En miljon frågor

Aktieraketer heter en Facebookgrupp som tydligen driver folk till vansinne. Om jag förstått rätt är det många nybörjare som ställer frågor, och det tror jag ingen har något emot i sig. Folk brukar tycka om att känna sig kunniga. Problemet är att frågorna ofta tycks vara av typen: ”Jag har ärvt hundratusen och vill dubbla dem på tre veckor, vad köper jag då?” Den här såg jag i flödet:

Jag tycker faktiskt inte att den är så galen. Jag har fått och besvarat liknande frågor från folk jag känner. Även då behöver jag mer info för att svara, men känner jag frågeställaren har jag lite bakgrund. Från en för mig okänd människa på internet blir den omöjligt. Lite som ”Är 45 minuter en bra tid på milen?”. Inte om du är kenyansk elitlöpare, men är du 75 år och otränad är det kanon. Om vi snackar löpning. Åker du moped är det inget vidare.

Här är några av frågorna jag vill veta för att kunna säga något om börsfrågan ovan:

• Är en miljon mycket pengar för dig?
• Hur gammal är du?
• Vad tjänar du?
• Hur stabilt jobb har du?
• Hur ser din familjesituation ut?
• Är pengar ett intresse för dig eller bara ett medel för att leva?
• Har du ett aktivt sparande idag och hur tror du att det ser ut framöver?
• Hur riskbenägen är du?
• Bor du i Herrljunga?
• Fixar du en trettioprocentig nedgång utan att bryta ihop?
• Har du för avsikt att hålla koll på dina investeringar?
• Vill du lära dig mer om börsen?
• Om skiten träffar fläkten, får jag skulden för dina dåliga investeringar?

Pengar är komplicerade saker. Det finns inte ett fel och ett rätt. Det som passar dig passar inte mig och vice versa. Det är därför svårt, för att inte säga omöjligt, att leja bort hela investeringsjobbet. En globalfond med låg avgift kommer ganska nära, men tålamodet som krävs måste man skaffa sig alldeles själv.

Mjölk blev vatten

Kortsiktiga besparingar kan visa sig dyrköpta. Ibland är det svårt att veta, ibland är det ganska lätt att se. Degerfors och Karlskogas beslut att sluta servera mjölk i gymnasieskolan tycker jag tillhör den sistnämnda gruppen. Få livsmedel innehåller mer nyttigheter per krona än mjölk för växande barn.

Skyll på etiska skäl eller nåt, men inte på att det sparar pengar. Verksamhetschefen försöker i och för sig dra miljökortet genom att säga att ”grunden är vårat miljötänk kring den hållbara måltiden”, men även hon medger att det är en ”ekonomisk omfördelning”.

Och miljöskälet håller knappast heller. Mjölk produceras ganska lokalt och levereras i miljövänliga förpackningar, men det känns meningslöst att kommentera eftersom det så uppenbart handlar om ekonomi.

Beträffande ekonomin kan man i så fall göra som Staffanstorp och sluta att servera alternativa kötträtter. Det där undrade jag redan när jag gick i skolan. Alla skolkök har ju ändå ett vegetariskt alternativ som accepteras av samtliga religioner. Även jag (som är vegetarian) fattar att fler hellre byter ut fläskfilén mot oxfilé än mot linsgryta, men hittills har jag inte hört någon vägra linsgryta av religiösa eller moraliska skäl.

1900-tals-FIRE

”Det finns människor som med hängivenhet och på stort allvar väljer att leva fullständigt obegripligt. De är inte många. De blir färre och färre, men de är envisa. Arne är nog en av de envisaste. I 25 år nu har han levt ett liv som förefaller, lindrigt sagt, överdrivet torftigt. Och han visar inga tecken på bot och bättring. Tvärtom.”

Så säger speakern och dokumentärfilmaren Staffan Winbergh i filmen Med ett ben i evigheten om Arne Ottoson som bor i en koja och det är inte ens säkert att det är hans konstigaste boende. Men trots detta överdrivet torftiga liv går fanskapet runt och trivs! Dessutom icke-konsumerar han, vilket ju är det värsta brott man kan begå i vårt moderna samhälle. ”Hur skulle det se ut om alla ...”

Och han är inte den enda. Internet är fullt av filmer om dessa människor som inte bara låter bli att uppgradera sin mobiltelefon till senaste modellen. De kanske väljer att inte ens ha elektricitet. Eller något annat som till och med en bakåtsträvare som jag ser som självklart. Ivar bedriver jordbruk med oxar istället för traktor.

Detta i en tid då det anses omodernt att överhuvudtaget odla mat småskaligt. Men han har tänkt igenom saker och sedan tagit välgrundade beslut, så det skiter han i. Eller sket, ska jag väl säga, för både Arne och Ivar är döda sedan länge och det fyller inte precis på med nya människor av den kalibern.

