”Men du behöver ge dig på
Cornucopia nu istället när han i flera inlägg har börjat hata på
att spara”, skrev Gustav i kommentarsfältet igår. ”Ge mig på” ska
jag inte göra, men jag funderar lite över hans inlägg med rubriken
”Nä, du kan inte leva på en miljon” som enkelt uttryckt går ut på att eftersom man ändå inte kan leva
på en miljon är summan ”meningslös”.
”Nä, ska du spara ihop en miljon,
gör det i åldern 55-65 när barnen lämnat boet, så att du har
fått ihop lite att dryga ut din pension med. Innan dess kanske det
finns viktigare saker att använda pengarna till. Dessutom är det
kanske först efter 40 som du kommer ha så hög lön om du är
medelklass att du verkligen får ett överskott och kan spara
10-20-30 000:- SEK i månaden.”
Läs gärna hela Cornucopias text
istället för att låta mig välja ut några citat, men som jag
uppfattar den är poängen att det inte är mödan värt att spara
ihop en miljon innan 30 för det kommer att kräva sådana
eftergifter att man bara ångrar sig. Särskilt eftersom avkastningen
på en investerad miljon är så låg att det enda raka är att plöja
in miljonen som handpenning på en bostad, vilket i förlängningen gör
dig till låneslav. Jag har några invändningar:
Är det alltid en eftergift att spara
pengar?
Cornucopia skriver: ”Titta sedan
tillbaka på allt du försakade i åldern 20 - 30 år för de där
nollorna på aktiekontot, och njut av känslan när nästa börskrasch
på några månader utplånar dina 10 års slit och placeringar i
högriskaktier.”
Känner man att man måste försaka ett värdigt
liv under tio års tid är sparandet knappast värt det, men vem
tusan lägger upp livet på det viset? Jag tillhör dem som sparade
ihop min första miljon innan 30 och känner inte alls att sparandet
var mitt livs hela mening under det decenniet.
Du kan inte börja med den andra
miljonen
En förmögenhet är som ett
maratonlopp. Om du efter första minuten tänker ”Nu är det 42
kilometer kvar och jag är redan andfådd” kan du lika gärna ge
upp. Tricket är delmål, att koncentrera sig på att springa den
första kilometern eller fram till nästa korsning. Man kan inte
lägga undan en hundralapp och tänka att processen ska upprepas
tiotusen gånger för en miljon, eller hundratusen gånger för tio
miljoner. Man tar ett steg i taget.
Alla vill inte samma saker
Förvånansvärt många
ekonomiintresserade pratar om individuella val, att var och en blir
lycklig på sitt sätt, för att sedan så fort de stöter på någon
med ett annat mål döma ut dem som naiva, orealistiska knäppgökar.
Cornucopias drömvilla må kosta 20 miljoner, men det betyder inte
att alla vill ha den.
Lika lite som alla behöver medianlön
för att leva. I kommentarsfältet skriver han ”Nä, men vad är
poängen om målet är att leva sämre än medianen? Det kan man även
göra på försörjningsstöd.” För det första är det en bit
mellan existensminimum och medianlön. För det andra ser förhoppningsvis fler än jag en poäng i att försörja sig
själva.
Så ja, begreppet miljonär må ha devalverats sedan
jag och Cornucopia var under 30, men det betyder inte att en miljon
blivit en värdelös summa.