Rättvisa?!

LO kräver en ”rättviseskatt” som går ut på att alla som tjänar över en miljon om året ska straffas. Det går absolut att argumentera för att de som tjänar mest har marginaler som gör det möjligt att betala ännu högre skatt. Men...

De som tjänar mest betalar redan mest i skatt, både i kronor och procent. Och det bara på inkomsten. Många av dem konsumerar mycket och betalar moms på allt de köper. Blir det något över investerar de i svenskt näringsliv, som i sin tur ger fler arbetstillfällen och ännu mer skatteintäkter.

Om någon är tveksam kan jag avslöja att jag inte själv tillhör denna grupp, har aldrig gjort det och kommer förmodligen inte att göra det i framtiden heller. Så jag talar inte i egen sak, men tycker att det måste finnas gränser för hur mycket man kan hacka på gruppen som står för den klart största delen av statens inkomster.

Som sagt, den som vill kan stämma in i LO:s gnällkör, och använder ni hederliga argument kommer jag att respektera er åsikt. Men att kalla detta för ”rättvisa” är faktiskt ett hån mot såväl dessa personer som mot det svenska språket. Det är precis motsatsen.

Absolut rättvisa på skatteområdet når vi inte med mindre än att samtliga skatter avskaffas. Det kommer såklart inte att hända, men LO och regeringen, var åtminstone ärliga med vad ni håller på med. Att en del rika människor betalar allt mindre i inkomstskatt beror på att de inte tycker att det är värt det att jobba ihjäl sig när de inte ens får behålla hälften. Att ”skattesystemet har blivit fullt av avdragsmöjligheter” beror på att svenska folkets inkomster är hårdast reglerade i hela världen.

Det finns ett sätt att ta bort de inkomstskillnader LO gnäller om i den länkade debattartikeln. Det är att vi alla slutar att arbeta. Blir ni nöjda då? Jag tror inte det.

App-skallar!

Sällan eller aldrig blir jag så rädd för mänskligheten som när jag kör bil. Under en och samma bilresa kan jag se bilister som kör åt fel håll på enkelriktade gator (jag bor längs en, så det ser jag ofta redan från fönstret), förare som stannar mitt i gatan helt omedvetna om att de har en eller flera bilar bakom sig, och trafikanter som blinkar vänster i rondellen samtidigt som de kör ur den (åt höger). Den sistnämnda kategorin är såklart ovanlig eftersom de flesta förarna aldrig använder blinkers mer än möjligen när de redan börjat svänga.

Många rena idiotmanövrar tycks bero på att föraren knappar på sin telefon under färd. Jag vet inte om de justerar GPS-inställningarna, skriver/läser sms, plockar upp samtal eller gör något annat, men det är inte ovanligt att se förare med mobilen framför ansiktet, och många gånger när bilar wobblar från höger till vänster över hela körfältet misstänker jag rattsurfning. Jag antar att det inte hjälper till att lagen är utomordentligt slirig:

”Vid färd på väg med ett motordrivet fordon får föraren ägna sig åt aktiviteter som användning av mobiltelefon och annan kommunikationsutrustning endast om det inte inverkar menligt på förandet av fordonet. Föraren får inte använda denna utrustning på ett sådant sätt att han eller hon håller den i handen.”

Idioter (och de verkar nästan alltid köra bil) kan ju hävda att de kan knappa på telefonen så länge den sitter i en hållare, för i deras värld klarar de av multitaskandet utan att körningen blir sämre. Blir de påkomna kostar det oftast bara 1500 kr och den risken är extremt låg.

Blanda aldrig surfing och bilkörning!

Vad gör myndigheterna, filar på hårdare krav och högre böter? Nej, de skapar fler appar för bilförare. Trafikverket ska t ex skapa en app för att varna för tåg vid obevakade järnvägsövergångar. Jag tror mig aldrig ha sett en bomfri järnvägsövergång där det inte varit lång raksträcka på järnvägen åt bägge hållen med en kilometerlång sikt. Men visst, det kräver ofta att man sänker hastigheten (det är ändå ofta stopptecken där) och tar sig tid att titta till vänster och till höger. Har du inte tid med det – kör inte bil!

Frilansparadoxen

Visst låter det bra med ett slagkraftigt ord – frilansparadox. Lite vetenskapligt, ungefär som att begreppet är vedertaget. Det är det inte, jag hittade på det nu. Men jag tänker så här. Många, mig själv inkluderat, som börjar frilansa suktar efter friheten att få styra sin tid själv. Men har man inte fasta kunder slutar det lätt med att man känner sig tvungen att ta alla jobberbjudanden man får, så då blir resultatet mindre frihet.

På ett fast jobb kan du för det mesta i alla fall säga nej till övertid, men som frilans kan du jobba dygnet runt för att du vill vara kunderna till lags så att de inte ska tycka att det där var en krånglig fan att jobba med.

