”Man kan inte förbjuda fattigdom”

Det finns argument både för och emot tiggeriförbud. Jag tycker att ordningslagen borde räcka för ett allmänt förbud, men det kan diskuteras.

Något som däremot inte borde behöva diskuteras är huruvida ett förbud mot tiggeri är liktydigt med ett förbud mot fattigdom. Jag vet inte hur många gånger jag hört människor på fullt allvar tycka att det är ett argument mot tiggeriförbud:

”Vi kan inte förbjuda tiggeri, för det går inte att förbjuda fattigdom.”

Till att börja med behöver man inte ens vara fattig för att tigga. Jag och många andra tänker att vi inte skulle vilja tigga om det inte verkligen var sista tänkbara alternativet till försörjning, men människor är olika. Unga, fullt arbetsföra tiggare tar effektivt död på den myten. Sen är det klart att inte alla tiggare spelar golf och bor på Strandvägen:

Men okej, ”för skojs skull” kan vi utgå ifrån att exakt alla tiggare är oförmögna att tjäna egna pengar i ersättning för ett riktigt arbete. Hur hjälper det fattigdomsargumentet? Vi kommer aldrig kunna utrota ekonomisk brottslighet, det är inte ett argument för att sluta med pengar. Varför ens dra gränsen vid pengar – mord kommer alltid finnas, även om det fortsätter att vara kriminellt.

Nej, man kan inte förbjuda fattigdom, men tiggeri går utmärkt att förbjuda. Det har många länder gjort med stor framgång.

Ta ut lönen i förväg

Alla har vi träffat människor som bara måste bränna lönen så fort den kommit in på kontot. Magnus Uggla skrev en sång på temat och om inte det är bevis för att ett fenomen är utpräglad vet jag inte vad som skulle vara det.

Nu är det dags för Idiot 2.0, för de som vill kunna äta kakan innan den ens kommit ut ur ugnen. ”Tanken med tjänsten är att användarna ska slippa ta dyra smålån och istället använda pengar från sin framtida lön” är en snygg omskrivning för en annan variant av kortfristigt lån fast med lönen som säkerhet.

”Låt dig inte luras av andra – låt oss göra det!”

Det finns flera sådana här tjänster (ni får söka själva, jag vill inte ge dem reklam) och oavsett om de tar ut ränta eller uttagsavgifter, licensavgift, prenumerationskostnad eller något annat så är det ett lån. Dessutom ett helt onödigt sådant.

Unga människor behöver lära sig att vänta på belöningar och hushålla med sina tillgångar. Kloka föräldrar börjar detta uppfostringsarbete redan med lördagsgodis och veckopeng. Korkade och oansvariga föräldrar gör det inte alls. En inte alltför djärv gissning är att de själva aldrig lärt sig det ekonomiska tålamodets dygd.

Jag vet att jag låter som hundra år nu, men jag är så tacksam gentemot mina föräldrar som tidigt lärde mig att ta ansvar för egna pengar. En idiot och hans pengar går förr eller senare åt skilda håll.

Studiecirklar till droger

Godtyckligheten och den snudd på obefintliga kontrollen av studiecirklar har jag retat mig på förr och nu är det dags igen. Den här gången gäller det Nykterhetsrörelsen och organiserat fusk i en imponerande omfattning.

”Har lektionen börjat?”

9000 cirklar och evenemang på totalt 286000 timmar med 42000 deltagare verkar ha varit rent hittepå. Ingenstans hittar jag hur mycket pengar det rör sig om, men det lär ju vara några miljoner i alla fall. Totalt lägger staten fyra miljarder per år ”för att stärka demokratin och samhällsengagemanget i Sverige”, vad det nu kan betyda.

Att två förslagna medarbetare hos Nykterhetsrörelsen valt att spendera tillskansade fuskpengar på att köpa droger är väl närmast en lustig detalj i sammanhanget. Mindre lustigt är att ingen bryr sig. Nykterhetsrörelsens kommunikationschef ”ser allvarligt” på det inträffade, men det ger ju inte skattebetalarna pengarna tillbaka. Folkbildningsrådets kommunikationsansvariga ”tittar närmare” på ärendet, vilket rent konkret betyder absolut ingenting.

