I fantasin är vi alla bäst

Arturo Arques, privatekonom på Swedbank, är en kille med koll. Därför blir jag förvånad när han baserar en hel artikel på hushållens självrapporterade siffror som bara inte kan stämma.

Arturo är från Spanien.

”Över 90 procent av svenskarna uppger också att de har ett sparande och 75 procent sparar regelbundet. Det visar en undersökning som Kantar Sifo gjort på uppdrag av Swedbank och sparbankerna. Endast 7 procent av hushållen uppger att de saknar ett sparande enligt Kantar Sifo.”

Andra undersökningar säger att så mycket som en tredjedel av alla hushåll helt saknar sparande. Innebär det att var fjärde tillfrågad i Swedbanks undersökning ljuger? Troligen inte. De bara tänker att det där sparandet drar igång exakt i samma sekund som de får frågan.

En del tror säkert att de redan har ett sparande. I Lyxfällan har många deltagare sagt att de regelbundet sparar pengar. Ibland drogs det till och med automatiskt pengar månadsvis till ett buffertkonto. Fast innan månaden var över hade de ”lånat” de där pengarna av sig själva för att göra viktiga inköp, som doftljus, tobak eller energidryck.

Mänskligheten är inte bättre än så. Blir vi tillfrågade om vi sparar, tränar eller äter hälsosamt säger vi antingen hur vi önskar att det vore, sanningen med lite fantasi på toppen eller tokljuger. Det här vet såklart Swedbank, vilket gör inlägget ännu mer besynnerligt.

Avslutningsvis dras slutsatser om jämställdhet utifrån dessa siffror som antagligen bara visar att kvinnor inte ljuger lika obehindrat. Syftet är kanske att få fler kvinnliga kunder genom att visa att man står på deras sida, vilket ju dessutom ligger i tiden. Själv är jag på allas sida, vilket aldrig ligger i tiden.

En mille är ändå en mille

”Men du behöver ge dig på Cornucopia nu istället när han i flera inlägg har börjat hata på att spara”, skrev Gustav i kommentarsfältet igår. ”Ge mig på” ska jag inte göra, men jag funderar lite över hans inlägg med rubriken ”Nä, du kan inte leva på en miljon” som enkelt uttryckt går ut på att eftersom man ändå inte kan leva på en miljon är summan ”meningslös”.

”Nä, ska du spara ihop en miljon, gör det i åldern 55-65 när barnen lämnat boet, så att du har fått ihop lite att dryga ut din pension med. Innan dess kanske det finns viktigare saker att använda pengarna till. Dessutom är det kanske först efter 40 som du kommer ha så hög lön om du är medelklass att du verkligen får ett överskott och kan spara 10-20-30 000:- SEK i månaden.”

Läs gärna hela Cornucopias text istället för att låta mig välja ut några citat, men som jag uppfattar den är poängen att det inte är mödan värt att spara ihop en miljon innan 30 för det kommer att kräva sådana eftergifter att man bara ångrar sig. Särskilt eftersom avkastningen på en investerad miljon är så låg att det enda raka är att plöja in miljonen som handpenning på en bostad, vilket i förlängningen gör dig till låneslav. Jag har några invändningar:

Är det alltid en eftergift att spara pengar?

Cornucopia skriver: ”Titta sedan tillbaka på allt du försakade i åldern 20 - 30 år för de där nollorna på aktiekontot, och njut av känslan när nästa börskrasch på några månader utplånar dina 10 års slit och placeringar i högriskaktier.”

Känner man att man måste försaka ett värdigt liv under tio års tid är sparandet knappast värt det, men vem tusan lägger upp livet på det viset? Jag tillhör dem som sparade ihop min första miljon innan 30 och känner inte alls att sparandet var mitt livs hela mening under det decenniet.

Du kan inte börja med den andra miljonen

En förmögenhet är som ett maratonlopp. Om du efter första minuten tänker ”Nu är det 42 kilometer kvar och jag är redan andfådd” kan du lika gärna ge upp. Tricket är delmål, att koncentrera sig på att springa den första kilometern eller fram till nästa korsning. Man kan inte lägga undan en hundralapp och tänka att processen ska upprepas tiotusen gånger för en miljon, eller hundratusen gånger för tio miljoner. Man tar ett steg i taget.

Alla vill inte samma saker

Förvånansvärt många ekonomiintresserade pratar om individuella val, att var och en blir lycklig på sitt sätt, för att sedan så fort de stöter på någon med ett annat mål döma ut dem som naiva, orealistiska knäppgökar. Cornucopias drömvilla må kosta 20 miljoner, men det betyder inte att alla vill ha den.

