Det näst bästa

Jag tror att det var när jag pratade arbetsliv på ”Onkel Toms stugas” podd som jag sa att det roligaste med arbetslivet är att säga upp sig. Nu låter jag som en fullständigt hopplös anställd, och det tror jag faktiskt inte att jag var, men det var en kick att lägga sin avskedsansökan på chefens bord. Särskilt om det var en dum jävel.

Som företagare får jag aldrig riktigt samma läge. Jag hoppar på uppdrag som antingen är tidsbestämda eller som löper planlöst under en tid, rinner ut i sanden eller försvinner ändå. Fast några kunder har jag haft under flera år, så jag går att jobba med.

Men jag kommer ihåg en textbyrå som jag jobbade för i ett par år. Dels med Chefen, men mest med en anställd tjej som jag kom bra överens med. Jag lärde mig vilken slags texter hon ville att jag skulle skriva och vi hade en rättfram och vänskaplig jargong. Men så slutade hon på företaget och lämnade över sitt jobb åt en annan tjej jag aldrig riktigt kom underfund med, vi kan kalla henne Psykfallet. Det funkade bra i några månader, men jag måste erkänna att jag aldrig förstod vari Psykfallets storhet bestod. Det var definitivt inte kommunikation.

Alla kan ju inte älska alla här i världen och jag har försökt att göra bra jobb till och med åt människor jag tyckt riktigt illa om. Så det funkade ändå, men till slut hade hon (som jag upplevde det) en riktigt dålig dag och istället för att på ett professionellt sätt samtala om den beställning hon ville göra hos mig satt vi och diskuterade något som skulle kunna kallas feministisk värdegrund. Jag insåg att här kommer vi inte enas och försökte gång på gång återknyta till uppdraget, men det var för sent. Hon kunde tydligen inte längre jobba med en person som inte hade hennes politiska grundsyn.

Trist eftersom jag hade funkat med alla andra på firman. Men var sak har sin tid och eftersom jag inte vill tjafsa på jobbet (eller ens privat faktiskt) slutade det med att jag skrev till hennes chef och förklarade att jag inte hade någon lust att få min professionalitet ifrågasatt när jag bara försöker göra mitt jobb, och avslutade med: ”Jag tror därför att det är bäst för alla inblandade om ni jobbar med andra skribenter och jag med andra kunder.”

Så var jag av med dem. Men häromdagen hörde Chefen av sig. Inte för att be mig skriva åt hans företag utan för att köpa reklam eller sponsrade inlägg på min blogg. Han kopplade uppenbarligen inte ihop mig med den Micke han tidigare anlitat som skribent.

Jag hade kunnat låtsas som ingenting eller berättat vem jag är, men ändå valt att tjäna pengar ihop med dem. Men Psykfallet finns fortfarande kvar på företaget och min idiottolerans har sjunkit, så jag berättade att hans anställda (här använde jag hennes riktiga namn istället) betedde sig för underligt för min smak senast det begav sig, kopierade in hela det brev jag skickade till Chefen då (som han för övrigt inte hade svarat på) och satte därmed punkt igen.

Inte lika skönt som att säga upp sig från en fast anställning, men i alla fall lite småmysigt. Och framförallt en god känsla att jag inte måste jobba med företag jag inte vill. Livet är för kort och kontot för fullt för att kröka rygg i onödan. Kaffe på det...

Kroppsvätskemat

Aftonbladet skriver om Lizette som använder sin överblivna bröstmjölk till muffins och milkshakes.

Eftersom det är för länge sedan förlossning för att hon ska kunna donera sin mjölk är alternativet att kasta den och hon är naturligtvis i sin fulla rätt att göra vad hon vill av sina egna kroppsvätskor. Ska hon bjuda andra på det tycker jag att hon borde informera dem om ingrediensen, men funkar det för dem har inga synpunkter. Ett något udda spartips bara. Däremot har jag svårt för motiveringen:

”Mitt syfte med detta är att normalisera användningen av bröstmjölk. Jag kommer att fortsätta baka och dela med mig av det så länge människor fortfarande tycker att det är äckligt och konstigt.”

För det första tror jag inte ett ögonblick på att normalisering skulle vara syftet och att hon kommer att dela med sig av sina recept så länge folk reagerar negativt. Jag tror istället att hon kommer att fortsätta så länge det genererar ”gilla” i sociala medier.

För det andra haltar argumentet om att allt naturligt är normalt i alla sammanhang. Jag kan komma på många saker, faktiskt flera andra kroppsvätskor, som anses ”äckligt och konstigt” i vissa situationer. Det är inte detsamma som att de skulle behöva en normaliseringsprocess, bara att var sak har sin plats.