Fick jag bestämma (det får jag ytterst sällan och inte heller nu) hade alla utbetalningar till Nykterhetsrörelsens bildningsverksamhet stoppats med omedelbar verkan. Till att börja med. Jag hade nog övervägt att lägga ner hela upplägget med bidrag för studiecirklar. Det är något sjukt med att alla människor ska ha pengar för att ägna sig åt hobbies och självstudier.

Svårt att bli rik på börsen?

Flashback, detta forum för sanning och balans, har filosoferat kring möjligheten att bli rik genom att spara pengar och investera dem på börsen.

”Låt oss säga att någon jävel vill bli rik på börsen, och börjar när dom är 25, sparar 5000 kr i månaden tills dom är 90 år, då har dom bara fått ihop drygt 23 miljoner i realavkastning. 65 års hårt slit ger bara 23 miljoner. 

Det är ganska svårt ändå att bli riktigt jävla rik (30-50 milj) på börsen vid mediokra förutsättningar?”

30-50 miljoner – är det verkligen där gränsen för rik går, det räcker inte med 23? Här räknade han ändå med ett sparande på 5000 kr/månad. Högre upp i inlägget sätts nivån till 2000 kr. Men i bägge exemplen är siffran statisk. Man utgår alltså ifrån samma månadssparande när man är 25 som när man är 50. Det stämmer väl i och för sig för många, men har man målsättningen att bli rik borde man optimera sparandet.

Fast på andra sidan finns de som tycker att man borde kunna spara 25000 och hur många kan det? Ständigt dessa överdrifter (eller underdrifter), som mest verkar till för att ge upp. För att bekräfta tanken att det är så svårt att det inte är värt att försöka, och det tar så lång tid att det inte är någon idé att börja.

Verkligheten är ju att vägen till god ekonomi handlar om tid och målmedvetenhet. Alla kan spara något och de allra flesta kan spara mer än 2000 kr/månad. Dessutom kan de flesta, utöver ett regelbundet, jämnt sparande, också öka det vid enstaka tillfällen. Under en livstid får man ibland en riktigt bra månadslön, då man jobbat mycket övertid. Någon gång gör man en riktigt bra affär, får ett arv eller något annat som ger en skaplig klumpsumma och då gäller det att inte per automatik – som de allra flesta – lägga merparten på konsumtion.

Är man inte asketiskt lagd vill man kanske unna sig lite guldkant när pengar trillar in, men guldkant behöver inte vara jättedyr. De flesta klarar inte ens att spara skatteåterbäringen utan sätter genast igång med att spendera pengarna eftersom de ses som gratispengar.

Varje Flashbacktråd (nej, inte riktigt varje) har ett guldkorn och det här var denna tråds bästa inlägg:

”Börjar du med noll kronor när du är 18 år, och sparar 5 000 kr i månaden (och sedan ökar sparandet med fem procent varje år) har du 47 miljoner när du går i pension, givet en reell avkastning om 7 %. OBS! Detta är netto, alltså efter ISK-skatt. Inte jättesvårt.”

Jo, för en del är det bokstavligt jättesvårt. Det är därför inte alla människor är rika.

”Böter ska svida lika mycket”

Vänsterpartiets rättspolitiska talesperson Linda Snecker visar att hon inte är klok snudd på varje gång hon öppnar munnen, men här är ett förslag värt att fundera över – att inkomstbasera fortkörningsböter.

Tanken är väl att hindra ”rikingarna” (som det av en ren slump inte finns så många av i väljarbasen till Vänsterpartiet Kommunisterna) från att kalkylera med böter utan tvinga dem att lätta på gasen. Inte helt fel tänkt. För ett par år sedan bloggade jag om progressiva böter (som jag tycker är en bättre idé) vid fortkörning och felparkering just för att ingen ska kunna välja att inte bry sig.

Ibland blir det lite tokigt...

Problemet med att bara utgå från inkomst är att redan första fortkörningen skulle kunna bli larvigt dyr. I Finland har man det systemet och skriver ut bötesbelopp på miljonbelopp. Är det verkligen rättvisa?

För övrigt kommer straff ändå kännas olika, även om man skulle sätta folk i fängelseceller som är olika stora beroende på bostadsstorlek eller strafftid efter hur många levnadsår man kan förväntas få. Jag håller med Stellan Skarsgård:

”Det finns ingen rättvisa i världen. Varför ska det vara rättvist just i det här rummet?”

