Socialistisk syn på tiny housing

Jag är ett fan av minimalistiskt boende och gillar ”tiny houses” (och stör mig på att det inte finns en bra svensk översättning). Av flera skäl, men mest handlar det om frihet och oberoende. Därför var det intressant att se någon som uppskattar denna typ av boende av helt andra skäl.

Katra Bryam har doktorerat i tysk litteratur och, vad jag förstår av hennes cv, inte jobbat en dag utanför universitetsvärlden. Mina fördomar säger mig att hon därmed inte är urtypen för en människa som förespråkar individuella lösningar och ekonomisk frihet, så jag satte mig tillrätta för att höra hennes tankar.

Länge går det ganska bra. Eller ja, hon börjar med att så ett frö att det är viktigt att samhället tar reda på vilka mekanismer som får människor att vilja bo litet så att fenomenet kan kopieras, eftersom vi enligt denna professor i tysk litteratur är på väg mot en miljökatastrof. Hon återkommer för övrigt till detta i sin allra sista mening som får mig att tänka på kommunistiska indoktrineringsläger.

Men okej, sedan låter hon vettig i nästan fem minuter, berättar om ett par som byggde sitt eget tiny house för att uppnå finansiell frihet och där kvinnan tack vare detta lyckades utveckla ett intresse och starta en egen affärsverksamhet.

Men plötsligt är Bryam inne på att självförverkligande i äldre litteratur i stor utsträckning handlade om vita överklassmän med frihet att reflektera kring sina liv. Hon drar ihop ansiktet till en grimas så att publiken ska förstå att detta är dåligt. Självförverkligande och frihet i all ära, men det ska naturligtvis inte gälla vita män.

Bryam konstaterar sedan att det är mycket mer miljömässigt hållbart att bo i lägenhet än i tiny house. Jag vet inte vad mitt eget betonghus gjorde för ekologiskt fotavtryck när det byggdes, men gissningsvis större än ett hembyggt hus i trä, och varken jag eller mina grannar i höghuset har komposttoalett, solceller eller samlar regnvatten.

Sen kommer privilegiekortet. ”Because the people who live in tiny houses have the financial and/or the social capital to perceive that they have a choice about the way they want to live.” Ja, usch vad hemskt att folk har eller skaffar sig möjligheter? För det har ju inte alla, så det är kanske trots allt bäst om vi förbjuder det?

Och så slutet då: ”What else could we learn to want?” Kanske tillskriver jag henne åsikter hon inte har när jag utgår ifrån att frågan gäller på samhällsnivå. Hon har ju redan fastslagit att individuella val är ett problem, (”Second... [teatral suck], tiny houses has their own issues with privilege.”). Själv tycker jag att det bästa med individuella bostadsval är just att de är individuella. Om mina val stör en universitetssocialist i Ohio är det på sin höjd en bonus.

Peak friskrivning?

Jag har (någorlunda) vant mig vid ekonomipoddarnas friskrivningar där de så fort de orkar rabblar upp en text som går ut på att inga investeringar är kassaskåpssäkra och att de inte tar något ansvar för lyssnarnas affärer.

Ja, det är så larvigt självklart att det inte ska behöva sägas, men eftersom alla gör det är det väl en lagtolkning där de vill vara säkra på att sitta på rätt sida. Jag köper det, men i veckan drog Börspodden det ett steg till när de halvvägs in i programmet presenterade en av sina femtioelva avsnittssponsorer. Efter sponsorn Fidelity Fonders egen inspelade text säger programledaren Johan Isaksson följande i ett enda andetag:

”Fidelity tar inget ansvar för det som sagts i podden och investeringars värde och eventuella intäkter från dem kan både minska och öka, och det kan hända att du inte får tillbaks det investerade kapitalet. Historisk avkastning är inte en tillförlitlig indikator för framtida resultat och det är viktigt att läsa prospekt samt KIID-dokument, samt investeringar på tillväxtmarknader kan vara mer volatila än på andra mer utvecklade marknader.”

Ska det behöva sägas efter varje reklaminslag nu också? Var går gränsen - ”TVCD Kalsonger garanterar inte att du får ligga för att du visar upp dig i TVCD:s underkläder, och historiska köttmarknadsframgångar är ingen garanti för framtida resultat”?

För det första alla lär alla som ens vet vad KIID-dokument är också fatta att man kan förlora pengar på börsen, men det som störde mig mest var början: ”Fidelity tar inget ansvar för det som sagts i podden”. Nej, varför i glödhetaste Hälsingland skulle de göra det?! Jag hade möjligen förstått om det varit första avsnittet och någon lyssnare blivit osäker på om podden är fondbolagets officiella organ, men här snackar vi om en podd som funnits i sju år och där man gjorde klart att detta är en ny sponsor. Fjöl av!

Disclaimer: Jag vill vara tydlig med att jag inte har någon koppling till Börspodden trots att jag en gång gav positiv respons på ett inlägg skrivet av en av John Skogmans tidigare Twitterföljare.

