Välkomna till min värld

Jag hörde en elitidrottare säga att ”så här har vi det jämt”. Det hon menade var karantän under tävlingssäsong, att undvika folksamlingar för att inte bli sjuk och att ständigt vara uppmärksam på om någon i deras närhet skulle hosta.

Även jag känner att omvärlden den senaste tiden börjat leva som jag. Människor lägger upp bilder på nätet av sina hemmakontor som något exotiskt. Jag har jobbat från mitt hemmakontor i decennier och i möjligaste mån kört möten över Skype och telefon. Jag kan t o m ståta med ett riktigt skrivbord till skillnad från Placeras Jesper Norberg som tvingats inreda med sin strykbräda.

Halvvägs in i arbetsdagen har jag i ur och skur lagat mat vid min egen spis och har inte ätit ”dagens lunch” på flera år, men det är inte bara under kontorstid övriga svenskar är på väg ikapp min värld. Jag är sparsam, undviker onödig konsumtion, håller koll på ekonomi i allmänhet och samhället i stort.

Den senaste månaden har det blivit en grej att Melodifestivalen ställts in, liksom alla idrottsserier, mästerskap osv. Så även på medieområdet har min konsumtion normaliserats eftersom jag inte sett Melodifestivalen på över 30 år och hellre tillbringar en kväll med att rengöra kakelfogar med tandborste än framför tv:n tittandes på fotboll.

Ingen vet hur denna pandemiska verklighet ska utvecklas, men kanske blir en av dess effekter att jag kommer att framstå som nästan helt normal.

Frivillig hemtjänst

Nu är det mycket skräck, död och elände i samhället, men en märkbart positiv sak är spontan hjälpsamhet. Folk hjälper personer ur riskgrupper att handla och göra ärenden. Delvis i organiserade volontärgrupper, men ännu mer i privata initiativ. I min trappuppgång har det kommit upp anslag med människor som lämnar sitt telefonnummer och erbjuder sig att handla åt grannar som inte kan eller bör utsätta sig för risken.

Det har jag inte gjort, men har ändå handlat åt grannar den senaste veckan. Både mat och vin (ingen langning, mottagarna har åldern inne med 60 års marginal). Jag är inte den sällskapliga typen, men jag gillar att vi kan hjälpa varandra i svåra tider.

Men varför bara i svåra tider? Det kostar nästan ingenting att fråga grannar om man ska handla åt dem också när man ändå åker. Eller hjälpa till med något annat. Sedan jag flyttade till det här området har jag handlat, snickrat, skjutsat, sparkat igång någon dator, skottat snö och gått ut med hundar, men också fått hjälp att bära, lånat bilar och böcker.

För läsare på landsbygden kanske det är fullständigt självklart att bry sig om sina grannar, prata med dem, dra upp en bil med traktorn och låna verktyg och maskiner av varandra. För större städer skulle jag tro att det är ovanligt. ”Någon annan” får fixa, deras barn eller barnbarn, eller varför inte kommunen?

Så när nu börsen rasar och folk dör som flugor, kan vi nu inte hjälpas åt att ta tillbaka samhället från politiker och myndigheter? Även när ordningen återställs, så att det kommer något bra ur detta och inte bara elände. Eller är jag för positiv nu?

”Ryssen kommer!”

Ska man tro svenska myndigheter finns inget viktigare för Putin och Ryssland än att destabilisera Sverige. I mer än två år har det varnats för ”ryska påverkansoperationer”, men hittills har jag inte hört ett enda trovärdigt exempel på det. Inte ens när jag frågat, för det gör jag ibland. Jag lider nämligen av defekten att jag vill veta varför saker är på ett visst sätt och jag förstår inte vad Ryssland skulle ha att vinna på ett instabilt Sverige.

Om Putin lägger all vaken tid på att lägga krokben för Sverige borde det ju gå att rabbla upp några attacker, men han är tydligen smartare än så. För mitt otränade öga verkar det snarare handla om svensk hybris. Svenska myndigheter beter sig som killen eller tjejen som sitter på krogen fem i tre och tycker sig ha svårt att värja sig för potentiella beundrare trots att nästan alla andra redan har gått hem. När ska det gå upp för Sverige att Ryssland inte skulle invadera även om det vore riskfritt – de vill inte ha oss!

Senast var det Säpo som i sin årsbok med tillhörande presskonferens fastslog att Kina, men framförallt Ryssland bedriver ”säkerhetshotande verksamhet för att påverka Sverige och nå säkerhetspolitiska mål”. Det finns många exempel, upprepar man i rapporten. Det märkliga är att man inte nämner ett enda av dem.

”Ser jag tillräckligt allvarlig ut förstår ingen att jag skämtar.”

