Badar jag i pengar?

Jag fick ett tips från Niklas om en märklig ledare i satirtidningen Aftonbladet, signerad Ingvar Persson. ”Problemet” är alltså att SEB:s ägare (där jag ingår med en ack så liten minoritetspost) tjänar pengar när banken tjänar pengar.

”Nu väntar ett guldregn över dem som Torgeby nog ser som sina uppdragsgivare, aktieägarna.”

Redan i den meningen hittar jag två underliga formuleringar. Till att börja med skulle jag bli förvånad och lite upprörd om inte den verkställande direktören ser företagets ägare som sina uppdragsgivare. Vilka skulle annars vara det, Aftonbladets ledarredaktion?

”Och ännu tycks de inte ha hittat någon...”

Sedan vill jag veta vad som menas med guldregn. Jag hade nämligen skummat igenom rapporten och inte alls hittat något regn, så jag tänkte att Ingvar Perssons skarpa murvelblick (nej, jag orkar inte hålla uppe den här charaden längre, karln är ju en komplett idiot!) hittat något jag missat. Nej då, SEB delar ut 25 procent av vinsten, historiskt lågt och dessutom mindre än den egna utdelningspolicyn anger. Det beror på att Finansinspektionen tycker att bankerna ska vara återhållsamma med utdelningar, och detta myndighetsnäsblötläggande kommer ursprungligen från EU, som så mycket annat dumt.

I chatten efter artikeln skriver Persson att han inte har några problem med att företag gör vinster, men ”att aktieägarna ofta lägger beslag på en alltför stor del av den är en annan sak”. Att staten ”lägger beslag” på en betydligt större andel av bruttovinsten har han däremot inga problem med.

Sen är ju inte Ingvar Persson dummare än att han förstår att han får fler med sig när han presenterar informationen så här. Vanligtvis redovisas inte utdelning i procent av vinsten, åtminstone inte bara. Den vanliga siffran är utdelning per aktie/aktiekurs, vilket (eftersom förra året var utdelningslöst) blir 4,10/91/2=2,2 %. Det betyder att det väntande ”guldregnet” efter skatt antagligen blir lägre än inflationen.

Det vore kanske bättre att köpa aktier i Aftonbladet, ett företag som under 2020 beviljades ett redaktionsstöd på 11,9 miljoner skattekronor. Detta efter att ha gjort en vinst på 147,8 miljoner. Där kan man snacka om guldregn.

Pamprad eller Kamprad?

Jag läste en artikel om att ”skapa pengasmarta barn”. Ytligt sett kan det låta … ytligt. Som att barnen med fördel ska bli totalt fixerade av pengar.

Men faktum är att barn kommer att bli tvungna att förstå pengar vare sig vi vill det eller inte för världen styrs av pengar. Självklart måste de ha annat i sitt liv, precis som vi vuxna måste ha det, men att förstå pengar och pengars värde är en del av att förstå samhället och världen. Det viktigaste i hela artikeln är följande mening:

”Our adult money habits are set by the age of 7, younger than most of us expect, according to research by the Money Advice Service.”

Under tiden diskuterar experterna om privatekonomi ska läras ut på högstadiet eller om man ska vänta till gymnasiet ”när det är mer aktuellt”, och i själva verket är det då c:a tio år för sent.

Det finns en kultur idag av att skona barn från allt möjligt. Inte bara barn förresten. Ända upp på universitetsnivå ska man skydda människor från nya tankar genom att stoppa föredragshållare som inte tycker som dem. Ungdomar kan inte ens se en skräckserie på tv utan att kräva att bli förvarnade om eventuella hemskheter.

Självklart får allt detta motsatt effekt. I bästa fall bromsar det ungarnas utveckling, i värsta fall blir de ”fucked up for life”. Det går inte att lära barn att bli streetsmarta utan att lära dem om pengar. Gör det eller låt dem bli lätta byten i en hård verklighet.

Nu är det väl revolution på gång?

Snart ett år av diverse lockdowns, shutdowns och restriktioner pga Covid-19. Viruset kommer och går, men restriktionerna består. Har de lett till något positivt? Det kan diskuteras. Något negativt? Tveklöst! Branscher slås ut och företag över hela världen har gått i konkurs. Det enda sättet hela länder inte går samma väg är genom att trycka pengar.