Virussparande?

Såg en fråga i flödet: ”Spar ni pengar på covid-19?” Frågeställaren räknade upp flera utgifter som hon dragit in på tack vare karantänlivet. Det var pedikyr, klädinköp, öl och kaffe på stan mm. Jag tänkte efter och kom fram till att mitt svar är: Nej. Jag har varken suttit på uteservering eller fixat naglarna i år, men det har liksom inte med virus att göra. Det är kallt och jag har egen nagelsax.

Och jag är inte sinnessjuk.

Jag har inte haft anledning att åka kollektivt med lokaltrafiken i år, men hade jag haft det skulle jag ha sparat in den kostnaden. Jag är kanske färdig med SL för all framtid, men har ju inte sparat pengar genom att jag hittar på potentiella utgifter jag inte haft.

Möjligen har jag förlorat inkomster, men jag kan inte peka på något konkret där heller. Börsinnehavet har tappat några procent, men det blir ju ännu mer abstrakt. Lustigt egentligen, min ekonomi – förhållandet mellan inkomster och utgifter – är normalt osäkrare än de flestas, men i coronatider tycks jag ha blivit Mr Stabil.

Har era plånböcker påverkats av pandemin? Kan det vara så att det här sitter mest i huvudet eller har jag bara en fantastisk förmåga att tänka bort verkligheten?

Synd om unga ... igen

Idag skriver jag om ett mejltips från Christoffer. SVT gör ett knäck som går ut på att det är synd om ungdomar eftersom de inte har råd att köpa sitt boende. Riksomfattande reportage, så det spelar nästan ingen roll var de bor, det är synd om dem ändå.

Vi börjar med rubriken ”Kommunerna där unga inte har råd att köpa lägenhet”. För SVT är det alltså en ”överraskning” att tjugoåringar med ”normal inkomst” inte har råd att köpa lägenhet i exempelvis Sigtuna, Åre eller Vellinge, men däremot i Vindeln, Älvsbyn och Ovanåker.

Utan att ha funderat över vad tjugoåringar har råd med sedan jag själv var tjugo kommer ingenting av detta som en överraskning för mig. Möjligen att det skulle vara så dyrt att skaffa en lägenhet i Växjö. Det känns inte som en expansiv stad med hårt tryck på alldeles för få bostäder, men jag kan ha fel.

Sen är det kanske inte en mänsklig rättighet att kunna köpa sin första bostad i ett attraktivt område när man är tjugo, särskilt om man inte kommit ut i arbetslivet. Det betyder inte att de aldrig kommer ha råd eller att hyrorna måste sänkas så att alla kan spara ihop till en kontantinsats inom ett år.

Men att unga har liten köpkraft är verkligen ingen nyhet, knappast för SVT heller. Läsarnas/tittarnas reaktioner var ändå förutsägbara. Man varnar för marknadshyror (som av någon anledning alltid förutsätts bli högre) och kräver ”ett nytt grönt miljonprogram med låga hyror”. När någon skriver att man måste spara för att ha råd att köpa ett boende får han svaret ”Hur gör du det när halva lönen går till hyra?” Ja, vad sägs om att spara och investera en del av den andra halvan?

Trots högt skattetryck har svenska ungdomar stora möjligheter att spara pengar. De kan bo kvar hemma något år extra och spara alla pengar de tjänar, de kan ta ett extrajobb och hitta olika sidoinkomster. Eller också kan de sitta på Facebook och gnälla över att världen är orättvis för att deras ekonomi är sämre än föräldragenerationens. Det kommer inte jämna ut den skillnaden, men kanske känns det bättre?

”Jävla pretto!”

För ett tag sedan blev jag kallad ”jävla pretto” på Twitter. Det gällde inte ekonomi, men uttrycket går absolut att använda både där och i andra sammanhang.

Det var absolut elakt ment och avsändaren var en sån där som fyller i och fultolkar ens åsikter när deras argument inte riktigt håller, så jag brydde mig inte, men nästan oavsett vem som hade sagt det tar jag inte epitetet negativt. Vad är det egentligen för fel på att ha pretentioner?

Jag kallas hellre ambitiös, men tycker att pretentiös är inom felmarginalen. Jag är inte dummare än att jag förstår att det används nedsättande och för tankarna till självgoda artister av Eva Dahlgren-typ, men jag är inte självgod. Jag tycker bara att om något är värt att göra är det värt att göra det på allvar, så bra det går.

Det gäller inte minst våra två viktigaste tillgångsslag: tid och pengar. Vi har inte obegränsat av något, särskilt inte tid. Ska vi lägga en timme eller en tusenlapp på något betyder det i stort sett att vi prioriterar bort något annat. Då vill vi få ut mesta möjliga av det.

Sen behöver inte allt man företar sig leda till effektiv utveckling, människan är ingen maskin. Det är helt okej, bara man är medveten om det. Men i det stora hela behöver världen högre ambitioner, målmedvetnare mål och fler jävla pretton.

