Prehab trumfar rehab, i teorin

SVT berättar om 24-årige Ola som är kraftigt överviktig. Han vill gå ner i vikt, men har inte lyckats själv. Så då ber han vården om hjälp, men de kan inte hjälpa till eftersom han inte fått någon följdsjukdom.

Å ena sidan tycker jag att en verbal, normalbegåvad yngling borde fixa att ta ansvar för sitt eget liv. I reportaget använder han dator och jag är nästan bergis på att jag på fem minuter skulle hitta både stödgrupper och bantningsmetoder, så det kan han också göra. För några år sedan gick han ner 44,5 kilo så bevisligen har han förstått principen för viktnedgång, att röra sig mer än man äter.

Å andra sidan ger detta en bra bild av vad som är fel med Sverige i allmänhet och vården i synnerhet. För en ung människa med BMI 45 är inte frågan om följdsjukdomarna ska komma utan när och hur många. Att hjälpa Ola att gå ner i vikt skulle potentiellt spara samhället miljoner i kostnader för framtida diabetes, hjärtinfarkter, knäproblem och sjukskrivningar. Förutom det uppenbara, att det skulle hjälpa en medmänniska att få ett mycket bättre liv.

Men jag är inte förvånad. När min mamma fick en hjärtinfarkt och min pappa dog på kort tid tänkte jag att det var dags att kolla upp min hälsa. Ni vet, kolesterol och sånt. På den tiden var det inte vanligt med privata företag man kunde lämna ett blodprov till och få sitt livs historia. Åtminstone kände inte jag till dem, så jag vände mig till vårdcentralen som var heeelt ointresserade av att kolla blodvärden på någon som inte är sjuk, och till skillnad från Ola visste jag inte om min livsstil var hållbar.

Allt är relativt.

För mig känns det lite som att inte ge elever betyg eller ens en hint om hur de ligger till förrän de går ut skolan. Det är så dags då. Agera är ute – reagera är inne, i bästa fall. På hälsoområdet skrev jag ett tidigare inlägg om när politikerna tog bort pensionärsgympa. Samma där, spara en krona för att tvingas betala tre.

Detta är ett genomgående tema i samhället. Man sparar in pengar på snöröjning för att istället tvingas betala för benbrott och sjukskrivningar. Man lägger ner kärnkraftsreaktorer av miljöskäl för att istället elda med olja och importera kolkraft. Man låter bli att rätta till fel och anställer istället massor av kommunikatörer med uppgift att mörka och snacka bort riktiga problem. ”Politik är att vilja”, sa Olof Palme. Nu verkar det oftast vara precis motsatsen.

Osexigt att snacka börs?

En socialdemokratisk kommunpolitiker jag aldrig hört talas om har fastslagit att personer som gillar att prata börs är det mest osexiga som finns.

Jag ska försöka att inte överanalysera detta, men han säger alltså inte att börssnack är osexigt utan att utövarna är osexiga, så börsintresserade bör ta attacken högst personligt. Längre ner i tråden skriver han att det ”osar girighet/snålhet”, goda egenskaper jag anser att vi alla bör ha en skvätt av.

Nu tror jag inte att Pavlos egentligen menar ordet osexig bokstavligt. Han vill nog mest provocera och lägger för säkerhets skull till att ”Alla som svarar kränkt på denna tweet proves my point” i god skolgårdsretorik-anda. Jag kan själv tycka att särskilt redovisning av resultat på börsen kan bli rätt tradigt, men jag håller ändå inte med.

För mig är dumhet det mest oattraktiva draget hos en människa, och tydligast visas det av dem som inte tänker och planerar. De som lever för stunden utan att bry sig om sina handlingars konsekvenser, vilket är ungefär motsatsen. De som konsumerar sitt kapital för att de inte begriper att pengarna kommer att behövas längre fram.

”Vad tror ni, höjer FED styrräntan nu eller?”