Lika lite som alla behöver medianlön för att leva. I kommentarsfältet skriver han ”Nä, men vad är poängen om målet är att leva sämre än medianen? Det kan man även göra på försörjningsstöd.” För det första är det en bit mellan existensminimum och medianlön. För det andra ser förhoppningsvis fler än jag en poäng i att försörja sig själva.

Så ja, begreppet miljonär må ha devalverats sedan jag och Cornucopia var under 30, men det betyder inte att en miljon blivit en värdelös summa.

Corona – fortfarande världens sämsta ursäkt

För ett drygt halvår sedan var jag sur över företag som skyllde allt på corona redan innan viruset hunnit etablera sig i landet. Nu börjar jag istället ledsna på alla företag som fortfarande använder samma ursäkt.

Visst var det konstigt att restauranger krävde statligt stöd efter tre timmar av vikande marknad eller att industrin fick förseningar redan innan det egna produktionslagret var tomt, men till slut gick det att förstå dem. Nu har vi levt med corona i världen i ett år och i Europa i nio månader och trots att Sverige inte är nedstängt med undantag för restriktioner i några enstaka branscher beror precis allt fortfarande på corona.

”På grund av rådande omständigheter är våra svarstider något längre än vanligt.”

Det meddelandet fick jag i en telefonkö i förra veckan. Vari består dessa ”rådande omständigheter”? I åldersgruppen upp till 49 år, där de flesta på arbetsmarknaden befinner sig, är dödligheten troligen 0,01 procent, men mörkertalet kan vara stort eftersom majoriteten av de smittade inte ens märker av viruset, så det kan vara ännu lägre. Överdödligheten i Sverige är obefintlig, så de flesta som dör med Covid-19 verkar inte dö av Covid-19. Så vilka omständigheter gör att svenska företag inte kan lyfta luren?

Det är inte min avsikt att raljera. Varje dödsoffer är förstås en tragedi för enskilda familjer, men eftersom långt färre än vart tionde dödsoffer är i arbetsför ålder betyder det att det antagligen dog fler svenska arbetare på Estonia över en natt än det nu gjort sedan det första svenska dödsoffret för åtta månader sedan. Logiskt sett borde varenda försening och försämring under andra halvan av 90-talet ha skyllts på Estonia, men jag minns ingenting av det.

Virus är inget nytt och det är inte heller dålig service eller långa leveranstider. När ska svenska företag sluta låtsas som att det alltid finns ett samband? Och om det ändå gör det, varför har de inte löst det? Jag är less på att fejka förståelse. Jag hoppas alla sjuka en snabb återhämtning och lyckligtvis är ju de flesta på banan efter några dagar. Om alla andra gör vad de ska och tar betalt för borde vi slippa fler irrelevanta corona-ursäkter.

God jul!

I år är det många som varken kan eller vill resa till sina nära och kära för att fira jul. Vädret bidrar inte heller till julstämningen. Där jag bor är det snarare en beige än en vit jul. Själv är jag aldrig mycket för julfirande utan skulle lika gärna kunna fira Festivus.

Jag har redan tidigare berättat hur jag tycker julen ska firas, men tvivlar på att jag lyckas få någon att bryta sina jultraditioner. Om jag bara ska skicka med ett tips är det att satsa på kvalitet. Gör några maträtter från grunden istället för att köpa så mycket hel- och halvfabrikat att de varar än till påska.

Här blir det som vanligt pizza och risgrynsgröt och det skulle inte falla mig in att köpa en sån där risgrynskorv i plast. Att koka upp grötris och salt och därefter hälla ner mjölk i omgångar och låta det sjuda under omrörning är inte rymdfysik.

Och så alkohol. Tänk på att julen framförallt är spritens högtid så försök i möjligaste mån att hålla er borta från barn.

Det var väl det hela. Ha en god jul, ni som håller på med sånt. Och Happy Festivus for the rest of us!

Inwido

Att pillertrillaren Recipharm skulle bli en coronavinnare var ändå rätt logiskt. Fönstertillverkaren Inwido var mer otippad. Okej att folk börjar renovera när de tvingas vara hemma mycket mer och till slut ledsnar på att sitta i tv-soffan och glo på Malou von Sivers, men då målar man väl om i hallen eller bygger en veranda, inte byter fönster?

”Vi börjar högst upp.”

Här lyckades jag köpa på botten i våras och när den investeringen dubblats i värde skrev jag en provokativ skryttweet. Jag var beredd på att få skit för den, men tyckte att det var värt det. Särskilt eftersom den bara fortsatt upp efter det.

