Back to work

Det här året (eller förra nu då) blev det extra många röda dagar och ytterst få klämdagar behövde

klämmas bort med semester eller komptid. Det gjorde att många fick ledigt från jobbet 2-2,5 veckor. Men ”nu är det roliga slut” och idag är det för många svenskar åter dags att ställa väckarklockan för att i morgon bitti släpa sig iväg till bussen, stämpla in och må dåligt i 8-10 timmar per dag fram till påsken?

Åtminstone låter det som att detta ska hända om man läser kvällspressen, eller för den delen en och annan löntagare i sociala medier. Livet kan inte vara kul jämt, men om man känner en klump i magen av att behöva gå till jobbet man tillbringar merparten av sin vakna tid fem dagar i veckan är det dags att göra något åt saken.

Det kan vara att upprätta en konkret plan för en ny tillvaro, oavsett om det gäller en ny anställning, en företagsidé, påskyndad pensionering eller ”bara” att få det bättre på det nuvarande jobbet. Ända sedan jag startade mitt eget arbetsliv, 1990, eller på sommarjobben på 80-talet, har jag slagits av hur rädda människor inte vågar ta strid på jobbet.

Chefen kommer inte fråga dig om det är något han/hon kan göra för att dina arbetsdagar ska bli bättre för dig. Okej, att du vill ha högre lön är ganska givet, det vill alla. Men att du vill bli befordrad, få ett eget kontor, underställda (eller slippa de du har), jobba hemifrån en dag i veckan eller en bättre kaffemaskin i fikarummet måste du berätta. Eller känner du att just din chef är jättebra på att känna av vad personalen tänker? Mina chefer har aldrig varit tankeläsare.

Använd eventuell jobbångest som drivkraft. Ett arbete som gör dig ledsen eller illa till mods av vantrivsel, är det så farligt att riskera det? Dessutom behöver du inte ställa ultimatum. Önska, be och kräv!

Får du igenom allt kommer du troligen att trivas. Får du igenom något kan du utvärdera. Får du kalla handen hamnar ännu mer i minusskålen, men det är bättre att få det svart på vitt än att tassa på tå i förhoppningen om att ett mirakel ska förvandla jobbångesten till ett drömjobb. Säger du inget lär det ändå aldrig hända.

Blanka Greta?

Nu tävlas det i teorier om vart världen och dess börser är på väg när vi gått in i ett nytt decennium. Ingen vet, men vad tror ni om detta:

Att 2020 blir året då debatten om klimatet ställs på sin spets, då uttalanden om att ”vi har tio år på oss att rädda världen” inte sväljs som en sanning, lika lite som påståendet om att forskarvärlden är enig. Det känns som att vi redan under 2019 fick en försmak av detta och förr eller senare måste det rimligtvis hända. Så här kan det ju bara inte fortsätta.

Om jag får rätt i denna gissning (för självklart är det en gissning) lär det få följdverkningar på börsen, därav rubriken som alltså inte handlar om lyskraft utan om en blankningsposition i klimatalarmism.

2020 kan bli ett bra år för fordonsindustrin liksom för den under förra året hårt ansatta flygbranschen, ökad efterfrågan på olja, uran och kärnkraft, och svårare för vindkraftbolagen. Surt för den som satsat pengar där, men en och annan fågel tackar.

För inget är svart eller vitt. Ingen vill ha kärnkraft om det finns bättre alternativ, men det är långt ifrån självklart att sol- och vindkraft är miljövänligare. I det korta perspektivet tror jag ingen gjort så mycket skada för miljön som Miljöpartiet genom att driva igenom nedläggning av svensk kärnkraft till förmån för fossila bränslen som kol och olja.

2020 kan pendeln slå tillbaka, kom ihåg var ni hörd det först. Om jag får rätt alltså, annars får ni väl hitta några experter att lyssna på.

Sosseknappen

Jag har bara sett något avsnitt av Solsidan och har ingen relation till karaktären Ove Sundberg, men den här scenen ger stor igenkänning.

Jag pantar sällan burkar eftersom jag inte köper några, men de få gånger det händer tänker jag alltid på Ove Sundbergs kritik mot ”sosseknappen” som leder till att pantpengarna går till den politiska aktivistorganisationen Rädda Barnen, känd för höga styrelsearvoden, kamp för illegala invandrares rättigheter till svensk välfärd och för att i det längsta blunda för att vuxna asylsökanden ljuger om sin ålder.

