Avstå, bara för att

Jag är en varm anhängare av att låta bli. Att avstå konsumtion har inte bara ekonomiska fördelar. Det är en stor risk att man bränner pengar eller tid av ren slentrian, för att man brukar göra det och aldrig funderat över nyttan.

Därför rekommenderar jag alla att testa att avvara en aktivitet eller sak i en vecka, bara för att du kan. Eller rättare sagt för att se om du kan. Det kan vara kaffe, på stan eller hemma. Eller att låta bilen stå. Cykla, gå eller samåk istället. Eller låt bli Facebook, snus eller tv. En vecka klarar du. Och klarar du det inte finns ännu större skäl att göra det för då har du ju ett beroende.

Livet ska inte vara så lätt, så testa att avstå. Det spelar inte så stor roll vad det är, bara det kostar eller riskerar att kosta pengar, tid, hälsa eller något annat. Efter ett uppehåll får man insikter. Kanske uppskattar man aktiviteten/varan mer efter att ha varit utan.

Eller så inser man att det var rätt skönt. Så var det för mig med exempelvis tv och Facebook, att jag upptäckte att jag ville fortsätta utan, och på den vägen är det. Kaffe vill jag inte vara utan, men där är jag periodare och kan lätt låta bli några dagar. Alkohol kan jag skippa helt, kanske har jag redan gjort det. Med annat är det värre, har försökt fasta men blir gnällig efter max sex timmar. Efter åtta är jag beredd att dö, eller döda.

Det sägs att summan av alla laster är konstant. Jag tror tvärtom att ju fler laster man har, desto fler lastar man på sig. Ingen går helt fri, men det skadar nog inte att kämpa emot.

Goa gubbar med tunn plånbok

Ännu ett bloggtips från ”Surgubben”. Många av oss som sparar pengar tycker att det är ansvarsfullt, men tydligen går det att tänka precis tvärtom. Tre vänsterpolitiker från V, MP och Fi, skrev en debattartikel med rubriken ”Det är ansvarslöst att lägga pengar på hög, alliansen” där de kritiserar att höger/mitten-styret i Göteborg fått ett överskott på 2,4 miljarder som inte omedelbart spenderas.

Jag ska inte låtsas som att jag är insatt i Göteborgs kommunpolitik, och varken debattartikeln eller svaret, lämnar några djupare insikter om vad som faktiskt har hänt, men för mig som privatperson är det självklart att alltid ha en buffert för oförutsedda händer. Att det åtminstone för ett par år sedan bara var Stockholm som hade en högre låneskuld gör det ännu mer självklart. Vänsterdebattörerna skriver:

”Göteborgarna förtjänar en välfärd att lita på, inte minst under en pandemi.”

Och hur ska man kunna lita på att välfärden finns kvar på lång sikt om man alltid har noll kronor i kassan? Göteborgs kommun har som sagt redan en av landets högsta låneskulder och den har dessutom ökat varenda år.

Jag har aldrig drivit en kommun, men om vi ser det som en privatekonomi fast i i högre skala känns det rimligt att ta höjd för framtida utgifter. Efter ungefär ett decennium med högkonjunktur är det dessutom ingen djärv gissning att konjunkturen vänder ner så småningom. Göran Perssons gamla devis ”Den som är satt i skuld är icke fri” gäller rimligtvis även kommuner.

Sen kommer det alltid att finnas brister som behöver åtgärdas, oavsett hur stora pengar man plöjer ner, men tömmer man alltid kontot är handlingsfriheten noll. Om kommunerna inte hade levt över sina tillgångar hade de inte haft någon skuld alls nu, men det begär jag inte att politiker ska förstå. Deras horisont sträcker sig som bekant aldrig längre än fyra år.

Gengasbilar

Nu ska ju alla människor ha elbil, men eftersom det inte finns el till dem tänkte jag lansera ett annat drivmedel – gengas! Skog finns det gott om och det funkade under andra världskriget, så når vi peak oil snart är det kanske dags att sätta gengasaggregat på bilarna igen.