Positiva effekter av pandemin

”Varför talar ingen om det positiva med aids?”, frågade sig Stefan Sauk i en Lorry-monolog. Det är svårt att se uppsidan med virus och det gäller även Covid-19. Men vi kan väl försöka. Som Fru EfficientBadass skrev i mitt kommentarsfält:

”Nu finns det ju en viss samling inom industrin för att ta det här tillfället att växla om till en mer hållbar, grön produktionsprocess. Vidare tror jag att pandemin kommer att speeda på mot såväl gigekonomi som hemifrånjobb i större utsträckning än idag. Folk kommer gå mot lägre intjäning, mer deltid, men högre livskvalitet. Tror jag tralala.”

Låter som bra grejer i mina öron, andra kan tycka annorlunda. Jag delar inte riktigt optimismen, men här är några bra grejer som skulle kunna hända eller i viss mån redan hänt.

1. I kriser lär vi oss att hjälpa varandra. Det hoppas jag fortsätter.

2. Folk har sett att ”experter” inte är en enhetlig grupp med en gemensam, statisk åsikt, så nu kanske vi slipper höra ”Lyssna på experterna” som jag alltid upplevt som ett rätt fattigt argument.

3. Nedstängningen av världen visar behovet av ”närodlat”. Jag hoppas att vi slutar låta Asien producera precis allt vi behöver, att vi skaffar oss inhemsk produktion och att var och varannan människa börjar odla och fixa saker själv.

4. Vi lär oss att uppskatta våra hem och vad vi har. Kriser ger nya perspektiv.

5. Folk kanske lär sig att ta hand om sig själva genom att storhandla, hålla i sina pengar och tänka själva. Jag vet, det låter som en utopi och det gäller även nästa punkt.

6. Vi kan slippa EU. Osannolikt, kan tyckas, men jag tror att vi kan se tillbaka på coronakrisen som början till slutet för den europeiska unionen. Den kom ju till för att främja fred och frihandel, men när det kom till kritan visade det sig att alla står sig själv närmast. Frankrike hade inga problem att beslagta fyra miljoner ansiktsmasker som Mölnlycke importerade från Kina för att leverera till Spanien och Italien. I en EU-fri värld hade de nått sina slutdestinationer.

7. Att slippa EU kanske ändå är för optimistiskt. Men kan vi i alla fall få slippa sparkcykelepidemin? Låtom oss bedja att de företag som hyrt ut sparkcyklar av olika slag, som sedan ligger och dräller på trottoarerna, går i konkurs nu. Det var en dålig idé från början till slut.

8. Den senaste månaden har man annars sluppit trängas på gång- och cykelbanor. Jag har sluppit springa i sicksack eftersom promenerande fotgängare lämnar plats och håller sig på ena sidan. En och annan har till och med lyft blicken från mobiltelefonen ibland. Måtte det fortsätta.

9. På ett personligt plan hoppas jag att folk får mer förståelse för arbete i hemmakontor. Jag har inte haft en fast arbetsplats sedan år 2000 och jag slutar aldrig förvånas över att folk som känner mig tycks tro att det innebär att jag alltid är ledig, eller åtminstone maximalt flexibel. Om de nu själva jobbat hemma kanske de fattar att det inte funkar så.

Fast de som bara suttit hemma och degat de senaste veckorna kanske får ännu mindre respekt, och precis som vanligt finns det också gott om människor som aldrig lär sig ett enda dugg. Vad tror ni andra – har ni lärt er något? Tror ni att mänskligheten gör det?

”Du har tur du...”

Nu riskerar jag att låta helt hysterisk och det här är verkligen ingen stor grej för mig. Jag är inte kränkt, men varje gång man säger åt någon att hans/hennes aktiva val är tur nedvärderar man handlingar, arbete eller smarta ställningstaganden.

Det är inte tur att jag är rik, det beror på att jag inte köpt en massa skit. Och det är inte tur att jag jobbar hemifrån, det beror på att jag har valt det. Det finns fördelar och det finns nackdelar, men inget av det beror på slumpen. Det är inte ens tur att jag är född i Sverige, det är resultatet av mina förfäders aktiva val.

De som är duktiga på något och/eller uppnått ett bra resultat har sannolikt lagt ner tid och energi på att hamna där. Det har krävt uppoffringar och antagligen inte i alla lägen känts som att det var värt priset. Men de kämpade på för att få det erkännande de förtjänar, inte för att höra ”Oj, där hade du tur, hörru!”.

Jag är övertygad om att ytterst få situationer i livet är ren tur/otur. Lyckade affärer eller arbetsinsatser beror på att vi gjort vår hemläxa och förberett oss så väl vi kan, misslyckanden på motsatsen. Jag kan inte låta bli att fundera över om den som viftar bort andras situation som tur aldrig själv arbetat för något? Det låter som ett fattigt liv (och då menar jag inte främst ekonomiskt) att inte förstå vikten av att ta sitt öde i egna händer. Otur? Knappast.