Joråsåatte...

Slutet av filmen känner jag ännu mer igen mig i. Inte för att jag tryckt på ”sosseknappen” utan för att det känns kymigt att blockera en kassa för att kräva tillbaka några futtiga kronor. Jag går alltid igenom kvittot när jag packat ner min mat. Ser jag att jag fått betala för mycket för att kassörskan slagit in mina rödbetor som tomater eller inte gett mig den rabatt butiken annonserat går jag tillbaka.

Någon gång kan det hända att jag hinner märka hur lite pengar det rör sig om. Fick jag betala 2 kr/kg för mycket för en påse frukt och därmed fått betala en krona extra bjuder jag gärna på det, men jag vill ju samtidigt klaga så fort som möjligt och inte stå där och räkna på det. Ibland har jag tjänat en femtiolapp på att stoppa upp kassan och det har jag inga problem med. Rätt ska vara rätt.

Men när kassörskan slår in en retur av felet, lägger till den korrekta varan, skriver ut två nya kvitton, ber mig skriva på det ena och ett par minuter senare ger mig en tvåkrona kan jag riktigt höra kön stöna över den småsinte jäveln som sabbat deras eftermiddag. Jag bjuder på det också.

Siffror är bara nummer

Ekonomibloggar är den här tiden på året nedlusade med inkomst- och utdelningsredovisningar, sparkvoter och nyårslöften om ännu högre sparkvoter. Det är bra, alla som sparar ökar sina möjligheter och därigenom chansen till ett bättre liv.

De flesta sparar inte alls och en del av dem har kanske glädje av att se att det går. Men för oss som redan sparar och investerar undrar jag om det är kreativt att föra statistik över sin sparkvot. Mig ger det ingenting, varken egna eller andras siffror. Det är vettigt att utvärdera affärer för att göra bättre framöver, men mitt sparande i procent under föregående år är helt ointressant. Historiska siffror påverkar inte framtiden, det enda som betyder något är hur många kronor jag äger nu.

Och vad jag kan göra med dem. Pengar på kontot skänker mig trygghet – svårmätt, men bra. Och så vill jag investera i min egen framtid, köpa saker och upplevelser som i sig ska ge mig lycka. Är inte det vad vi borde fokusera på när vi drar upp riktlinjer för framtiden?

Som barn är det där mycket enklare. Jag sparade till datorer, kanske en cykel eller radiostyrd bil. Det var konkreta och tydliga mål. Inte nog med att jag visste vad jag sparade till, jag visste också vad det skulle kosta. Det finns säkert vuxna sparare som siktar på en motorcykel för 139900 kr, själv har jag inte haft några sådana tydliga mål sedan jag var femton.

Men det innebär inte att jag vill överföra målen till ett visst antal kronor i aktieutdelning under 2020 eller ett visst antal miljoner på kontot. För nyttan med de pengarna blir inte mindre abstrakt för det. Så den som hoppas på månatliga redovisningar av min portföljutveckling i tiondels procent kommer bli besviken även detta år. Fast ska jag vara ärlig tror jag inte att det finns någon som gör det.

Vem bär ansvaret för ditt liv?

Det kan tyckas som en larvig fråga, men det lite oväntade svaret är enligt en enkät om arbetslöshet tydligen: ”Staten.”

Hur ska man annars tolka det när mindre än hälften av de tillfrågade anser att de är ansvariga för sin egen ekonomi om de blir arbetslösa eller sjuka? Inte helt oväntat är de också sämre förberedda för dylika situationer, så man måste ändå ge dem att de lever som de lär.

Kanske tycker de sig betala så mycket skatt att det borde innebära att de köpt sig fria från ansvaret. Men det har de ju inte, och samma undersökning visar att många är oroliga för vad som skulle hända om de blir långtidssjuka eller arbetslösa. Det känns som att de tänker att om de upprepar att de inte har några möjligheter att ta tag i sitt liv tillräckligt många gånger har de ryggen fri.

Jag tycker också en massa om rådande samhälle. Mycket skulle jag vilja ändra på, men det innebär inte att jag slipper förhålla mig till verkligheten i väntan på det drömsamhälle som troligen aldrig kommer.