Faktum är att det finns människor som aldrig gett upp utan än idag bygger om bilar till gengasdrift. För några år sedan gjordes ett reportage om Lennart Areskoug och hans Volvo Amazon:

Jag vet inte om bilen finns kvar, men ägaren gick ur tiden 2019, två dagar efter sin 88-årsdag. I dödsannonsen kallas han ”Mr Gengas”, men det finns yngre krafter redo att ta över titeln. 2014 skrev Expressen om en av dem. Notera att de kallade fenomenet för ”miljövänlig resa”. Det var ju bg=before Greta, och på den tiden hade man inte ”förstått” att koldioxid inte längre är livets gas utan raka motsatsen.

Kanske är det vansinnigt att köra bilar på ved och flis. Jag vet inte, men så har heller inte tiotusentals ingenjörer jobbat med tekniken. Bara några galningar som säkert fått kämpa hårt mot såväl bilprovningen som Transportstyrelsen och andra myndigheter.

Själv är jag imponerad över att de orkar hålla på alldeles oavsett teknikens eventuella framtid. Det är nog tur att jag är så himla oteknisk, annars hade jag bergis försökt utveckla gengasbilar, höghjulingar eller andra fordon med dåtiden framför sig.

Fira portföljnivåer?

Jag hör att människor firar när aktieportföljen når milstolpar. Det kan t ex vara miljoner eller hundratusingar. Man kan ju inte ha för små intervaller, då blir det som den gamla historien:

- Dricker ni sprit?
- Bara vid högtidliga tillfällen.
- Och när är det?
- Det är när det finns sprit.

Alkohol verkar för övrigt vara ett av de populäraste sätten att fira, med eller utan god mat. Resor är också vanliga milstolpesslöserier. Men det är ju ändå slöserier, vilket känns särskilt fel för att fira att man sparat pengar. Det motverkar ju liksom syftet.

En annan invändning jag har är att milstolpar inte är statiska. Själv kom jag t ex upp till första miljonen två gånger med ganska lång tid emellan eftersom börsen dippade just när jag nått den (det blev nämligen en IT-krasch när marknaden började tveka på om ordet ”bredband” verkligen var värt en miljard per automatik). Hur gör man då, firar dubbelt? Och borde man dricka gravöl när man når en milstolpe på väg när?

Det slipper jag bestämma eftersom jag varken nu eller tidigare har sett behovet av att fira det faktum att min plånbok nått en viss nivå. Jag har inget principiellt mot firande, tycker bara att ett stort antal nollor på sista raden inte ger skäl att partaja. Hur gör ni?

Kompispris

Kommentatorn ”Surgubben” föreslog att jag skulle reflektera kring kompispris, hur det egentligen kommer sig att begreppet innebär att säljaren av en vara eller tjänst ska pruta när det lika gärna skulle kunna betyda att köparen betalar lite extra när pengarna går till en kompis.

Jag har inga bra erfarenheter av affärer med släkt och vänner. När jag köpt har jag nog aldrig fått ett uttalat kompispris. Tvärtom har jag någon gång tyckt att det varit i dyraste laget, men det är svårt att säga det till någon man känner och som kanske tror/tycker sig ha gett ett bra pris. Då blir det liksom hederligare affärer med okända.

”Bästa priset, kompis!”

En gång beställde jag en badrumsrenovering av grannens son. Jag vet inte om jag tyckte priset var exceptionellt bra, men minns att jag tänkte att han troligen kommer anstränga sig lite mer än annars. Jag vet inte hur mycket han brukade anstränga sig, men jag var inte jättenöjd med resultatet. Hade jag inte haft en relation till hantverkaren hade jag krävt att han gjort om en del av jobbet. Nu bet jag ihop istället. Förlust igen.

Mitt tredje exempel var en kompis som bokade mig för ett jobb på hans företag. Vi skrev kontrakt som innebar att om kunden inte skulle genomföra affären skulle jag ändå få en del av det avtalade arvodet, ju senare avbokning desto mer pengar. Och så bar det sig inte bättre än att kunden ställde in sitt event, men ringde mig och tiggde och bad att jag skulle pruta ytterligare. Jag gick med på det och förbannade mig själv när jag sedan fick tjata för att få in pengarna.