Jag är definitivt alldeles för bortklemad för att axla manteln, men det slår mig att det här på ett sätt var 1900-talets FIRE-folk. Inte rika i finansiella termer, men ekonomiskt oberoende i den mening att de inte var beroende av arbetsgivare eller samhälle för sin försörjning. Lever man på nästan noll och intet behöver man inte mycket.

Finansbloggare pratar ofta om att maximera sina investeringar. Några av oss kommer också in på att hålla nere utgifter, men väldigt sällan pratar vi om konsten att glädja sig åt det lilla i livet, vare sig det är en vacker solnedgång, en funktionell hängränna eller att få kura ihop sig i en soffa med en god bok och en kopp kaffe.

Har du en stund över i helgen föreslår jag att du ser någon av de här filmerna eller någon annan i samma genre (det finns som sagt gott om dem) för att skaffa dig perspektiv på ditt eget liv. Som Arne säger i sin film ovan hyllas utåtriktade människor, men ibland behöver vi också rikta oss inåt och reflektera.

Privata företag – tre år senare

För tre år sedan bloggade jag om censuren i sociala medier. Redan då fanns två läger: Å ena sidan kritikerna som menar att företagen inte godtyckligt kan välja när de ska vara publicister och ta ansvar för det som skrivs hos dem, och när de istället bara ska tillhandahållen tjänsten som neutrala plattformar. Å andra sidan försvararna, som menar att privata företag har rätt att välja kunder och bete sig hur de vill.

Det framgick nog rätt tydligt att jag tillhör kritikerledet. Eftersom jag är för yttrandefrihet, men också för att det helt enkelt inte är sant att privata företag kan göra vad de vill. De har diskrimineringslagar att rätta sig efter. En restaurang kan inte vägra att servera asiater eller ens punkare (som till skillnad från asiaterna valt själva).

Polen har precis infört en lag som går ut på att om polacker censureras i sociala medier på ett sätt som inte överensstämmer med polsk lag bötfälls plattformen med upp till 1,8 miljoner euro, men de flesta länderna tar ingen som helst kamp med nätjättarna. Tvärtom i Sverige, vi bjuder dem på subventionerad el.

För mig handlar det inte om att Facebook, Google och Twitter har monopolliknande ställningar, även om det försvårar problematiken. Man kan inte ha lite yttrandefrihet. Antingen så har man det eller också har man det inte. Hot är olagligt, hat är det inte. Det är just obekväma åsikter som behöver skyddas. Om alla bara delade kattbilder hade det inte funnits några problem med yttrandefriheten, men det betyder inte att den vore välmående.

När jag skrev texten för tre år sedan spådde jag dessa nätjättars död på sikt. Utvecklingen har faktiskt gått snabbare än jag trodde, och eskalerat den senaste tiden, sedan amerikanska presidentvalet i höstas. Framgången bakom exempelvis Youtube och Twitter är att plattformarna är tekniskt överlägsna, men det hjälper inte om godtyckliga och otydliga regler gör dem oanvändbara.

Big tech-aktierna har gått lysande de senaste åren. Allra bäst har Twitter gått, vars aktie stigit med över 100 procent på tre år trots att företaget inte ens går med vinst. Det beror på att börsen prisar in framtida vinster, men den dag folk inte vill använda Twitter, Google och Facebook är dessa plattformar ekonomiskt värdelösa.

Jag slutade själv använda Facebook för många år sedan, pga samtalsklimatet. De senaste veckorna har många människor i mitt flöde, som precis som jag knappast riskerar avstängning för egen del, berättat att de letar nya plattformar eller redan startat konto någon annanstans. Att ”hotet” är reellt framgår av att nätjättarna gjort gemensam sak mot Twitterkonkurrenten Parler.

Men inte heller Facebook eller Google/Youtube tror jag kommer leva för alltid. Det kan tyckas så nu, men jag är så gammal att jag minns när detsamma gällde för webbläsaren Netscape Navigator och sökmotorn Altavista. Först gick det långsamt, sedan gick det snabbare.

Skaffa ett liv

Fru Efficient Badass skrev ett bra inlägg med knep för att känna sig rik. Den kanske viktigaste punkten tyckte jag var denna:

”Ägna tid åt kreativa projekt. Om det är något som får dig att känna dig som en slav under The Man så är det sova-jobba-äta-sova-formulan. Den jag själv trillar in i efter en period av heltidsarbete, nämligen att efter dagens slut äta och sen dråsa ner framför Netflix innan det är dags att sova för att orka upp till nästa arbetspass. Försök att bryta konsumtion av stimuli mot produktion av stimuli, även om det kan tyckas vara kontraintuitivt. Det kan handla om stort (skriva en bok) eller smått (skapa en Spotifylista) eller skissande på en dröm eller ett projekt av något slag. Det ger dig en känsla av att äga ditt liv = känsla av rikedom.”