Jag tycker att vetgirighet är attraktivt. Det behöver inte handla om börsen eller ens om pengar, men att samla på information och lära sig saker är att vilja utvecklas som människa. Håller ni inte med så betyder det att ni är dumma och inskränkta ;-)

Trolltyg i internetskogen

Jag har aldrig skrivit anonymt på nätet. Av flera skäl. Främst för att jag tänker att om jag inte kan stå för en uppgift eller åsikt är det antagligen bäst att inte formulera den i skrift. Men också för att jag tror att det är en överhängande risk att jag i skydd av anonymiteten skulle skriva dumheter.

En som troligen borde tänkt likadant är byggbolaget Sernekes huvudman Ola Serneke, som skrivit 226 Placera-inlägg under pseudonym. Jag vet inte vad han skrivit eller om han brutit mot insynsreglerna, men hur ser det ut när en 49-årig börs-vd lägger tid på att skriva anonyma foruminlägg?

Ute och cyklar.

Paradox styrelseordförande Fredrik Wester berättade i en intervju (som jag inte hittar nu) att han suttit en hel natt och svarat på foruminlägg när företagets kunder var besvikna över ett försenat spelsläpp, men då kallade han sig inte ”Filsnorkum” eller något annat dumt utan gjorde det under eget namn.

Om Ola Serneke har rätt i att han inte brutit mot några regler med sina inlägg hade han ju kunnat använda sitt eget namn. Och om han skrivit under själv är jag övertygad om att han hade anpassat texten därefter.

”Bäste herr mongoloiden ...”

Invändningen mot dylikt beteende brukar vara att det skulle se amatörmässigt ut om höjdare ”sänker” sig ner till att svara på tilltal, men tänker du så om du får svar från en kändis på nätet? Jag gör det inte, jag tycker snarare det tyder på självkänsla och självdistans om de pratar med vanligt folk.

Men Serneke är i ”gott” sällskap. Hamid Safar, mer känd som Rektor Hamid, blev årets svensk och sedan kastad till vargarna när det visade sig att han skrivit hatiskt om bl a judar, bögar och Hoforsbor (kanske var det var Hoforsattacken som blev droppen). Och så har vi allas vår favorittwittrare Annika Strandhäll, socialdemokratisk riksdagsledamot och ex-minister som vid ett par tillfällen glömt att logga ut mellan inläggen och istället svarat sig själv som sig själv:

Jag är övertygad om att alla tre (och många fler) hade framstått i mycket ljusare dager om de valt att vara sig själva hela tiden. Ja, till och med Strandhäll.

Tolk – Sveriges bästa jobb?

Arbetsförmedlingen i Gävleborg slår larm om att det saknas auktoriserade tolkar. Chefen Mohamed Chabchoub drar följande slutsats:

”Konsekvensen för arbetssökande som inte kan få rätt hjälp är ju att vi förlänger den tid de går arbetslösa.”

Det kan jag inte förstå, förutsatt att han pratar om riktiga jobb (men sådana slutade väl Arbetsförmedlingen att förmedla för 30 år sedan?). Jag skulle tro att det snarare förhåller sig tvärtom. Genom att erbjuda tolk i alla lägen en invandrare har kontakt med det svenska samhället minskar man intresset för att lära sig svenska.

Det finns exempel på invandrare som behövt och fått tolk vid domstolsförhör efter att ha bott över tjugo år i Sverige! Hur stor chans har en sådan person att fixa ett riktigt jobb? Mohamed Chabchoub säger att tolk behövs för att ”klargöra arbetsförutsättningar”. Ja, det låter ju rimligt att man måste berätta för den arbetssökande vad jobbet går ut på, men arbetsgivare som betalar lönen ur egen ficka brukar ha högre krav än så.

Flera riksdagspartier har lanserat olika typer av språkkrav. Särskilt populärt tycks det i valrörelser. Sedan rinner det ut i sanden, kanske begravs det i en utredning, eller också säger samma partier tvärtom att svenskarna behöver lära sig alla andras språk. För i andra änden, att se till att man inte behöver kunna svenska, tycks resurserna nästan outtömliga. I Gävleborg är flaskhalsen alltså inte pengar utan att det finns för få utbildade tolkar att få tag i.