”VAR ÄR MINA PENGAR?!!”

Det här hände för femton år sedan och efter det har jag varit väldigt försiktig med att göra affärer med folk jag känner privat. Men tillbaka till kompispris. Egentligen skulle jag vilja avfärda hela begreppet. Om någon ber om ett kompispris, så är köpare och säljare troligen inte kompisar, för då hade det inte behövts. Samma sak om säljaren säger att det utlovade priset är ett kompispris – hade de varit kompisar hade det inte behövts. Om båda parter anser sig vara vänner kommer köparen att betala utan knussel.

Men som sagt, gäller det riktiga jobb och grejer för riktiga pengar skulle jag inte rekommendera det. Det finns ingenting som så effektivt saboterar vänskap som just pengar. Skulle möjligen vara sex då.

Snabbtåg, en urspårad idé

Snabbtåg tycks vara en fråga som aldrig försvinner från politikernas dagordning. Eller höghastighetståg, för snabbtåg har vi väl redan. Jag minns när X2000 introducerades som snabbtåg, men det var inte nytt då heller. Snälltåg (från tyskans ”schnell”) började man med i Sverige 1862.

Uttrycket ”det går som tåget” måste vara väldigt gammalt eftersom det avsåg något som flöt på och det gäller ju sannerligen inte modern svensk tågtrafik. När jag jobbade med hela Sverige som arbetsfält fick jag ibland välja en ankomsttid uppemot sex timmar innan jag behövde vara framme, för att vara säker på att hinna i tid.

”Ny beräknad ankomsttid är … lite senare.”

Det finns ju alltid skäl till förseningar och inställda tåg. Är det inte snö på spåren så är det löv. Eller ”vagnsfel”, ”signalfel”, ”elfel” eller ”banarbete”. Vissa stationer är för stökiga för att tågen ska stanna och då kvittar det ju om tågen som skulle ha stannat går snabbt eller snabbare.

Vi behöver inte tåg som går snabbare, vi behöver tåg som går! Den viktigaste sträcka, Stockholm-Göteborg, ska ta tre timmar nu. Det spöar flyget alla dagar i veckan om man räknar in säkerhetskontroll och transport till och från Arlanda och Landvetter, men inte om man måste ha sex timmars säkerhetsmarginal.

Jag skiter i om ordinarie restid blir lite kortare, jag vill ha tåg som kommer i tid, med fungerande internet och med avdelningar utan gallskrikande barn. Innan det finns tycker jag att vi ska sluta fantisera om snabbtåg för några hundra miljarder. För övrigt undrar jag: Hur ska snabbtågen drivas när vi knappt har el för att dammsuga?

Cash är fortfarande king

Jag har aktier i kontanthanteringsföretaget Loomis. För att de tjänar pengar, verksamheten är stabil och de fick onödigt mycket stryk av coronan. Betalningslösningen Loomis Pay kan bli stor, men det är en ren bonus. Jag köpte för kontanterna.

Ibland låter det som att kontanter är på väg att försvinna. Så sent som i förra veckan lät det så i en finanspodd. Det förvånar mig faktiskt för det stämmer inte. Faktum är att kontanterna aldrig varit så många som nu. Loomis finns i 23 länder och möjligen är det bara i Sverige politiker från vänster till höger arbetar så målmedvetet för att avskaffa pengar.

I USA t ex (det är ett ganska stort land) har Federal Reserve just beställt mer pengar än någonsin från tryckeriet. Mynt och sedlar som ska hämtas, levereras till banker, butiker och bankomater, dagskassor som ska hämtas från restauranger osv.

Om kontanterna minskar i vissa länder tror jag snarare det talar för Loomis, som med sina stordriftsfördelar kan få större marknadsandel på stora marknader och snudd på monopol på krympande marknader. Så tänker jag. Hoppas att jag får rätt också.