Jag hörde en intervju med skådespelaren Michael Nyqvist innan han dog (ja, det hade väl varit konstigt annars) där han berättade att han trots guldbaggar och internationella succéer blev rädd så fort telefonen tystnade och tänkte att han kanske aldrig skulle få fler roller.

Så fenomenet tycks utbrett. Ändå verkar ytterst få planera för det. Flera exempel på det har jag tagit upp här i bloggen. Det senaste var Regina Lund, innan dess Ola Rapace. Ingen av dem hade nog velat sluta jobba, men det kan ju vara en tillräcklig tragedi att telefonen slutar ringa utan att man ska få försörjningsproblem också.

Så hur gör man då? Man sparar. Det är det enkla svaret till både talang och avdankad Wallander-polis. Spara så mycket lön att du till slut inte behöver få någon, utifall att det blir så.

Världens slöaste arbetskraftsutbud?

Jag glömmer aldrig när finansminister Magdalena Andersson beskrev Sveriges rekordhöga arbetslöshet som något positivt. Nu hade vi ju ett av EU:s största ”arbetskraftsutbud”. Vad är det värt då? Nu möts vi av informationen att svenskt jordbruk jobbar hårt för att få hit utländska säsongsarbetare för att plocka bär i sommar.

Det stora ”arbetskraftsutbudet” sägs ju bero på att Sverige har för få ”enkla jobb”. Men en gång om året finns dessa jobb i sådant överflöd att det måste flygas hit människor från Asien. Får ni ihop det? Jag får det inte. Behöver vi ytterligare en miljon arbetslösa först?

Att plocka bär eller plantera trädplantor är verkligen lätta jobb. Jag kan tänka mig att det behövs max en timme innan en nybörjare är självgående. Inte snabb, för exempelvis bärplockning är en konstform som det tar år att behärska. Jag var ganska gammal innan jag kunde plocka lika mycket blåbär i timmen som min mamma. Det var strax innan hon började gå med käpp.

”Fyra liter, plockat och rensat!”

Men det måste ju löna sig att skicka ut lokala arbetslösa om alternativet är att flyga in folk från andra sidan jorden! Även om inte staten skulle bjuda på halva lönen och hela arbetsgivaravgiften. Hur kan Sverige ha en enda arbetslös samtidigt som bär- och grönsaksodlare behöver personal? Jag skiter i om de arbetslösa i Sverige är utbildade raketforskare, ingenjörer eller astrofysiker.

För tydlighets skull, jag är inte ute efter att jaga halta och lytta, jag pratar om de fullt arbetsföra personer som inte försörjer sig själva. Så länge de uppbär bidrag kan de plocka bär. Ut i skogen med er!

Frukostbröd

Dags för ett nytt matbrödsrecept, till någras förtret och andras förakt. Denna gång några slags frukostfrallor med tuggmotstånd och utan matfett. Detta behövs:

vatten, 8 dl
jäst, 25 gram
salt, 1 tsk
sesamfrön, 0,5 dl
havregryn, 4 dl
vetemjöl, 12 dl

Sesamfrön valde jag för att jag hade det hemma. Det funkar säkert lika bra med linfrön eller något grövre.

Skalade sesamfrön.

Värm vattnet fingervarmt. Smula ner jästen och lös upp den med hjälp av en visp. Sedan ner med alla andra ingredienser. Blanda ordentligt med degkrokar.

Rätt kladdig deg.

Låt sedan degen jäsa en timme under bakduk.

Färdigjäst.

Klart för att skapa.

Dela upp degen i 24 bitar. Jag använde våg och siktade på 75 gram per bulle.

Sedan rundriver jag med mjölad hand. Vill du veta mer om rundrivandets ädla konst kan du lägga en halvminut på att titta här:

Lägg bullarna på plåtar och låt dem jäsa ytterligare en timme under bakduk. Sätt ugnen på 200 grader.

Före.

Efter.

In med brödet i ugnen tills färgen känns rätt. Det tar antagligen runt en kvart.

Klart! In med dem i frysen eller munnen.

Matleveranser i Stockholm

Trots att jag bor på löpavstånd från Stockholm undviker jag staden så ofta det går eftersom jag ogillar huvudstaden. Jag ogillar köerna, trängseln, oljudet och nästan allt annat.

Men ibland måste man och vid mitt senaste besök i staden noterade jag att trafiken (som kanske är det jag ogillar allra mest) är nedlusad av mopeder, motorcyklar, cyklar och mopedbilar som levererar mat. Det är Uber Eats, Wolt, Bolt, Foodora, Aptit, Godsmak och säkert ännu fler som jag inte lärt mig namnet på. En del av företagen samarbetar med restaurangerna, andra vänder sig direkt till matkunderna.

För mig som inte är i storstaden så ofta är utvecklingen dramatisk. Ta Bolt t ex. För bara några veckor sedan var en pensionerad löpare min enda association till ordet. Nu ser jag deras bilar och andra fordon överallt. Kör de inte mat kör de folk eller något annat.