Disclaimer (det har ju blivit så populärt nuförtiden): Jag har aldrig fått en fortkörningsbot i hela mitt liv och har mycket svårt att tro att det någonsin ska hända.

Att ändra sig längs vägen

Det är kul att se unga människor planera framåt. Oavsett om de vill bli snuskigt rika, skaffa en utdelningsportfölj för att kunna gå i tidig pension eller vill kunna bo halva året i en thailändsk bungalow. Bara att det fortfarande finns ambitioner är befriande. Men jag hoppas att de inte är för envisa för att våga tänka om. Att ändra inriktning på sitt liv är inte ett misslyckande, det är utveckling.

Tittar jag på mitt eget liv har jag vänt upp och ner på det mesta ungefär vart tionde år. Runt 1990 flyttade jag från storstad till landsbygd, till ett hus som från början saknade el och rinnande vatten. 2000 startade jag eget, lämnade min fasta anställning och flyttade tillbaka till huvudstaden för att försörja mig som ståuppkomiker. Sedan 2010 har jag i mitt företag främst arbetat med textproduktion och gick från väldigt mycket resande till noll hotellnätter.

När vi nu skriver 2020 har jag en hyfsat klar bild av hur jag vill leva resten av mitt liv, men jag har också hunnit bli så pass gammal och vis att jag vet att jag kommer hinna ändra mig. Det viktiga är att jag då också gör det.

Nu tror jag i och för sig att ju mer udda val man gör, desto mer reflekterar man över dem. Det faller sig naturligt ifall hela den övriga världen ifrågasätter. På det sättet är jag inte så orolig för ungdomar som bloggar om sina planer att gå i pension.

Då är det nog lättare att fastna i ett liv som bergsingenjör. Man pluggar till det, skaffar ett jobb, får ett bättre erbjudande av konkurrenten och så jobbar man där i 27 år. Parallellt med detta gifter man sig, skaffar två barn och jobbar ideellt i fotbollsklubben. Inget fel med något av detta, förutsatt att det var det man ville. Men bara då.

Svenska skolflyktingar

Jag retar mig på många svenska lagar och regler, men få saker retar mig mer än att Sverige förbjudit hemskolning. Mest skyller jag på Jan Björklund, som var ansvarig minister och som varit en av landets starkaste röster mot fritt tänkande och frihet i allmänhet, men alla riksdagspartier är på samma sida i denna fråga trots att övriga Norden och övriga världen istället välkomnar att föräldrar engagerar sig i och tar ansvar för sina barns bildning. Där är det viktiga vad barnen lär sig, inte av vem.

Det här leder till att allt fler svenska familjer blir politiska flyktingar på Åland. Just nu bara 67 elever och deras föräldrar, men gissningsvis är majoriteten, om inte alla, driftiga familjer som försörjer sig själva, vars skattepengar nu inte landar i Sverige, och fortsätter det i den här takten är de snart flera tusen.

En av föräldrarna är Nicklas Lantz som knåpat ihop en sång om att vara politisk flykting. Jag kan bara sjunga med i strofen ”Ett hopplöst land, där man måste vandra samma väg som alla andra”. Jag stoppar citatet där för annars åker jag väl dit för förberedelse till terrorbrott, men lyssna gärna på låten i sin helhet:

Sveriges utbildningsminister (som själv är utbildad, hon har bl a gått riksdagens stenografiutbildning) säger att det ”finns inget som är så bra för att barn ska lära sig mycket som behöriga och utbildade lärare”, men som så ofta med tvärsäkra uttalanden från socialdemokratiska ministrar har påståendet inget vetenskapligt stöd. Tvärtom: ”Pedagogiskt outbildade föräldrar åstadkommer lika bra eller bättre resultat än skola, både socialt och akademiskt.”

Riksorganisationen för hemundervisning i Sverige för av naturliga skäl en tynande tillvaro eftersom många av deras medlemmar flyr till utlandet och fortsätter sina liv där. Jag förstår dem.

Hade jag haft barn skulle jag inte överväga att sätta dem i den svenska skolan där man bevisligen kan gå ett helt decennium utan att ens lära sig läsa. Förutsatt att man överlever alltså! Skolans personal kan inte garantera deras säkerhet och om barnen blir misshandlade är det inte ens säkert att skolan polisanmäler trots att lärare har sett hela händelseförloppet.