Att betala för expertis

Jag brukar alltid förespråka att handla till billigast möjliga pris, men det finns undantag. Jag köpte nyss färg för tvåtusen kronor i en färgaffär för att måla mina köksskåp. Hade jag köpt motsvarande färg i en lågprisbutik hade jag nog kommit undan med hälften, men nu fick jag prata med en riktig färgexpert som plockade fram färg utifrån mina förutsättningar och talade om steg för steg hur jag ska gå tillväga.

Maskering inför tak- och väggmålning.

Jag hade kunnat lyssna, skriva upp färgtyperna, bett att få återkomma och sedan handlat exakt samma material för halva priset någon annanstans, men jag tycker inte att man gör så. Ett tredje alternativ vore att anlita en målare. Då hade det antagligen kostat runt tiotusen, fem gånger mer än nu, och om alla utnyttjade experterna till max skulle vi ganska snart hamna där för då skulle bara stormarknaderna överleva. Det finns bra personal även på stormarknader, men deras färgförsäljare är just försäljare och inte målare. Man får vad man betalar för.

Jag har inga problem med det när det gäller mat eller för den delen träningsgrejer. Någon gång har jag gått på Löplabbet eller Runners' Store för att pröva ut löparskor. Då får man springa på ett löpband, personalen filmar ens löpsteg och kommer sedan fram till att man behöver specialskor för att man överpronerar, det verkar de komma fram till att nästan alla gör. Ett alternativ vore att tipsa om hur man ska sluta göra det så att man kan springa i neutrala skor, men det har jag aldrig hört talas om.

Där tycker jag alltså inte att jag får valuta för att spendera 2-3 gånger mer, men i färgbutiken tycker jag det. Ska jag måla ett tak eller en slät vägg funkar alla butiker (utom Byggmax såklart, deras färg innehåller mest vatten), men ska det finliras behöver jag finlirare.

Om jag får problem, att färgen inte fäster eller underlaget reser sig, kan jag ta bilder på förödelsen, visa upp för färgbutikspersonalen som kan berätta vad som händer och varför. Handlar jag på stormarknaden får jag stå mitt kast. En del väljer konsekvent dyra produkter i dyra butiker. Det kommer jag aldrig göra, men ibland är det värt att gräva lite djupare i plånboken. Hoppas och tror att detta var ett sådant tillfälle.

Jorden anropar Regina Lund

Dagens blogginlägg presenteras av Sara. Eller rättare sagt, det var hon som gav mig idén, så tack för det!

För folk i min ålder dök namnet Regina Lund antagligen upp tidigt 90-tal när hon gjorde sketcher i radio och tv, eller kanske som snygg, men väldigt märklig kontorist i Rederiet några år senare. För en yngre publik är hon kanske mer känd som medium i TV4:s knäppisserie Det okända. Själv presenterar hon sig numera som:

”Professional Award winning hard working Swedish Actress, Swedish Grammy nominated Recording Artist with 10 albums in her name, live performer, singer songwriter to over 150 songs, albums out on Spotify and Itunes, author of 3 books, 17 art exhibitions, creator of Regina Records and ReginaSays publishing, CEO of Regina Lund AB/Remembrance AB, performing as an artist with her own material as well as acting lead roles in musicals, films, tv series and at theatres all over Sweden.”

Det låter som minst en framgångsrik karriär, möjligen fyra: skådespelerska, artist, konstnär och författare. Desto märkligare då att hon inte tycks ha fått ihop en enda krona, tvärtom hotar vräkning och ett liv på gatan.

”Hon berättar att hon inte har haft pengar att betala hyran till sin tvårumslägenhet i södra Stockholm och bostadsföretaget Familjebostäder har vänt sig till inkasso och Kronofogden. Fordran gäller obetalda hyror från augusti till december förra året på totalt 31668 kronor. Regina Lund har sagts upp från sin lägenhet och vräks om hon inte flyttar.”

Inget konstigt med det, kan tyckas. Om någon hade varit skyldig mig över 30000 kr i ett halvår hade jag också gått till Kronofogden, och hade människan bott i en bostad jag äger utan att betala för sig hade jag vräkt henne. Hade hon dessutom – efter att hon skaffat en skuld till mig – publicerat bilder på Instagram från sin semester på Maldiverna, hade det inte gjort mig mer välvillig. Ingen borde vara förvånad, men det är just vad Regina är:

”Det står i papperen att jag måste lämna min lägenhet omgående. Jag trodde inte detta hände i Sverige.”

