GT har skrivit en – numera låst -
artikel om politikers fallskärmar,
eller ”omställningsstöd”. Eller egentligen inte om själva
stöden, utan det faktum att politiker skaffar nytt jobb och ändå
behåller ersättningen som från början var avsedd som ett
tillfälligt skyddsnät.
De flesta vill inte kommentera när de blir konfronterade. De hänvisar till gällande regler (som de tillsammans med sina kompisar infört) och lägger på luren när det ifrågasätts om det är moraliskt att aktivt söka och behålla ett stöd man inte behöver.
”Flera tjänstemän ute i kommunerna menar att det faktum att politikerna själva måste ansöka om stödet har setts som en garant för att systemet inte skulle missbrukas.”
Ack, så de bedrog sig när de blandade
ihop politiker med människor med moral och känsla för rätt och
fel. Särskilt lustigt blir det när moderaten Dick Bengtsson tog ut
bidrag och satsade pengarna i sina bolag med de i sammanhanget
intressanta namnen Vinstmaximering i Sverige AB och Caractaer Konsult
& Invest AB. Skulle jag köpa aktier i något av dem hade jag
valt det första. Bengtsson verkar ju mycket bättre på
vinstmaximering än på karaktär.
Av de nitton granskade politikerna
verkar det ändå vara just en moderat som är den enda som gjort det
rimliga, att sluta ta emot omställningsstöd när hon fått nytt
jobb. Men jag skulle vilja backa bandet ytterligare och ta upp två
aspekter som inte nämns.
1. Det pratas om hur utsatta
politiker är, att de riskerar arbetslöshet på dagen. Det är
visserligen inte sant, exempelvis en riksdagsplats är en fyra år
lång projektanställning där man till skillnad från alla andra
jobb, möjligen med undantag för påve, inte kan avsättas. Men
politiker ska ju ha så hög kompetens (det är så man motiverar
deras extremt höga arvoden), så varför behöver de ens dessa
omställningsstöd? Det borde väl räcka med vanlig a-kassa, som
alla andra får nöja sig med?
2. Hur kan detta fortgå? Hur kan dessa
bidragsparasiter röra sig på stan utan att det blir upplopp? Varför
tvingas de inte emigrera för att överleva? Och hur kommer det sig
att någon enda människa fortfarande kan tänka sig att rösta på
ett parti som varit med att ta fram regler som gör det möjligt
att ta ut en skattefinansierad ersättning vid sidan av sitt jobb
utan någon som helst motprestation?
Jag är inte ute efter krig, men jag tror att samhället vore bättre om fler sa sin mening, som denne brittiske pubägare när ”hans” partiledare kom på besök. Eller åtminstone försökte göra det.