Nog så viktigt, men nog så svårt. När jag har fullt upp i vardagen är det inte dötid jag saknar, att få slösurfa eller snacka skit. För ärligt talat blir man ju less på det också. Det jag saknar är att inte få hålla på med livsförbättrande projekt. När man bara hinner få undan det löpande, att jobba, äta, sova, betala räkningar, diska och sånt, slutar man ju att leva och blir en slags mänsklig kompostbehållare.

Därmed inte sagt att jag alltid dragit igång de där projekten så fort jag haft tid. Så rationell är jag inte. Och jag tror att jag är i gott sällskap. Massa människor faller in i det fru EB kallar ”jobba-äta-sova-formulan”. Får man lite oväntad tid över är det lätt att fylla den med meningslösa tidsfördriv om man inte har en plan på hur tiden ska utnyttjas när den kommer.

Det här är en ekonomiblogg, men jag menar inte att de livsförbättrande projekten behöver handla om pengar. För mig gör de ofta det, på ett eller annat sätt, men du kan bygga ett bibliotek eller för all del en bokhylla, eller lära dig ett nytt språk utan tanke på att varken emigrera eller starta egen tolkverksamhet. Poängen är att du regelbundet bör jobba aktivt med något i syfte att ditt liv genom detta ska bli bättre om säg fem år. Gör du det?

Kombilotteriet (att leva som man lär)

Civilminister Ardalan Shekarabi har huggit hårt och besinningslöst mot spel om pengar ända sedan han tillträdde 2014. Ingen reglering tycks nog för honom och ingen spelreklam är tillräckligt harmlös och saklig för att han inte ska vilja förbjuda den.

Det har ju rullat en reglerings- och förbudsvåg över hela Europa och Nordamerika, men bettingbranschen och de professionella spelarna i Sverige skulle nog gärna se en annan motståndare än socialdemokraterna och Shekarabi, som verkar hata spel djupt och innerligt.

Eller gör de det? Statliga Svenska Spel gasar på. Numera kan man också spela casinospel, alltså slotsmaskiner/spelautomater, hos dem. Fast den dubbelmoralen är ändå ingenting emot Komilotteriet, spelet som drivs av Kombispel, som ägs av A-lotterierna som i sin tur ägs av Socialdemokraterna. Förutom Kombilotteriet stödjer du partiet om du exempelvis köper skraplotterna Femman och Glädjelotten. Bolaget har enligt egen uppgift en årlig omsättning på c:a 400 miljoner kronor, och marginalerna på lotter lär vara rätt betydande, så det är inte kattskit för partiets ekonomi.

Men galenskaperna slutar inte där. Enligt den nya lagen för nätcasinospel får man inte erbjuda spel på kredit. Gissa vilken aktör som har dispens? 2014-2017 hamnade mer än 8000 av Kombispels lottköpare hos kronofogden för obetalda lotter. Många gånger handlar det om så kallade ”fattigpensionärer” som alla politiker alltid sagt sig värna om, men har så evinnerligt svårt att visa solidaritet för i praktiken.

Att leva som man lär inte är en paradgren för sossar har framgått rätt tydligt, inte minst efter julhandeln och med företrädares resvanor. Vad jag inte förstår är hur deras politiska motståndare kan låta bli att vid varje möjlighet nämna partiets finansiering. Om jag satt i riksdagen skulle jag inte kunna debattera spelreglering med Shekarabi utan att avsluta varje inlägg med: ”För övrigt anser jag att Kombilotteriet bör förstöras.”

Avkastningsmål

Sedan årsskiftet har jag sett allt fler dela med sig av och spekulera om sin tänkta avkastning, hur många procent de tycker att deras aktieportföljer borde stiga under 2021.

För mig känns det helt galet. Först måste man ju veta hur börsen kommer röra sig, och låt oss enas om att ingen vet svaret. Särskilt den här tiden på året älskar kvällstidningarna att fråga sparekonomer och traders vad börsen står i om ett år. De vanligast svaret är ”C:a 10 procent upp”, ett slags avrundat snitt. Ett annat tråksvar är ”Oförändrat”. Vill man bli citerad i rubriken svarar man något mer udda, helst upp. Men alla vet att ingen vet.

En del vill alltid ha ett mål, men att säga att man ska ha exempelvis 15 procents avkastning är helt meningslöst om man inte menar det som ett snitt den närmaste tjugoårsperioden, men det är det knappast någon som gör.

Måste man ha procentmål föreslår jag att man istället försöker slå index med X procentenheter, men även det blir en ganska vild gissning. Det verkar som att en del investerare fått storhetsvansinne efter att ha gått väldigt bra under 2020 och nu tror de att de kan gå lika mycket upp alla år. Själv spår jag att många kommer att få ett hårt uppvaknande under 2021.

Och när jag ändå gör vad jag kan för att sabba festen vill jag också påpeka att snudd på alla centralbanker på sistone tryckt pengar så att sedelpressarna glöder. Om den trenden håller i sig måste man som investerare gå ganska mycket plus för att på riktigt ens gå plus minus noll.