Som invandrare i Danmark har man rätt till tolkhjälp i tre år. Efter det förväntas man kunna göra sig förstådd på danska och får vid behov skaffa egen översättare. Det är svårt att jämföra språk rakt av, men jag har aldrig hört någon hävda att danska är lättare att lära sig än svenska. Åtminstone inte när man är nykter.

”Du Perikles...”

Antagligen är Danmark ändå ett av världens liberalaste länder i frågan med sina tre år. Hur mycket tolkhjälp tror ni man får som skandinav i Syrien eller Somalia? Ingen alls, och det är ingen kritik. Det är inte alltid snällt att hjälpa någon med precis allt.

Gamestop-gate

Jag har fått flera uppmaningar att skriva om ”Gamestop-gate”, men har varit tveksam. Det är en komplex problematik och jag är inte säker på att jag får fram en tillräckligt nyanserad bild i det ganska kortfattade format bloggen utgör. Jag tror inte ens att jag ska försöka, men här kommer ett slags debattinlägg och historiebeskrivning för den som inte orkat hänga med.

I augusti fick den ganska trötta dataspelsåterförsäljaren Gamestop in en ny storägare, Ryan Cohen, som ville förvandla företaget från en butikskedja med vikande vinster till en framgångsrik e-handlare. Detta gjorde medlemmar i Redditgruppen WallStreetBets intresserade av aktien som steg kraftigt – 100, 200 och 300 procent under hösten.

En bra blankningskandidat för hedgefonder som nu i januari blankade (=spekulerade i nedgång) och med hjälp av media försökte piska upp en stämning av att aktien skulle ner. Man brukar säga att det inte finns mer än 100 procent, men på något vis blankades 140 procent av aktierna. För mig är det galet att det ens går.

Men det är inte detta som gjort aktien omskriven, för det har hänt förr, att en eller ett par hedgefonder manipulerar marknaden, mer eller mindre öppet. Alla H&M-ägare vet vad jag pratar om. Det som skapade ”Gamestop-gate” var istället att WallStreetBets slog tillbaka. De köpte, köpte och köpte igen, och där satt blankarna och förlorade miljarder när aktievärdet tiodubblades på några dagar.

Det är naturligtvis inte bra att börsen förvandlas till kasino, men jag vill inte utropa samma förövare som en stor del av media och etablissemang gör. Att SVT kallas det inträffade för ”Gamestop-kuppen” ger en fingervisning om vilken sida de står på. Att storspelarna i åratal kört över småsparare har de inte haft några problem med, men att privatpersoner går ihop och låter börshajarna falla på eget grepp, det är tydligen ett problem.

Och SVT är inte ensamma om att ställa sig på motsatt sida som den lilla människan. En del sparekonomer har varit skrämmande tydliga med var deras lojalitet ligger, och kommer nog få jobba med sin trovärdighet om de vill återgå till att spela småspararnas vän i finansdjungeln. Och så här sa Mohammed Salih på Aktiespararna:

”Jag tycker det är ganska otäckt att småsparare kan påverka marknaden på det här sättet. Det här ifrågasätter ju hur hela börsmarknaden fungerar.”

Påminn mig att aldrig gå med i en intresseorganisation som ”tycker det är ganska otäckt” när deras medlemmar får inflytande. Jag kan hålla med om att det inte är bra när börsen förvandlas till ”Hela havet stormar”, men det går också att se Gamestop-gate som en motreaktion på robothandel och att hedgefonder och andra storhandlare getts alldeles för mycket makt. En liten delseger för den enskilde medborgaren mot makthavarna. Det var vår tur.

Flipping

Hur ställer ni er till flipping, alltså att köpa något begagnat enbart för att sälja det vidare till ett högre pris? Jag tror inte att det finns något svenskt ord, men på engelska beskrivs det som: ”Purchasing a revenue-generating asset and quickly reselling it for profit.”