Varför skulle man inte behöva göra rätt för sig just i Sverige? Och hur har hon, ”professional award winning hard working swedish actress”, hamnat här? En ledtråd får man i snyftartikeln:

”Jag jobbar hårt dygnet runt utan lön. En rätt normal vardag för mig som frilans men nu under pandemin har det varit extra hårt, bortom vad jag kunnat förutspå.”

Att allt tycks komma som en oförutsedd händelse gör inte precis reklam för henne som spågumma, och varför jobbar hon dygnet runt utan lön? Min gissning är att hon jobbar med sånt som saknar marknad. Det är inte helt ovanligt för oss frilansare. Man drar igång projekt för att se om det kan bli något, och kan det inte det tjänar man inga pengar och får antingen släppa det eller göra det vid sidan av något som sätter mat på bordet.

För ett drygt år sedan skrev jag om en annan kulturarbetare, som inte fick ”ett jävla stipendium” och i värsta fall skulle bli tvungen att ”knega som speleman på företagsgig”. Samma förakt där. Det är helt uppenbart att de anser sig för viktiga för att behöva försörja sig. De ska kunna jobba med sin hobby ”dygnet runt utan lön” och så får någon annan ta smällen.

I detta fall ett allmännyttigt bostadsbolag, eller rättare sagt deras övriga hyresgäster och möjligen skattebetalarna. Kommunikationschefen säger att de gett flera anstånd och jobbar med avbetalningsplaner, men det bygger ju på att den skyldige bemödar sig med att kontakta dem, vilket i Regina Lunds fall tog sju månader!

För mig får hon såklart jobba med vad hon vill, men om ingen vill betala för jobbet har hon att välja mellan att dra in pengar på annat sätt eller bosätta sig i en koja i skogen. Hon kan naturligtvis inte välja att bo i hyresrätt om hon inte betalar hyra!

Bulletin, en dåligt utförd dålig idé

Jag har inte nämnt tidningen Bulletin med ett ord på bloggen sedan starten två dagar innan julafton. Jag hade inga stora förhoppningar om den och ett tidigt besök på sajten gav inte mersmak. Tvärtom, jag tyckte att sidan var ful, rörig och ungefär så ointressant som jag hade räknat med. Men jag tänkte, som med alla svenska ”medströmsmedier”, från Expressen till Flamman, att jag säkert skulle återkomma till Bulletin när någon i mitt flöde länkar något intressant.

Men det hände aldrig. Idag gick jag in där för andra gången och det var lika fult och rörigt nu. Fast lite mer intressant har det ju blivit i och med att ägarna och journalisterna haft öppet krig – i andra medier.

Kraschen gick snabbare och värre än vad jag hade trott, men jag är inte förvånad. Här har ett gäng som inte tidigare drivit en tidning köpt över ett gäng profilerade skribenter som Ivar Arpi, Per Gudmundson och Alice Teodorescu. Det är bara det att nästan alla Bulletins journalister är ledarskribenter. Det är lite som att starta ett fotbollslag och bara köpa in högeryttrar eller att starta band med enbart trummisar.

Förmodligen är det denna snedfördelning som gör att Bulletin inte levererat ett enda scoop under de här knappa tre månaderna. Tvärtom har de vid ett tjugotal tillfällen beslagits med plagiat. Ja, vill man framstå som unika kan man inte ”göra en Pascalidou” och definitivt inte tjugo.

Men det märkligaste med den här soppan är ändå att allt görs offentligt. Chefredaktör Arpi talar ut i Journalisten, journalistfackets tidning, där han klagar på människorna som betalar hans lön. Ägarrepresentant Sanandaji kontrar med att kalla sin chefredaktör för lögnare och sin (!) tidning för ”trist sojabaserad lättmjölk”.

Vad hade de trott, att de skulle kunna ställa in skorna och göra Sveriges bästa och mest lästa tidning? Kanske har de blivit så söndercurlade på sina stortidningsredaktioner att de trodde på det själva. Arpi är en erfaren ledarskribent, Teodorescu en erfaren samhällsdebattör och Sanandaji en erfaren forskare, men ingen av dem är entreprenör eller tidningsmakare. Chang Frick gjorde fler avslöjanden i veckan på den tiden Nyheter Idag bestod bara av honom som åkte runt i en skrotbil på nätterna och letade scoop än vad Bulletin gjort på ett kvartal.