Däremot berättar Säpo att ryssarna är i maskopi med våldsbejakande högerextremister. Vilka dessa är exemplifieras inte heller. Bara att ”det är en mix av olika ideologier” och handlar om radikalnationalism, rasism, främlingsfientlighet, antisemitism, utanförskap, segregation, antifeminism, kvinnoförakt och avvikande åsikter i frågor som djurrättsaktivism, klimataktivism, HBTQ, jämställdhet och jämlikhet.

Det vore ärligare om Säpo sa: ”Ge oss obegränsade ekonomiska resurser och befogenheter för i princip alla människor är potentiella terrorister.” Om exakt all kritik mot någon svensk eller något svenskt fenomen är en rysk påverkansoperation förstår jag att de är rädda. Jag har själv, faktiskt även här på bloggen, någon gång kritiserat svenska politiker och myndigheter, så nu undrar jag bara en sak:

”Vlad, var fan är mina rubel?!”

Dags att köpa?

Fördelen med att vänta på ett börsras i flera år är att man är beredd när det väl kommer. Jag fattar att jag tackat nej till avkastning, men när jag tittar på den senaste månadens utveckling av portfölj och index är det ändå nästan så att jag skulle vilja citera Nigel Farage vid Storbritanniens EU-utträde: ”You're no laughing now, are you?”

Men hur intressant det än är att grotta in sig i historik vill jag vända blad. Jag har pengar vid sidlinjen och den stora frågan nu är inte vem som skrattar utan: När är det dags att tanka aktier? Det kan vi inte veta, men alla som investerar pengar på börsen ställer sig ändå frågan. Även de som alltid ligger fullinvesterade och månadsköper indexfonder funderar.

Jag tror att ekonomiska räddningspaket, skattelättnader, räntesänkningar eller vad politiker hittar på för att hjälpa börserna kan vara betydelsefullt på marginalen och i intradagshandeln, men i det långa loppet är det fundamenta i bolagen som styr. Detta är (i alla fall inte än) en sådan kris. Virus går inte att stimulera bort, företag som tappar sin marknad kommer inte visa blå siffror för att de får anstånd med arbetsgivaravgiften för anställda de inte behöver.

Alltså tror jag inte att börserna vänder upp på allvar förrän viruset är under kontroll i I-världen och då särskilt i USA. Inte utrotat eller löst med färdiga vaccin och mediciner, men med kurvor som planat ut. När man kan börja ana vändningen kommer riskviljan tillbaka på börsen och då stiger kurserna.

Varken USA eller Europa är där än. Är vi där om en vecka, en månad eller ett kvartal? Jag vet inte, men jag börjar tänka tanken. Covid-19 kommer att drabba resultaten i år, men börskurser handlar mer om framtid och potential än om faktiska siffror här och nu. Jag kommer inte att vara fullinvesterad vid nästa månadsskifte heller, men kanske har jag börjat köpa in mig igen. Hur gör ni?

Lucy in the sky without diamonds

Jag hackade nyligen på restaurangbranschen som tycks helt oförberedd på en kris av den typ vi har nu. Jag medger ändå att de har svårlösta utmaningar i och med att kunderna kan sticka snabbt samtidigt som löner och lokaler ändå måste betalas.

Den här gången är jag ännu mer övertygad om min sak. Möt Lucy Beaugard. Hon är 32 år och har jobbat som frilansfotograf i eget företag sedan 2009. Alltså hela sitt yrkesverksamma liv eller nära på. Men i och med coronavirusets inträde på marknaden rämnar hela hennes värld.

”The 32-year-old works as a freelancer, booking mostly editorial and commercial work related tothe restaurant industry (she’s shot photos for Curbed sister siteEater). On Wednesday, March 11, she lost half her business as clientscalled to cancel work. That figure rose to 75 percent the next day.By Friday, all her work for the next two months was gone.”

Tufft läge, inte bara för att inkomsterna tryter utan – ännu värre – för att hon saknar alla former av skyddsnät och backup-planer. Hon är osäker på om hon klarar hyran för april, och då bor hon ändå tillsammans med två vänner och delar på hyreskostnaden. Övriga räkningar fastslår hon redan nu kommer vara omöjliga att betala.

Låt oss summera. Hon är 32 år, ensamstående, frilansande företagare på tolfte året. Hon bor i en hyresrätt som delas på tre, hon har inga sparade medel och när kunderna sviker hamnar hon i en finansiell och existentiell kris. Så vad gör hon när hon inser att det hon i tolv år kallat karriär egentligen bara var en hobby och att hon under alla dessa år inte lyckats åstadkomma någon som helst trygghet för sig själv?

”Now, she’s desperately trying to fill her days with running, puzzles, and Netflix”.

Jag kan komma på ungefär hundra grejer hon borde prioritera framför att lägga pussel! Ta reda på hur illa det egentligen är istället för att konstatera att hyran kanske går att klara, skaffa ett riktigt jobb eller en rik man, bygg upp en vuxen människas privatekonomi, försök att hitta fotokunder utanför restaurangbranschen (som uppenbarligen ändå inte betalade tillräckligt mycket för att du skulle gå runt på riktigt), gör en affärsplan, skaffa en buffert...

