Sparo skulle kunna stå för Sparombudsmannen. En sådan borde absolut finnas i detta idiotsamhälle. Men jag ser mig mer som en manlig motsvarighet till Spara i Spara & Slösa. Jag är det där dygdiga aset som man å ena sidan vill vara, å andra sidan bara vill slå.
SVT ska göra en ny version av Vi på Saltkråkan, utspelad i ett nutida Sverige. Jag fattar om den gamla
inspelningen dammar lite, när Stina (nu 63) snart är den enda som
inte gått i pension, och när bombnedslaget Malin... inte längre är
det.
Fast är det så farligt om tv-serier
inte är fräscha? Kan man inte låta en gammal serie åldras
istället för att prompt modernisera den? Mem-makare på Twitter har
såklart spånat friskt om ifall Båtsman kommer heta Båtshen och
vara afghanhund istället för s:t bernard, farbror Melker blir
farbror Muhammed och fiskargubben Söderman transsexuell
tofuodlare.
Ärligt talat, inget av detta skulle
förvåna mig, och jag hade inte sett den oavsett. Jag är typen som
helst läser boken istället för filmen och skyr så kallade
”remakes” som pesten. SVT har visserligen snudd på obegränsad
budget och vd Hanna Stjärne tycks se politisk indoktrinering som
sitt främsta uppdrag, men gör då något nytt för
pengarna!
Inte sååå nytt kanske.
För det är bara att titta på
historien, sådana här nyproduktioner blir aldrig bra. Kolla på
Jönssonligan eller för den delen Åsa-Nisse, som ju i ärlighetens
namn inte var så vidare värst ens i originaluppsättning.
Originalet är alltid bättre än kopian. Det gäller inte bara tv
utan alla produkter. Har du inte tänkt göra något unikt kan du
lika gärna skita i det.
I början av veckan fick vi ett par
riktigt sura börsdagar, men istället för att återigen spekulera i
om detta är början till slutet har jag funderat över hur Mikael
Wiehe kommer att sammanfatta läget ifall den riktiga kraschen kommer.
Kanske så här.
Det började som en skakning på
OMX. Den fyllde oss väl mer med häpnad än med skräck. Vi
förstod aldrig riktigt orsaken till att börsindex sprungit
läck. Man hade sagt oss att detta var världens modernaste,
osänkbara skepp.
Du sålde Footway åt barnen och några
stycken av din SPAC. Jag sålde olja, jag tänkte att råvaror
är säkert kallt. När vi gick in för att kolla orderböcker börja' säljarna strömma till. Jag såg en tår, eller var det kanske
en droppe bubbel på din kind?
Vi följde pilar som angav nedgången
för DAX. Det var i mitten av Q2, med Q1:or på ingång strax. Vi
var rätt många, men alla tog det ganska lugnt. Det var väl bara
en herre från Tredje AP som trängde sig lite dumt.
Vi träffa' en nivå vi passerade
förut och presentera' teorier om att raset nog snart är
slut. När vi försökte logga in på Nordnet sa kundtjänst att
bank-ID inte gick. Det var visst drivrutinen till nåt certifikat
som servern aldrig fick.
Vi gick till Spy Bar där vi fick köa
för champagne. Sen skålade vi för Warren Buffett och för
varann. Nu börja' index att sjunka snabbare, kurvans lutning var
ganska stor. Många hoppa' sina positioner, men vi beslöt att
stanna kvar ombord.
Sen lämna' poddarna skeppet för att söka
riktigt kneg, men vi stod kvar där på Spyan och tjuvhöll på
vår deg. Vi tänkte, marknaden är för stor och kall och vild och i arbetsmarknadspolitiska åtgärder
fanns inte plats för en enda till.
Sen spela'
diskjockeyn remixer av E-Type och annan skit. Det kändes lite
fånigt, men ändå rätt typiskt för just vår tid. Vi har
förlorat den allra sista gnuttan cash, men får vi in nåt ska vi
tanka Evolution fram till nästa krasch.
Originalet är också helt okej.
Imorgon kommer ett riktigt blogginlägg om något verkligt ämne. För som vi alla vet är ju börskrascher en historisk myt som möjligen aldrig inträffat och som i alla lägen aldrig mer kommer att ske.