Första gången jag hörde det gällde det bostäder, men det används tydligen även för smågrejer köpta på loppis. Någon köper för att sälja det dyrare. Kanske efter att ha tvättat, renoverat eller målat, eller också bara genom att sälja vid en bättre tid eller på en dyrare plats. Jag har inga problem med det, men har förstått att andra har det.

Jag har aldrig gjort det, så kasta inte skit på mig. Däremot har jag sålt en massa begagnat och några gånger är jag säker på att jag blivit ”utsatt”. T ex har jag sålt prydnader på Tradera till en antikhandlare som nästan garanterat skulle försöka göra business på dem. Och? Jag som inte har en antikaffär fick ju ändå inte mer.

Jag ser det inte ens som ett problem med att någon hämtar bortskänkesprylar för att sälja dem. Jag har alltså inte gjort det, men jag har hämtat ett par grejer gratis och kan jag sälja dem när jag är klar med dem har jag inga moraliska betänkligheter.

Häromdagen gav jag bort min mammas gamla hörapparater på Bortskänkes.se. Upphämtaren skulle enligt uppgift ge dem till sin farfar i Pakistan, men det är naturligtvis inget som hindrar att han säljer dem istället. För mig är det okej. Jag bedömde inte att jag kunde tjäna pengar på dem. Kan andra göra det är det bättre än att jag slänger dem på ”sopberget”. Hade jag skrivit i annonsen att ”jag vill ge bort dem till behövande” vore det annorlunda, men sådana krav hade jag inte.

Så vad säger ni andra? Spelar det någon roll om den som köper dina begagnade grejer använder dem eller säljer dem vidare till högre pris?

Badar jag i pengar?

Jag fick ett tips från Niklas om en märklig ledare i satirtidningen Aftonbladet, signerad Ingvar Persson. ”Problemet” är alltså att SEB:s ägare (där jag ingår med en ack så liten minoritetspost) tjänar pengar när banken tjänar pengar.

”Nu väntar ett guldregn över dem som Torgeby nog ser som sina uppdragsgivare, aktieägarna.”

Redan i den meningen hittar jag två underliga formuleringar. Till att börja med skulle jag bli förvånad och lite upprörd om inte den verkställande direktören ser företagets ägare som sina uppdragsgivare. Vilka skulle annars vara det, Aftonbladets ledarredaktion?

”Och ännu tycks de inte ha hittat någon...”

Sedan vill jag veta vad som menas med guldregn. Jag hade nämligen skummat igenom rapporten och inte alls hittat något regn, så jag tänkte att Ingvar Perssons skarpa murvelblick (nej, jag orkar inte hålla uppe den här charaden längre, karln är ju en komplett idiot!) hittat något jag missat. Nej då, SEB delar ut 25 procent av vinsten, historiskt lågt och dessutom mindre än den egna utdelningspolicyn anger. Det beror på att Finansinspektionen tycker att bankerna ska vara återhållsamma med utdelningar, och detta myndighetsnäsblötläggande kommer ursprungligen från EU, som så mycket annat dumt.

I chatten efter artikeln skriver Persson att han inte har några problem med att företag gör vinster, men ”att aktieägarna ofta lägger beslag på en alltför stor del av den är en annan sak”. Att staten ”lägger beslag” på en betydligt större andel av bruttovinsten har han däremot inga problem med.

Sen är ju inte Ingvar Persson dummare än att han förstår att han får fler med sig när han presenterar informationen så här. Vanligtvis redovisas inte utdelning i procent av vinsten, åtminstone inte bara. Den vanliga siffran är utdelning per aktie/aktiekurs, vilket (eftersom förra året var utdelningslöst) blir 4,10/91/2=2,2 %. Det betyder att det väntande ”guldregnet” efter skatt antagligen blir lägre än inflationen.

Det vore kanske bättre att köpa aktier i Aftonbladet, ett företag som under 2020 beviljades ett redaktionsstöd på 11,9 miljoner skattekronor. Detta efter att ha gjort en vinst på 147,8 miljoner. Där kan man snacka om guldregn.