Människor demonstrerar, bl a i Österrike och Tyskland, mot sina respektive ledares nedstängningar av sina samhällen, och nu har protesterna gått till nästa steg – att folk skiter i dem i USA, Mexiko och Polen. Till och med Danmark har vaknat!

Det kan tyckas vara en hopplös taktik att öppna skidorter, hotell och restauranger som staten beordrat nedstängning av, men när det går över en gräns kan myndigheterna inget göra. Ett par tre bränder kan man släcka, men vad ska polisen göra när tusentals krögare och andra företagsledare reser sig upp och säger ”Vi skiter i er, inget ni har gjort har begränsat smittan, bara saboterat vårt land och våra företag, nu öppnar vi!”?

Sverige har inte stängt ner helt, men gymkedjor, hotell och restauranger hoppar såklart inte jämfota av glädje över de begränsningar som gjort det svårt för dem att överleva. Så vad gör de? Jo, några väluppfostrade restauranganställda har gått ut och skramlat med sina kastruller. Vad leder det till mer än att de bevisar den gamla tesen att tomma kastruller skramlar mest? Inte mycket.

”Nästa låt: Smells like teen spirit!”

De får nog hoppas på att deras amerikanska och europeiska kollegor lyckas bevisa att det är dags att öppna upp världen igen, för gör deras ledare en hundraåttiogradersvändning kommer Sverige hänga på, och alla – från vänster till höger – kommer låtsas som att det som är så fel idag är så rätt imorgon.

Varning för varningar

Jag har stört mig i många år på SMHI:s vädervarningar. Det är väl bra att de varnar när det finns något verkligt att varna för, som extrem brandrisk eller snöstorm, men tio centimeter snöfall mitt i vintern i Sverige är inte det. Inte heller frost, halvhårda vindar eller något annat man i vanliga fall kan parera genom att klä sig vettigt och starta sin resa i tid.

I veckan gjorde Nordnet något jag skulle vilja jämföra med SMHI:s klass 1-varningar, alltså varningar för inget speciellt.

De skickar alltså ett meddelande till sina kunder och ber oss vara uppmärksamma på att aktier rör sig. Jag kan tycka att de som handlar på börsen borde veta det. Förresten är det väl just därför vi gör det? Och så pushar man för ett blogginlägg skrivet av sparekonomen Frida Bratt.

Jag har inga invändningar mot inlägget, som påtalar att det finns risk att ryckas med när aktier drar iväg långt över vad fundamenta kan försvara (även om de som tycks ha drabbats värst av Gamestop är professionella hedgefondförvaltare med storhetsvansinne). Men som varning känns det hysteriskt.

Det kommer alltid finnas aktier som hoppar till synes okontrollerbart. För att inte tala om korta optioner och diverse hävstångsinstrument vars själva idé är att de ska ha en hög risk som därigenom ger möjligheter till snabba vinster.

Problemet med SMHI-varningar av typen ”nu får ni se upp för imorgon är risken stor att utsättas för någon form av väder” är att man devalverar varningsinstrumentet, så när vargen kommer på riktigt är det färre som kommer att lyssna.

SMHI tror jag är bortom räddning. De vill inte förstå att ju mer man babblar, desto färre kommer att lyssna. När den trenden väl är igång är den svår att bryta. Jag hoppas därför att inte Nordnet är på väg att göra samma misstag.

Välkommen till Modebloggen!

Jag tänkte bli lite kulturell och kommentera en kulturkrönika om mode. Till mitt försvar är artikelförfattaren Göran Greider, den kanske minst modemedvetna person jag känner till. Och innan jag ska attackera honom vill jag betona något som borde vara självklart för alla tänkande människor: Min kritik av Greiders åsikter går utmärkt att kombinera med att av hela mitt hjärta hoppas att han blir frisk från sin nyligen avslöjade cancerdiagnos. Nu kör vi!

Greider slår ett slag för mjukisbyxan som han menar fungerar i alla sammanhang utom möjligen begravningar, och att den som påstår något annat bara är en föraktfull elitist. Han har rätt ifall målet är att undkomma anklagelser om förargelseväckande beteende, men låt oss ha lite högre krav än så.