Kvartal ja! Äh, nu har jag gnällt nog för idag.

Ofrivilligt sparande

Ordval säger ofta en del om vad man egentligen tycker. I ett reportage på Sveriges Radios Ekonomiekot om konsumtionsvanor i pandemitider pratar man om ”ofrivilligt sparande”, att man är ”förhindrad att konsumera” och diskuterar om vi efter en öppning av samhället kommer att ”ta igen förlorad konsumtion”.

Jag brukar inte lyssna på Ekonomiekot, så jag vet inte hur det brukar låta, men det här reportaget hade rena begravningsstämningen, inte bara för att vi som nation bränner för lite pengar nu utan också skräckscenariot att vi kommer att fortsätta med våra nyvunna vanor. Hela tiden med formuleringar som visar att sparande generellt är något dåligt.

SEB:s privatekonom lämnar dock ”lugnande” besked. Han tror på en ketchupeffekt, att vi så snart det går inte bara kommer konsumera som tidigare utan också se till att handla lite extra för de pengar som under 2020 sparats ”ofrivilligt”.

Jag tror att han har rätt, men till skillnad från Sveriges Radio beklagar jag det. Här har många fått ett gyllene tillfälle att lära sig att uppskatta billiga nöjen och märka att det blir pengar kvar i plånboken om man inte konsumerar närmast tvångsmässigt. Uttrycket ”förlorad konsumtion” visar hur galet vårt samhälle blivit.

Om Sveriges och andra länders makthavare inte längre hittar tillräckligt trovärdiga skäl för att tvinga restauranger, butiker och nöjesetablissemang att hålla stängt kommer med all säkerhet de som tidigare saknade marginaler i sin ekonomi återigen maxa sina krediter och vara helt i händerna på yttre omständigheter. Slutet gott, allting gott. Eller i alla fall så gott som helt vansinnigt.

Den som är fri från drömmar kastar första stenen

Både Aftonbladet och Expressen har nyligen skrivit om Amelie Wahlund, 19-årig daytrader. Jag länkar inte till någon av artiklarna eftersom de är låsta, så jag har inte läst dem i sin helhet. Det vi icke-prenumeranter får veta är att Amelie:

• Vill bli miljonär vid 25 och ekonomiskt oberoende vid 50.
• Går i skolan och har inte flyttat hemifrån.
• Tjänar uppemot 40000 kr/månad.

Jag vet alltså inte ett skit om hur genomtänkta hennes strategier är, om hon själv kallar sig daytrader och/eller står för siffrorna ovan. "Uppemot 40000" kan ju också betyda minus en kvarts miljon, i journalisters val mellan klick och korrekt faktaredovisning brukar det förstnämnda vinna.

Men som vanligt slås jag av alla hånfulla kommentarer på Twitter, från andra som troligen inte heller läst artiklarna. Amelies existens är tydligen beviset på att börsen är på väg att krascha. Hur då? Ingen vet vart börsen ska, men den påverkas knappast av att en 19-åring har planer för hur hon vill leva sitt liv.

Minns de inte sina egna liv i den åldern? Jag minns. Jag hade precis gått ut gymnasiet och visste inte vad jag ville göra om ett år, än mindre om 30. Jag hade en vag plan om att bli musiker. Mina förutsättningar var aningen bättre än för Morgan Johansson att bli basketproffs, men inte mycket.

Oavsett om det här bottnar i att en ung tjej vill maxa följarskaran på Instagram eller om kvällstidningarna vill locka pluskunder blir ingens liv bättre av missunnsamhet. Kanske tvärtom.

Kostsam myndighetsaktivism

Sverige slår sig ofta för bröstet om att vara en exemplarisk rättsstat. Här får alla sin sak prövad och döms rättvist, till skillnad från ”de där andra länderna” där ingen går säker.

Men är det så enkelt? Är bara myndighetspersoner tillräckligt engagerade verkar det inte så noga med rättssäkerheten. Ett sånt exempel är jakt och varg. Jag fick ett mejltips från Anna som tyckte att det var anmärkningsvärt att länsstyrelsen uppmanar privatpersoner att anmäla misstänkta jaktbrott anonymt.