GT har skrivit en – numera låst -
artikel om politikers fallskärmar,
eller ”omställningsstöd”. Eller egentligen inte om själva
stöden, utan det faktum att politiker skaffar nytt jobb och ändå
behåller ersättningen som från början var avsedd som ett
tillfälligt skyddsnät.
De flesta vill inte kommentera när de
blir konfronterade. De hänvisar till gällande regler (som de
tillsammans med sina kompisar infört) och lägger på luren när det
ifrågasätts om det är moraliskt att aktivt söka och behålla ett
stöd man inte behöver.
”Flera tjänstemän ute i kommunerna
menar att det faktum att politikerna själva måste ansöka om stödet
har setts som en garant för att systemet inte skulle missbrukas.”
Ack, så de bedrog sig när de blandade
ihop politiker med människor med moral och känsla för rätt och
fel. Särskilt lustigt blir det när moderaten Dick Bengtsson tog ut
bidrag och satsade pengarna i sina bolag med de i sammanhanget
intressanta namnen Vinstmaximering i Sverige AB och Caractaer Konsult
& Invest AB. Skulle jag köpa aktier i något av dem hade jag
valt det första. Bengtsson verkar ju mycket bättre på
vinstmaximering än på karaktär.
Av de nitton granskade politikerna
verkar det ändå vara just en moderat som är den enda som gjort det
rimliga, att sluta ta emot omställningsstöd när hon fått nytt
jobb. Men jag skulle vilja backa bandet ytterligare och ta upp två
aspekter som inte nämns.
1. Det pratas om hur utsatta
politiker är, att de riskerar arbetslöshet på dagen. Det är
visserligen inte sant, exempelvis en riksdagsplats är en fyra år
lång projektanställning där man till skillnad från alla andra
jobb, möjligen med undantag för påve, inte kan avsättas. Men
politiker ska ju ha så hög kompetens (det är så man motiverar
deras extremt höga arvoden), så varför behöver de ens dessa
omställningsstöd? Det borde väl räcka med vanlig a-kassa, som
alla andra får nöja sig med?
2. Hur kan detta fortgå? Hur kan dessa
bidragsparasiter röra sig på stan utan att det blir upplopp? Varför
tvingas de inte emigrera för att överleva? Och hur kommer det sig
att någon enda människa fortfarande kan tänka sig att rösta på
ett parti som varit med att ta fram regler som gör det möjligt
att ta ut en skattefinansierad ersättning vid sidan av sitt jobb
utan någon som helst motprestation?
Jag är inte ute efter krig, men jag tror att samhället vore bättre om fler sa sin mening, som denne brittiske pubägare när ”hans” partiledare kom på besök. Eller åtminstone försökte göra det.
Fler än jag har undrat hur det kommer
sig att vitvaror som tidigare kunde hålla i 30 år plötsligt bara håller i tio, nu även SVT.
Jag tror inte att det är en stor
konspiration för att få oss att handla oftare utan snarare beror på
att man prispressar komponenterna så mycket att det till slut vore
ett rent under om inte några vitala delar ger upp.
Teknikutvecklingen ökar antalet grejer som kan gå sönder och gör det dessutom olönsamt att reparera.
En mening i artikeln talar också emot
konspirationsteorin:
”Under de senaste tio åren har vi sett
allt fler felfria produkter som kommer in till återvinning efter att
man renoverat sitt kök i hemmet eller att det görs större utbyten
i hyreshus.”
Varför skulle tillverkarna lägga
energi på att få sina maskiner att gå sönder när kunderna ändå
byter ut dem i förtid? Det vore ju verkligen ett slöseri för
vitvarubolagen. Och även om jag inte är förvånad blir jag lite
tröttare på mänskligheten. Här talas det vitt och brett om hur
viktigt det är med miljön och vad fint det är med återbruk. Ändå
orkar många inte ens ge bort sina fungerande vitvaror.
När jag rev ut köket i
min lägenhet gav jag kyl/frys till min mamma som hade en äldre
version i samma storlek (som vi sålde på Blocket). Den gamla spisen
med glaskeramikhäll såldes för 1200 kr och allt jag behövde göra
var att svara i telefon och öppna dörren för köparen som släpade
ut den helt själv. Bänkdiskmaskinen hade jag redan vid
inflyttningen gett bort till en kompis (ingen diskmaskin i min bostad).