Hur har det blivit så här? Jag skyller på sossarna. Eller egentligen inte, jag skyller på varje enskild person med möjlighet att ta ansvar för sitt liv som väljer att inte göra det. Men att det blivit så här kan bero på att vi som kollektiv en gång vaggades in i tron att staten tar hand om oss.

Kanske gjorde den det, men det spelar ingen roll nu när det inte är så. En gång i tiden var det lönsamt att ha lån. En annan (lite senare) gång var det avdragsgillt att betala in pengar till en privat pensionsförsäkring. Därför finns det människor som har bolån de inte behöver och betalar in till en försäkring som inte längre finns och som definitivt inte längre lönar sig, för de ”har hört” att det är så. Vad ska de göra när det blir val, rösta på Tage Erlander för att de hört att han är bra?

Från en tid med andra ideal, bl a på byxor.

Du. Det är svaret. Det är du som bär ansvaret för ditt liv, i med- och motgång. Ju förr du greppar det, desto bättre.

Barskåp utan tidlås

Första i första. Morgonen efter kvällen före tänkte jag dra en spritspaning.

Dagen innan både julafton och nyårsafton kom jag förbi Systemet. Olika butiker, men samma trängsel. Att stå i kö tillhör inte mina hobbies, så jag var inte där för att handla utan passerade dem bara. För är det något man kan räkna ut är det ju att det blir trångt på Bolaget dagen innan jul, nyår och midsommar. Ändå är det många som väljer att inte handla tidigare, som om nyårsafton är en oförutsedd händelse.

Jag nämnde detta för en släkting (har säkert bloggat om det eller ondgjort mig offentligt tidigare år) och fick hennes tagning på det. Hon trodde nämligen att det var ett medvetet val att vara ute i sista stunden, att många inte klarar av att ha alkohol hemma tidigare, för då tar det slut.

Kan det vara så? Jag har själv någon flaska som stått i tjugo år. Värre då om det finns bullar hemma, för då kan man ju ta en. Eller två (sedan är det igång). Att gå förbi en chipsskål är också svårt, särskilt med alkohol i kroppen och dessa händelser brukar sammanfalla.

Men att köpa alkohol för ett speciellt tillfälle, ställa flaskorna i ett skåp och inte öppna dem förrän det är dags känns inte ens som en utmaning. Är självkontrollen i landet inte bättre och betyder det i så fall att en stor del av de som köar sista dagen innan klassiska sprithelger är alkoholister?

Allt som blifva förskaffat skola ock förtäras.

I bloggens begynnelse skrev jag ett inlägg om Marshmallowtestet där det mer eller mindre fastslogs att de barn som inte kunde vänta med att äta löpte större risk för drogberoende och ett allmänt pissigt liv. Var det dessa människor som kom ut från Systemet i måndags?

Eftermäle

Nyårsafton. För många en dag då man summerar och tänker tillbaka på året som gått. Jag tänkte ta ett större grepp och prata om ett helt liv. Lite lagom pretto sådär.

Jag hörde nämligen att anledningen till att Alfred Nobel styrde upp Nobelpriset var att en tidning skrev hans dödsruna när det egentligen var hans bror som dött. Alfred tyckte att det var en sorglig text, kände att han vill ha ett bättre eftermäle och startade stiftelsen.

Jag tror inte att historien är sann, men kanske borde vi alla då och då fundera över vad vi lämnar efter oss. I en begravning i Grotesco lästes: ”Seargent Gordon Searge was known to us not only as a wife beating child molester and father of five...”

Riktigt så illa är det väl inte för de flesta av oss, men jag kan ibland få ångest över hur lite jag åstadkommit. Kanske är det lättare om man har barn, det är ju ett påtagligt bevis på att man funnits och gjort ett historiskt avtryck. En blogg i all ära, men vad fan liksom.

Jag har inga ambitioner att instifta ett pris eller stipendium, men någon skit skulle jag vilja ha gjort innan det är dags att kila vidare. Så att det ska finnas något att skriva i den där runan. Men med det sagt är detta med bred marginal min favoritdödsannons:

Gott nytt år, hörni! För jag menar... Hur jävla mycket sämre kan det bli?