Skulle ni äta bröstmjölksmuffins? Själv är jag tveksam. Komjölk från affären vet jag på ett ungefär vad den innehåller eftersom korna har en lättkontrollerad diet bestående av gräs och kraftfoder. Vad någon hippiebrud från Södermalm stoppat i sig är mer oförutsägbart. Kanske gräs där med. Men som någon skrev på Twitter: ”Hon kommer i alla fall aldrig behöva baka till förskolan.”

Vem är arbetare?

På 1 maj twittrade LO-basen ganska meningslöst om arbetare, men hon fick ett svar som jag tyckte var tänkvärt.

Naturligtvis svarade hon inte. Likt många makthavare använder hon enbart Twitter till att basunera ut sina åsikter, aldrig för dialog. Det hade annars varit intressant för jag tror att en stor anledning till att LO hela tiden tappar medlemmar är just oförmågan att förstå och företräda sina medlemmar. Traditionella LO-grupper som snickare och transportarbetare känner sig inte längre som arbetare, åtminstone inte på det sätt som LO definierar gruppen.

För att LO ska tycka att det är värt att företräda dig ska du inte spara i aktier eller starta företag, helst inte sträva framåt överhuvudtaget. Ändå var det väl det som var poängen med LO när organisationen bildades i slutet av 1800-talet, att ge arbetare en röst för att de skulle slippa vara i klorna på olika makthavare.

”I vårt förbund får man en larvig mössa.”

Det bästa sättet att få makt över sitt eget liv är att skaffa ett sparkapital, men nu är LO-pamparna en del av den makten som vill styra och ställa över ”den lilla människan” så det gillar de inte alls. Har de själva en enda LO-arbetare i sin bekantskapskrets? Vad är ens en arbetare? Om en arbetare får ihop ett sparande som ger ett visst oberoende, är han/hon då inte längre arbetare? Är LO:s medlemspotential människor som vill befinna sig på botten förstår jag att de har det motigt med rekryteringen.

Naiv Super

Så heter en bok skriven av norrmannen Erlend Loe om en vuxen människa som går i barndom. Jag kom att tänka på den när jag hörde talas om TV4:s tårdrypande reportage om 23-åriga Mari som träffade en man på Tinder som efter en dags ”Tinder-vänskap” (eller sex, som det hette förr) började be om att få låna pengar eftersom han hade ”bra affärer på gång”, men tydligen aldrig tidigare gjort en enda bra affär för några egna pengar hade han inte.

Mari såg dock en ”framgångsrik fasad” (jag visste inte att tiggeri från okända kunde misstas för framgångsrikt), så det slutade med att hon inte bara lånade ut alla pengar hon hade utan också maxade sin kredit (utan att fråga sig varför Mr Framgångsrik Fasad inte gjorde det själv), totalt 380000 kr. Pengar hon såklart aldrig såg röken av trots att killen åkte fast.

Men inte ens efter det inträffade tycks kvinnan se sin egen del i soppan. ”Att bli kär i fel person, det kan man ju inte riktigt rå för ibland.” Sant, det kan hända den bäste (fast nu hände det Mari, 23), men hur tusan kan man lämna över sina pengar till en människa man inte känner?

Tydligen ökar den här typen av bedrägerier, sol-och-vårare (efter en kontaktannons med signaturen ”Sol och vår” 1916, där fick ni lite meningslös fakta också) och jag har ingen bra lösning. Bevisläget måste vara hopplöst när man lämnat över pengar frivilligt. Mer ekonomiundervisning i skolan tror jag på, men det hade knappast hjälpt Mari som betett sig så bottenlöst aningslöst att jag inte tror att några studier biter.

Vad säger ni? Hur får man framtidens Marior (eller Bengtar för den delen) att inte kasta all rationalitet överbord så fort någon ler mot dem? Det sägs att kärleken är blind, men någon liten fraktion av något sinne måste väl ändå gå att behålla.

Kraftsamla mot skadliga politiker!

På ”arbetarnas dag” tänkte jag uppmärksamma att två förvirrade s-ministrar skrivit en förvirrad debattartikel med rubriken ”Samhället måste kraftsamla mot skadliga matvanor”.

Ta en kaka till du, jag ska inte skvallra.