Det blir säkert svårare och svårare
att köpa kvalitativa grejer som håller länge, men jag försöker i
alla fall. Min gamla teflonpanna byttes ut mot en gjutjärnspanna och förra gången jag köpte hårtrimmer blev det en Moser, som var
sex gånger dyrare än de billigaste, men som jag hade hört av flera
ska hålla i decennier. Jag har inte främst gjort detta för miljöns
skull utan för min egen plånboks, men allt som oftast sammanfaller
ju dessa intressen.
Det finns mycket man kan ifrågasätta
med regeringens utredning. Man kan fundera över om svenskt
medborgarskap i sig öppnar några dörrar eller om integration av
invandrare ens är eftersträvansvärt, men att det är lättare att
integrera sig i ett land vars språk man behärskar kräver väl
knappast vetenskapliga studier?
Finns det i så fall inga studier på
att det är lättare att anpassa sig till något om man själv vill
det? För vill man inte ens lära sig svenska vill man väl knappast
bli en del av det svenska samhället? Det diskuteras ibland om man
kan bli svensk, men nog kan väl alla enas om att man inte kan bli
det av misstag?
Men okej, vi leker med tanken på att
det saknas belägg (förlåt, ”evidens” menar jag) för tesen.
Behövs det? Nu kanske jag blir lite väl filosofisk, men om det inte
finns vetenskapliga studier på att man blir blöt om man hoppar i
sjön, betyder det att man inte blir det eller likt Jesus kan gå på
vatten? Och varför är universiteten och övriga skattefinansierade
aktivister remissinstanser? Visst kan man kasta ur sig frågor till
dem, men den enda egentliga remissinstans jag vill se är
väljarkåren.
En gång vart fjärde år...
Dagens Industris politiske papego...
redaktör PM Nilsson kallar den djupa staten i Sverige för en myt, men
här har vi ett okontroversiellt förslag om att införa en tam
variant av något som borde vara självklart i världens alla länder, och vad händer?
Den myndighet som ska hantera proven vägrar
eftersom de inte anser att det är deras jobb, universiteten vill
inte genomföra proven eftersom de tycker att deras jobb är att
”attrahera unga människor, studenter och forskare och vill att de
också ska kunna stanna kvar i landet” istället för att utbilda
studenter efter gällande läroplaner, länsstyrelserna tror inte att
språkkrav gör nytta och Migrationsverket verkar mest vilja tala om
vem som ska få dispens från reglerna utifall att de införs.
Vilket ju inte kommer hända såvida
inte statsministern själv ska rätta proven med hjälp av Anders
Ygeman och Nyamko Sabuni (utifall att hennes parti skulle trotsa
tyngdlagen och överleva riksdagsvalet). Lycka till, säger jag. De
lär behöva det.
Vissa blogginlägg drar jag ihop på en
kvart och kräver minimalt av förarbete. Detta är inte ett av dem.
När jag byggde mitt kök valde jag
mörkbruna träskåp. Det var Ikeas enda mörka inredning för det
var redan då hundra nyanser av vitt som gällde. Jag har gillat mitt
mörka kök och tagit väl hand om det, men har för avsikt att sälja
lägenheten och är inte dummare än att jag förstår att det inte
är vad marknaden vill ha.
Då finns två vägar att gå, att
sälja i befintligt skick eller renovera. Jag tror att det är dålig
ekonomi att renovera köket från grunden. Det skulle kosta mig
hundratusen och troligen skulle köparna ändå riva ut det. Kanske
om lägenheten hade varit värd tio miljoner, men det här är en
tvåmiljoners.
Att behålla inredningen och måla om
den kändes däremot görbart. Även där finns två vägar, att
lämna in luckorna på lackering och låta en proffsmålare göra
resten på plats, eller att göra allt själv. Jag valde
DIY-alternativet som bara kostade mig 2300 kr för färg,
mikrofiberrollers, penslar, slippapper, målartvätt och
maskeringstejp.
Och arbetstid! Att måla ett tak tar
bara någon timme, men lägg till spackling, slipning, maskering och
rengöring av verktyg, omgivning och dig själv och du har ett helt
helgprojekt. Om det flyter.
