn av sanning och skaver på botten. Jag är ju en sån där kuf som går runt och tittar på verkligheten när jag är utomhus och jag ser ofta föräldrar som är ute med sina barn och ändå har en mobiltelefon i ansiktet, särskilt om barnen sitter/ligger i vagn och därför inte kan springa iväg. Jag har själv ett umgänge på nätet, men tänk på att livet pågår även utanför den där rutan.

Kanske särskilt i juletid. Människorna på Instagram, eller var ni nu håller till, kommer att finnas där även i januari, men tant Beata kanske inte sitter i den där fåtöljen nästa jul. Det är klart att du ska följa min blogg även över jul och nyår, men lägg ner internet däremellan.

Det ska jag göra nu. För att spara lite tid har jag nämligen gjort som kungen borde göra, återanvänt en gammal julhälsning som fortfarande håller ihop skapligt. Det är bara meningen om Arne Weise som känns lite dammig efter året som gått, men ni kan se just det lite bildligt.