Vårens dipp gav mig chans att komma in och jag är inte överdrivet stolt över det. Jag hade tittat på Inwido i flera år, men tyckt att den alltid varit för dyr, i likhet med andra kvalitetsbolag som exempelvis Nibe. Fast om en aktie alltid är för dyr är den antagligen inte det.

Möjligen är jag lite stolt över att jag inte sålt, men sedan jag kom in i aktien tycker jag aldrig att det känts som ett bra säljläge. Alla verkar gilla Inwido. Jag tror knappt att jag hört någon analytiker beskriva företaget som annat än sunt och välskött, journalisterna är positiva av miljöskäl eftersom Inwidos fönster är bra ur energisynpunkt och nyckeltalen talar inte heller emot. Sex kvartal på raken med stärkta marginaler och P/E <15 skrämmer inte.

Med det sagt hade jag haft svårt att köpa nu, efter att den stigit mer än 140 procent sedan botten 19 mars. Och hade jag rekommenderat den skulle den förmodligen falla som en sten, så det vågar jag inte.

Jag tänker inte på pengar

Som snåljåp får jag ibland kritik för att jag bara tänker på pengar. Det gör jag inte. Jag tror tvärtom att jag tänker mindre på pengar än de flesta eftersom jag inte behöver det. Lite grann på samma sätt som att sjuka människor är mer upptagna av hälsa än de flesta friska. Eller tjocka av träning.

Jag har inget lån som ligger över mig och som måste betalas. Det finns ingen risk att det ska dyka upp en oförutsedd utgift som stjälper min ekonomi. Som när min tand sprack och jag fick punga ut med ett femsiffrigt belopp jag absolut inte hade räknat med. Surt, givetvis, men pengarna fanns utan att jag behövde äta knäckebröd (det tog förresten många månader innan den tanden klarade knäckebröd).

Det här är ingen kritik. Om man blir permitterad och det innebär att man tvingas flytta efter att först sälja sin bostad till underpris och behålla lånen är inget man skrattar bort. Jag fattar att den som har dålig ekonomi måste tänka på pengar, troligen varenda dag, och att den som har bräcklig ekonomi åtminstone borde tänka på pengar.

Storslagna planer i all ära, ett lyxigt boende, drömbilen, arbetsfrihet … Det första en rejäl buffert skänker sin ägare är sinnesfrid. Att slippa tänka på pengar. Om man inte vill! Pengar ger mig glädje, både på kontot och när de realiserar drömmar, men som med det mesta är det roligare att tänka på det av glädje och fri vilja, och inte av tvång.

Skräputredning

Regeringens miljöpolitik fortsätter att sätta fokus på frågor som kanske inte känns allra, allra viktigast, för att uttrycka det milt. En utredning man beställt föreslår åtgärder mot ”marin nedskräpning”, för som vi alla vet hamnar svenska sopor nästan alltid i havet. Eller?

Inte Dalälven.

Som vanligt är plastsugrör det stora hatobjektet, men även plasttallrikar och -bestick ska förbjudas. Finns det någon restaurangbransch kvar efter coronahysterin ska den definitivt dö nu. Det nya är så kallade ”nedskräpningsavgifter”. Det är straffskatter (avgifter är ju de nya skatterna) på sånt som kan hamna i naturen. Inte som hamnar där, det är inte böter för nedskräpning. Det räcker med att de kan slängas i naturen. Således får varje cigarett och snusportion ett tillägg på några ören, 12,4 för cigaretter, 3,9 för snus.

Jag vet inte hur ni funkar, men själv tycker jag inte om att bli straffad för sånt jag inte gjort. Jag kommer inte slänga sopor i naturen oavsett, men jag har viss förståelse för att de som redan tvingats betala för att de skräpar ner sedan inte har lust att gå kilometervis med skräp de redan betalat för att de kastat.

För några år sedan uppmärksammade min mamma att askkoppen utanför vårdcentralen tagits bort, vilket resulterat i en ansenlig hög med fimpar på marken. Så hon passade på att fråga om detta i receptionen. Jodå, det var deras beslut. De gillade inte att folk rökte utanför vårdcentralen, därför skruvades askkoppen ned. På frågan om de trodde att folk skulle sluta röka för att det inte längre fanns någonstans att fimpa där svarade de ja.

”När fimparna är så här långa måste jag helt enkelt börja röka.”

Själv lever jag i verkligheten och där blir det inte mindre sopor för att det inte finns soptunnor. Jag tror tvärtom att det vore bättre om man lägger samhällsresurser på fler offentliga soptunnor och askkoppar än på fantasifulla utredningar. Utredarna kan istället jobba med att tömma tunnorna.