Köksskåp, luckor och lådfronter är
än värre. De ska demonteras, målartvättas, slipas, tvättas igen
och maskeras. Sedan är det dags för målning. Två vändor
grundfärg och två med slutfärgen. Men demonterade dörrar kan inte
målas samtidigt på fram och baksida, så då är vi uppe i åtta
målningstillfällen. Lite så här såg det ut:
Med tolv timmars torktid och behov av
dagsljus för att måla tar processen en dryg vecka även om man
målar varje dag. Dessutom är det nästan omöjligt att måla allt
på en gång om man inte hyr en lokal och målar i tolvtimmarspass.
Jag delade upp mina luckor/fronter i tre omgångar, därtill kom de
fasta skåpen, så jag målade i stort sett varje dag i en hel månad.
Det är en sak om man kan stänga
dörren om renoveringen och glömma bort den emellanåt, men jag bor
och jobbar i min bostad, och använder köket minst tre gånger per
dag. Även om man vet att det är övergående blir man till slut
nästan galen på synen av skyddspapper och lukten av färg.
Men till slut kommer dagen (eller
dagarna) då man kan ta bort maskeringstejpen, dammsuga golvet, torka
ur och fylla skåpen.
Här är en film på det färdiga
resultatet.
Jag är positivt överraskad. Med bra verktyg och hårt jobb kan en glad (nåja) amatör som jag få till ett proffsigt slutresultat för nästan inga pengar alls. Om det höjer värdet på min bostad kommer jag aldrig veta säkert, men det skulle förvåna mig om jag inte får bra ”timpenning” för min insats.
Jag är inget stort fan av teknisk
analys, men brukar ändå kolla in Redeyes tips i Placeras
morgonrapport, de är ju ändå gratis. För det mesta föreslår de
köp av en aktie som redan gått upp massor, med en förväntad
tioprocentig uppgång ”på medellång sikt”. Var gränsen går
mellan kort och medellång är oklart.
Men häromdagen kom ett tips som skilde
sig från mängden. Det var för kontanthanteringsföretaget Loomis:
Motståndet vid 250 bröts en dryg
månad innan tipset skickades ut. Faktum är att när Redeye-tipset
kom stod aktien i 273 kr. Målkursen 278 vore en uppgång på 1,8
procent. Jag vet inte vad ni
hoppas på när ni köper en aktie, men givet att investeringar i
aktier inte är riskfria vill jag ha lite högre potential än så.
Annars kan jag lika gärna låta pengarna sitta på ett bankkonto med
ränta.
Men den uppmärksamme läsaren – och
jag – ser att köp rekommenderas i intervallet 250-251 kr, alltså
vid en nedgång på 8 procent. Ser det ut som ett rimligt scenario
den närmaste tiden?
11 mars var den senast nere i 251 kr.
Jag tyckte inte det och hade för
övrigt nyss sålt mina Loomis-aktier. Jag gillar bolaget, så om
kursen skulle störtdyka utan anledning på en i övrigt
stillastående börs skulle jag absolut kunna tänka mig att köpa
tillbaka posten. Men det är inget jag planerar för, lika lite som
jag planerar för vad som händer om Helvetet fryser till is och
grisar flyger.
Jag tänkte att någon gjort fel. Om
tipset skrivits 14 mars istället för 14 april hade jag fattat det
(och med facit i hand hade det då varit ett bra förslag). Eftersom
jag inte hittade Redeye på Twitter (fast tydligen fanns de där) och
jag inte hade lust att leta upp ett företag jag inte ens är kund
hos skrev jag en blänkare till Avanza, som ju står bakom Placeras
morgonrapporter. De dubbelkollade med Redeye och lät sedan meddela
att ”om kursen går ner till 250kr, då föreslås köp. Blir det
ingen rekyl, så föreslås inte heller något köp”. Jag erkänner,
där brann det lite i mitt proppskåp:
Ja, lite tramsvarning, men det var
faktiskt inte jag som började. Och även om jag spetsar till det
lite menar jag det jag skriver. Poängen med aktietips måste väl
vara att förutsättningarna för tipset rimligen ska kunna inträffa.
Annars kan man ju tycka att alla aktier i vinstdrivande bolag som
tokrasar utan synbar anledning blir köpvärda då – men först då.