Riktigt vad det är man vill kraftsamla emot är rätt otydligt. De konstaterar att fetman ökar och menar att det innebär ojämlikhet. Och det gör det, feta personer drabbas lättare av sjukdomar och en massa andra tråkigheter. Sedan försöker ministrarna göra detta till en klimatfråga, men det misslyckas de så grovt med att jag för deras skull tänkte ignorera den biten. Det som stör mig desto mer är detta:

”Regeringen ger i dag Folkhälsomyndigheten och Livsmedelsverket i uppdrag att ta fram förslag till nationella mål för att ge en tydlig inriktning för arbetet med hållbar och hälsosam livsmedelskonsumtion i Sverige.”

Så att folk äter mer än de rör sig måste två myndigheter ta tag i med ”nationella mål, indikatorer och uppföljning”? Sedan skriver de: ”Det behöver vara enkelt att leva hållbart.” Vet ni vad, det är enkelt. I Sverige behöver ingen ha ”skadliga matvanor”. Bra mat är inte ens dyr, tvärtom! Men visst tusan är det ojämlikt! En del kan äta vad som helst medan andra måste kämpa järnet för att inte få övervikt. Vad ska ministrar och myndigheter göra åt det?

Skulle vi inte kunna göra så här att vi lever våra liv som vi vill? Politiker och myndigheter får gärna försöka hjälpa de som vill ha er hjälp, men ert uppdrag är faktiskt inte att uppfostra vuxna människor att äta morötter utan att se till att infrastruktur, sjukvård och sånt funkar. Har ni tid över – lägg en proposition om att halvera antalet ministrar, riksdagsledamöter och myndigheter.

Valborg

Fredag och valborg, en traditionell högtid. Jag kan på rak arm minnas tio valborgsmässoaftnar, vid brasor, någon hemmafest. Nästan alltid kallt, regn, blåst. Och även om det säkert finns något kul minne är det mest eländet jag kommer ihåg.

Valborg, midsommar och nyårsafton, dessa dagar var inte fest valfritt i min ungdom. Då skulle man festa, oavsett om det fanns någon vettig plan eller om man hamnade i en leråker utan vettiga transportmedel hem. Jag ångrar inga fylleslag, men var sak har sin tid och jag tycker att det är skönt att jag inte är 20.

Då har jag ändå bara pratat om kvällen 30 april, inte om morgonen 1 maj, när man vaknade upp med huvudet i skruvstäd och strupen torr ända ner till bröstkorgen. I bästa fall hemma, i värsta fall hade man en resa att se fram emot, illamåendes på en skakig buss som klippte varannan refug med bakhjulet.

Fan tro't...

I kväll dricker jag kaffe. Imorgon vaknar jag i min egen säng, troligen vid åttatiden. Utan huvudvärk och med plånboken intakt. Vill jag köra bil kan jag göra det, hur tidigt som helst utan att räkna efter eller vara orolig för att få blåsa.

Men med det sagt önskar jag alla en trevlig valborgsmässoafton, och ni som är unga bör betänka Magnus Jonssons visdomsord från 2007:

Ja' ä' inte bitter

Jag heter @bittermicke på Twitter. Inte för att jag är särskilt bitter, men har man ett vanligt namn har man att välja mellan att komma på något originellt eller att heta typ @mickelarsson31415926535. Mitt val har lett till att så fort jag twittrar något negativt får jag höra att jag valt ett bra namn (underförstått: egentligen är du bara sur för att du är så jävla misslyckad).

Men nej, jag är sällan bitter. Jag unnar andra att lyckas, särskilt om de har kämpat för det. Har de inte det blir det lite svårare, men kanske jämnar tur ut sig i det långa loppet, så då är det dem väl unt.

Jag tecknade Evolution Gaming när den introducerades på börsen. Det var ju en fräsch affärsidé med livecasino med riktiga dealers på nätet. Okej, det gick ju inte att ta patent på idén, men de var först så det borde väl gå att kräma ur lite pengar ur den innan konkurrenterna skulle hinna ikapp.

Det gick bra, aktien steg, men jag hade i vanlig ordning bara tilldelats en struntpost, så jag sålde den i väntan på ett köpläge längre fram. Men aktien fortsatte upp, så jag kom inte igen. Inte under hela 2015 och inte senare heller.

Så här niotusen procents uppgång senare skulle till och med min struntpost ha haft ett hyfsat värde även om jag bara hade stoppat den i byrålådan. Men det gjorde jag ju inte. Och den här våren tycks varenda människa ha berättat hur många kronor och/eller procent de tjänat på Evolution, eller ”Evo” som medlemmar i klubben för inbördes beundran tycks föredra.

Kul för er att det går bra. Verkligen, skitkul... Likt en börsens Tony Richardsson står jag här vid sidlinjen och applåderar med mina brutna handleder samtidigt som jag kräks i hjälmen. Skit ner er!