När jag fortfarande någon gång åt restaurangmat hemma var det oftast pizza från någon lokal pizzeria. Den hämtade jag själv. Hämtpizza var ett begrepp som antagligen försvunnit eftersom konceptet att inte bara låta andra laga ens mat utan också att få den levererad verkar ha slagit ut alternativen.

Nästa steg?

Och det är inte gratis. Avgifterna hos de företag jag räknat upp verkar ligga på 29 kr och uppåt. Vi kan för enkelhets skull säga att snittet ligger på 40 kr, så tror jag inte att jag räknat för högt. Jag förstår att det är attraktivt för ett företag som vill bjuda personalen på mat när de jobbar över. Ska en anställd hämta ryker direkt minst en halvtimme, och nästa gång vill de vara två för att orka bära och så drar det iväg.

Men för dig som sitter hemma och inte orkar laga din egen mat, är det för mycket begärt att du åtminstone ska orka hämta den? Tydligen. Trots att bara leveransavgiften lätt skulle räcka till middag för åtminstone två personer om ni skulle resa er upp ur soffan.

Jag antar att fenomenet exploderat tack vare corona, men jag tror inte att det försvinner den dag majoriteten inser att vi är tvungna att dras med detta virus i samhället och ändå måste fortsätta leva. Folk är bekväma, ibland skrämmande bekväma, så de som fått smak på denna sedvänja kommer hitta skäl att fortsätta.

Jag har satsat pengar i slöhetstrenden genom att investera i sjukvård och diabetesforskning, men kanske borde man sätta en slant här med. Foodora finns på den tyska börsen i bolaget Delivery Hero, Uber Eats på den amerikanska genom Uber Technologies. Finns det fler intressanta börsnoterade bolag i latmansbranschen? Kanske en slöhögs-ETF jag missat?

Det näst bästa

Jag tror att det var när jag pratade arbetsliv på ”Onkel Toms stugas” podd som jag sa att det roligaste med arbetslivet är att säga upp sig. Nu låter jag som en fullständigt hopplös anställd, och det tror jag faktiskt inte att jag var, men det var en kick att lägga sin avskedsansökan på chefens bord. Särskilt om det var en dum jävel.

Som företagare får jag aldrig riktigt samma läge. Jag hoppar på uppdrag som antingen är tidsbestämda eller som löper planlöst under en tid, rinner ut i sanden eller försvinner ändå. Fast några kunder har jag haft under flera år, så jag går att jobba med.

Men jag kommer ihåg en textbyrå som jag jobbade för i ett par år. Dels med Chefen, men mest med en anställd tjej som jag kom bra överens med. Jag lärde mig vilken slags texter hon ville att jag skulle skriva och vi hade en rättfram och vänskaplig jargong. Men så slutade hon på företaget och lämnade över sitt jobb åt en annan tjej jag aldrig riktigt kom underfund med, vi kan kalla henne Psykfallet. Det funkade bra i några månader, men jag måste erkänna att jag aldrig förstod vari Psykfallets storhet bestod. Det var definitivt inte kommunikation.

Alla kan ju inte älska alla här i världen och jag har försökt att göra bra jobb till och med åt människor jag tyckt riktigt illa om. Så det funkade ändå, men till slut hade hon (som jag upplevde det) en riktigt dålig dag och istället för att på ett professionellt sätt samtala om den beställning hon ville göra hos mig satt vi och diskuterade något som skulle kunna kallas feministisk värdegrund. Jag insåg att här kommer vi inte enas och försökte gång på gång återknyta till uppdraget, men det var för sent. Hon kunde tydligen inte längre jobba med en person som inte hade hennes politiska grundsyn.

Trist eftersom jag hade funkat med alla andra på firman. Men var sak har sin tid och eftersom jag inte vill tjafsa på jobbet (eller ens privat faktiskt) slutade det med att jag skrev till hennes chef och förklarade att jag inte hade någon lust att få min professionalitet ifrågasatt när jag bara försöker göra mitt jobb, och avslutade med: ”Jag tror därför att det är bäst för alla inblandade om ni jobbar med andra skribenter och jag med andra kunder.”

Så var jag av med dem. Men häromdagen hörde Chefen av sig. Inte för att be mig skriva åt hans företag utan för att köpa reklam eller sponsrade inlägg på min blogg. Han kopplade uppenbarligen inte ihop mig med den Micke han tidigare anlitat som skribent.

Jag hade kunnat låtsas som ingenting eller berättat vem jag är, men ändå valt att tjäna pengar ihop med dem. Men Psykfallet finns fortfarande kvar på företaget och min idiottolerans har sjunkit, så jag berättade att hans anställda (här använde jag hennes riktiga namn istället) betedde sig för underligt för min smak senast det begav sig, kopierade in hela det brev jag skickade till Chefen då (som han för övrigt inte hade svarat på) och satte därmed punkt igen.

Inte lika skönt som att säga upp sig från en fast anställning, men i alla fall lite småmysigt. Och framförallt en god känsla att jag inte måste jobba med företag jag inte vill. Livet är för kort och kontot för fullt för att kröka rygg i onödan. Kaffe på det...