Ibland verkar vi besatta av titlar och
etiketter. Först och främst för oss själva. Vi definierar ofta
vårt yrkesliv till en enda titel och sedan slår vi ifrån oss allt
som går utanför det, vilket riskerar att göra att vi jobbar som
revisor i tjugo år innan vi kommer på att vi har ett annat kall.
Men det drabbar ändå bara oss själva.
Än värre blir det när vi ska kleta etiketter på andra och berätta
för dem vilka de är och vad som förväntas av dem. Eller vad de
inte är. Har du inte hållit på med flugfiske i minst fem år borde
du inte ha några starka åsikter i ämnet. Säger vem? Säger den
som flugfiskat i precis fem år.
På det ekonomiska planet sprider folk
åsikter om att andra inte är sparsamma eller minimalister för att
man inte kvalar in enligt deras definition. Tydligast blir det kanske
när det kommer till ekonomiskt oberoende. Någon kan hävda att man
måste ha 30 miljoner på banken. Annars är man knappt ens rik utan
lever i armod, som av någon anledning ofta beskrivs med att man
lever på rå potatis, fråga mig inte varför.
Jag är inte den som stillatigande accepterar när någon påstår sig tillhöra ett tidigare okänt kön eller den politiker som säger sig vara liberal för att i nästa sekund berätta exakt hur han/hon ska tvinga oss andra att leva, men om någon beskriver sig som minimalist eller snåljåp skulle jag inte drömma om att ifrågasätta.