Misstänkta brott trodde jag skulle anmälas till polisen, inte till länsstyrelsen. Och även om man kan anmäla anonymt också till polisen tror jag inte att de producerar reklamfilmer där man uttryckligen ber allmänheten att anmäla i postbrev utan avsändare för att det inte ska gå att veta vem som skickat det.

Ett aktuellt exempel på överreaktion inom jaktområdet är Karl Hedin som misstänks ha skjutit en varg, men istället för att ringa Hedin och be honom komma in på förhör åkte nationella insatsstyrkan(!) hem till den 69-årige direktören och körde honom från Bergslagen till Stockholm där man slängde honom i en fyllecell.

Att det blev en fyllecell var inte för att han var full utan för att det inte fanns någon annan cell ledig. Det speciella med fylleceller är att de bara innehåller en plastinslagen madrass, saknar toalett och strömbrytare för lampan, och att de intagna väcks en gång i timmen hela natten så att de inte ska kvävas i sina egna spyor.

Att just den här klienten inte var full gjorde ingen skillnad. Så man väckte den snart 70-årige miljardären varje timme dygnet runt innan man efter fem dagar häktade honom ”på sagolika skäl” (advokatens syrliga formulering) och flyttade honom till en vanlig häktningscell där han fick sitta ytterligare nästan en månad. Är det någon som tror att tillvägagångssättet hade annan avsikt än att bryta ner honom?

Att jag tjatar om Karl Hedins ålder och status i samhället är inte för att jag tycker att människor ska behandlas olika utan för att tydliggöra hur orimligt allt är. En hemlös knarkare misstänkt för brott kan man vara rädd ska fly, återfalla i kriminalitet och vara svår att hitta igen, men en företagsledare med ett tjugotal styrelseuppdrag och en miljardkoncern med tusen anställda kommer troligen inte gå i landsflykt för att slippa böter.

I det läget hade man spanat på Hedin i 2,5 år, avlyssnat hans telefon samt förfalskat utskrifterna från samtalen genom att skriva ”ohörbart” på sånt som hördes hur tydligt som helst, men inte passade in i historien man ville förmedla. Man har inga kvarlevor efter någon varg som skulle ha skjutits och huvudvittnet har för länge sedan tagit tillbaka sina uppgifter. Ändå har man precis genomfört en rättegång för att försöka bevisa att en äldre, etablerad företagsledare skulle ha skjutit en varg. När domen kommit blir det troligen en anmälan mot åklagaren för så kallat obefogat åtal.

Detta hysteriska intresse för jägare i Sverige handlar knappast om att det skulle vara särskilt viktigt att stävja illegal jakt, som möjligen var ett större problem på Åsa-Nisses tid. Jag kan inte dra någon annan slutsats än att det handlar om enskilda myndighetspersoners egna intresse.

Denna ”hobby”, personliga vendettor, kostar samhället enorma pengar som hade kunnat täcka riktiga undersökningar, brott och behov, och är bara ytterligare ett i raden av skäl till att återinföra tjänstemannaansvaret.

Nästan som riktig mat

SVT skriver om en ”vegetarisk boom” i mataffärerna. I reportaget framgår dock att det handlar om totalt ett par procent, vilket inte låter lika imponerande som att färsk, vegetarisk mat ökat med 40 procent.

Men okej, vi kan utgå ifrån att fler äter mer vegetariskt. Jag har inget emot det, jag är själv vegetarian sedan 30 år tillbaka. Men vad är det för skit folk äter? Lotta Lundgren säger:

”Det är framförallt en urban, medveten, ung medelklass som köper mycket hel- och halvfabrikat, som löser vardagen med den typen av produkter.”

Jag undrar mest på vilket sätt de skulle vara medvetna. Knappast hälsomedvetna och knappast ekonomiskt. Min gissning är att det är lata människor som aldrig brytt sig om att lära sig laga mat, men deras självbild förbjuder dem att frossa i Billys pizza och Gorbys piroger. Att värma upp processad färdigmat som påstås vara bra för klimatet klarar de och till tofurkyn ovan dricker de brölk.

Och den där vardagen som behöver lösas skulle alltså må bättre med fabrikstillverkad ”fejkon” och sojabiff? Att lägga en kvart om dagen på att laga mat från grunden finns det inte tid till, men Melodifestivalen och Agenda hinner de med. Det är möjligt att den ”urbana medelklassen” lyckas lura i sig själva att den prioriteringen är vettig, men mig lurar de inte.