”Nej, om man skulle ta och kolla om det är något på burken...”

Jag kanske verkar helt hjärtlös när jag spyr galla över en kvinna i ekonomiskt trångmål, men jag skulle snarare se det här som en chans för henne. Nu blev det plötsligt väldigt tydligt att hon är en frilanshippie utan framgång. Vänta inte tio år till då möjligheten till barn och familj också är borta. Innan du vet ordet av det sitter du som en bitter ekonomibloggare och vräker ut ditt hat över andra frilansares tillkortakommanden. Vänta här, vad hände nu...?

Kristna ekonomitips

Dags för lite andlig spis i form av sinnesrobönen, eller egentligen bara kortversionen de kör hos Anonyma Alkoholister:

”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.”

Jag vet inte hur den biter på alkoholism, men den är ett bra rättesnöre för privatekonomi. Nästan all ekonomi, och mycket annat också, går att dela in i det man kan påverka och det man inte kan påverka. Man kan ha åsikter om sin hyra och sin lön, men de flesta kan egentligen inte förändra dem. Vill vi ha högre lön och lägre boendekostnad får vi flytta och byta jobb.

Avkastningen på våra investeringar har vi lite mer makt över. Det är åtminstone lättare att sälja ett innehav än att byta arbetsplats. Men när världens börser och råvaror dippar samtidigt är vi rätt maktlösa där med.

Våra konsumtionskostnader ligger däremot nästan helt i våra händer. Okej, ska vi åka bil kan vi inte börja tillverka eget bränsle (fast jag är lite sugen på gengas), men vi kan välja att cykla istället. Vad vi handlar i form av mat, alkohol, tobak, nöjen, hemelektronik och heminredning bestämmer vi helt själva.

Det är där modet kommer in. Modet att sätta ner foten och bestämma att jag skiter i om det verkar konstigt att inte ha Netflix och julgran, eller att ta med matlåda till jobbet när alla andra köper dagens lunch för 95 kr. Det är så många människor som bara glider med och gör som släktingarna, vännerna och grannarna. Kanske ger det dem sinnesro, i brist på mod och förstånd.

Folk som hatar pengar

Jag var på Ica. Inte för att handla såklart. Jag är visserligen hyfsat rik, men det innebär inte att jag vill kasta bort pengar. Jag var med som sällskap, men väl där fick jag en upplevelse som var värd all tid. Kvinnan framför i kön handlade för 2644 kr! Bunkring i all ära, men...

Hon stod bokstavligt talat och kastade upp varor på transportbandet i fem minuter. Efter ungefär halva tiden var det fullt på andra sidan kassörskan som därefter fick lobba upp paketen ovanpå de redan ditlagda.

Eftersom jag hade gott om tid hann jag få en rätt god inblick i familjens matvanor. Det var ärligt talat mest skit. Hel- och halvfabrikat, vakuumförpackad smörja och flaskvatten. Där låg också fem påsar snacks. Inga små finsmakarpåsar utan rejäla familjepaket på 300-500 gram av olika chipssorter.

Det kan ju tänkas att hon skulle anordna ett barnkalas, men sättet hon langade upp varorna (jag blev trött bara av att titta på) gav mig en känsla av att detta hade hon gjort förr. Här laddades det för ett helt vanligt fredagsmys.

Avslutningsvis la hon upp nio plastpåsar (à 3 kr – jag kan göra flera middagar bara för de pengarna) innan hon drog sitt kort som nästan smälte i kortläsaren, för att sedan börja det mödosamma arbetet med att packa varorna.

Det här var en Ica Supermarket och eftersom hon handlade mer mat än vad hon skulle kunna bära utgår jag ifrån att hon hade en bil på parkeringen. I kommunen finns två Lidl, en Willys och en City Gross. Hade hon handlat sina nio matkassar i någon av dessa butiker hade de antagligen kostat henne under 2000 kr. Om hon av outgrundlig anledning prompt måste handla på Ica finns en Ica Maxi ett par kilometer bort, vilket nog skulle bespara henne åtminstone ett par hundralappar.

Hon kan ju vara snuskigt rik och älska att fylla sin kundvagn till brädden i sin lokala närbutik, men om hon, som jag antar, är en stressad småbarnsmamma med slut på kontot varje månad skulle hon spara tiotusentals kronor om året genom att välja en annan butik, mångdubbelt mer genom att handla lite smart och ett par tusenlappar bara genom att ta med egna kassar.

Är det detta som kallas guldkant eller vardagslyx, att slippa ta rationella konsumtionsbeslut? Kanske är hon fullt medveten om att hon antagligen skulle kunna gå ner på halvtid och ändå få pengar över genom att göra andra val. Men jag tvivlar.