Mjukisbyxor funkar för att gå ut och slänga sopor eller hämta tidningen, men visst tusan finns det situationer då de inte passar. Jag har träffat människor som burit mjukisbyxor på barndop. För mig signalerar det: ”Detta barn och evenemang är oviktigt. Jag dyker upp för att det förväntas av mig, men jag klär mig som att jag stannat hemma.”

”Vadå mörk kostym? Det här är den mörkaste jag har!”

Greider har också fel när han hävdar att mjukisbyxan är en klassmarkör. Att inte dyka upp i träningsbrallor på bröllop, finmiddagar eller anställningsintervjuer handlar om att respektera andra människor, och respekt för sin omgivning återfinns i alla klasser, om än inte hos den uppenbart klasslöse, men av klass helt uppslukade, Göran Greider.

”Trots vinst”

När det skrivs om företag som sagt upp personal eller startat ett sparprogram framförs ofta från facket eller politiker att man gjort det ”trots miljonvinster”. Förstår de verkligen inte att den där vinsten beror just på att företaget hela tiden ser om sitt hus, försöker hålla nere kostnaderna och uppe marginalerna?

Jag menar inte att företag ska kunna gå fram som en slåttermaskin, leva på statliga bidrag så länge det går och lämna små glesbygdsorter med hög arbetslöshet i samma stund som kommunen slutar att muta dem, men med undantag för ideella företag och ett och annat statligt bolag är all näringsverksamhet vinstdrivande. För att företaget ska kunna leva i välmåga och ha möjlighet att även fortsättningsvis generera skatt till samhället och arbetstillfällen i kommunen måste de gå bra.

De som gnäller om att företag ”trots stora vinster” försöker fortsätta att växa, ta marknadsandelar och tjäna pengar är fria att själva starta företag och driva dem på något annat sätt, men märkligt nog brukar de aldrig ägna sin energi åt det. Antingen fortsätter de gnälla på andra företagare, eller så blir de ändå företagare själva, men då har de en märklig förmåga att också försöka göra det så att ägarna får avkastning på investerat kapital.

Tre fjärdedelar av alla företag i Sverige är enmansföretag, människor som i bästa fall sysselsätter sig själva. Vi får vår andel av skit som oftast går ut på att vi betalar för lite skatt (som att inte det skulle hänga ihop med vinsten), men slipper ändå den skitstorm som ständigt och jämt levereras till den promille av de svenska företag som har fler än 250 anställda. Detta trots att en stor andel av deras vinster finansierar vård, skola, politikerfallskärmar och annat, förutom att verksamheten finansierar underleverantörer och att deras 250+ anställda också betalar skatt.

Straffbeskattad miljövänlighet

Det är väl ingen som lever i villfarelsen att plastskatten infördes av miljöskäl (åtminstone inte så länge inte skatteintäkten öronmärks för miljöändamål), men den som är tveksam kan läsa om Gaia BioMaterials.

Det är ett svenskt företag som tagit fram en fossilfri påse som kan återanvändas 50 gånger och därefter är biologiskt nedbrytbar. I andra länder tas den emot med glädje, men i Sverige beskattas den som plast. Inte för att den är gjord av plast utan för att den liknar plast. Det här ger oanade beskattningsmöjligheter. Alkoholskatt på alkoholfritt vin och öl är givet. Och har ni tänkt på att äppeljuice ser ut exakt som bensin? Jajamen, drivmedelsskatt på den!

Eftersom ”plastpåsen” pga straffskatten blir i det närmaste osäljbar i Sverige kommer företaget därför ”satsa på marknader utanför Sverige som stödjer omställningen till biomaterial”. Vad tror ni, kommer de förlägga produktionen till ett av världens högst beskattade länder där regimen i ord och handling visat att de hatar företaget och dess produkter? Jag förstår inte varför de fortfarande är kvar.

En anledning är antagligen att grundarna bor och startade företaget i Sverige. Annars ser jag många entreprenörer som flyttar ut redan innan de startar verksamheten. Ser inte Magdalena Andersson det? Vill hon inte ha deras pengar? Det tror jag att hon vill, hon verkar vilja ha allas pengar.