Åkt på krypto-nit?

Säga vad man vill om kryptovalutor, men det blir inte långtråkigt. Så fort någon säger att bitcoin kommer att stiga till himlen och aldrig mer komma ner till gamla nivåer är det någon som nyser och plötsligt tappar den 40 procent från det ATH man trodde var en ny botten. Där var det nog både en och två investerare som gick på en krypto-nit.

En del investerare drar slutsatsen att man därför inte bör satsa pengar i bitcoin, än mindre i ännu nyare och mindre mogna kryptovalutor. Vi som investerar på börsen vill ha god avkastning över tid, inte spela bingo. Och hur tusan ska man förhålla sig till ett innehav vars priskurva rör sig som ett EKG för en dödssjuk?!

Så kan man absolut tycka. Själv drar jag istället slutsatsen att detta bättre än någonting de senaste åren (inklusive Fingerprint och Evolution) visar att man bör ha en diversifierad portfölj och inte lägga alla ägg i samma korg. En fyrtioprocentig förlust (och det behöver ju inte stanna där) kan vara förödande, men om man bara lagt fem procent av det totala sparkapitalet i det innehavet ger det portföljen en nedgång på två procent. Fortfarande surt, men hanterligt.

Har man stort sparkapital och lågt inflöde tycker jag att fem procent också är för mycket. Inte för ett investmentbolag eller bredare fond, men för en kryptovaluta kanske två procent är rimligare. 40 % x 2 % = 0,8 %. Vid stora uppgångar är det lite surt att ha varit ”feg” och inte gått all-in, men livet är ett långlopp.

Vill vi jobba?

När jag skrev om arbetsmoral fick jag ett lästips i kommentarsfältet, en nyskriven artikel i Kvartal med rubriken ”Är det verkligen jobb vi vill ha” där man driver tesen att ju rikare vi blir, desto mindre kommer vi att jobba. De har dammat av en nationalekonom som menar att människan har en grundläggande drivkraft ”att inte jobba så mycket”.

Det må så vara, men det låter som att vi för varje krona in på kontot blir mindre benägna att arbeta och det köper jag inte. Jag tror däremot att när vi inte måste jobba för försörjningens skull vill vi jobba på våra egna villkor, det är en helt annan sak.

I gruppen ekonomiskt oberoende vet jag ingen under 65 vars mål är att inte jobba alls. De enda jag vet som inte jobbar alls är människor som är högst beroende av samhällets välvilja för att kunna ställa mat på bordet.

Och så länge det finns arbetslöshet, är det ett problem om arbetsföra människor springer i sin egen takt i ekorrhjulet, under förutsättning att de inte ligger samhället till last? Jag tycker inte det. Om den andra gruppen, den som lever helt på bidrag, säger en arbetsförmedlare detta i artikeln:

”En inte oansenlig del gör efterhand sin arbetslöshet till ett sätt att vara och leva. De får sin a-kassa, aktivitets- eller försörjningsstöd och rättar munnen efter det.”

Här nämns långtidsarbetslösa och äldre invandrade kvinnor som helt enkelt inte är vana att lönearbeta, och det finns såklart ingen anledning att ändra på det om samhället ändå försörjer familjer som har 0-1 förvärvsarbetare. Är det inte här samhället borde reagera istället för mot dem som har råd att inte ha en heltidsanställning?

Konstuppföljning

I januari frågade jag er bloggläsare om hur man säljer konst i mellanskiktet. Det var tavlor jag trodde kunde vara värda tusenlappar, men inte så många tusenlappar att Bukowskis m fl var intresserade. Några läsare tipsade om andra auktionshus. Bl a de som säljer sina varor på Auctionet.com och det var just där som jag fick napp.

Bild från när jag ”lajvade” bostadsmäklare, med tavla i bakgrunden.

Jag hittade ett auktionshus i Stockholm som värderade kostnadsfritt på plats hos dem, så jag åkte dit med sju tavlor, ett skåp och lite smycken (arvegods, det mesta). Skåpet och tre av tavlorna tog de emot och auktionerade ut. Smyckena är inte ute än, men skåpet gick för drygt 1800 kr och de tre tavlorna för drygt 7000 tillsammans.

Samma tavla.

De tavlor auktionshuset inte bedömde som säljbara värderades ändå inte förgäves. För mig var de okända tavlor med oläsbara signaturer, men värderingsmannen kunde berätta vilka upphovsmännen var och bara det gjorde dem lättare att avyttra. Jag sålde alla tre på Tradera, en sajt där det vore svårt att sälja tavlor för tusenlappar, men ett par hundralappar var fullt möjligt.

Efter avgifter blev det 7823 kr in på kontot. Det var pengar jag inte hade räknat med och helt klart värt arbetsinsatsen. Men jag hade ändå känt mig tvungen att gå till botten med detta. Det är kanske inte så vanligt att någon råkar slänga en van Gogh eller Picasso, men det hade känts rätt surt att upptäcka i efterhand. Nu vet jag att både tavlorna och skåpet fick rätt pris, det var lätt att ordna, kul och lönsamt.

Unga idioter ”investerar”

Bland investerare råder en ständig diskussion om det är vettigt att handla värdepapper på kredit. Folk får göra som de vill. För mig som hatar skuld och inte ens tagit bolån känns det rimligare att höja risknivån i portföljen om jag vill ha mer spänning i tillvaron, men vill någon handla för lånade pengar och har tänkt igenom beslutet ska inte jag kritisera.

Förrän nu. ”Unga tar sms-lån till aktieköp”. Då snackar vi alltså om att måsta slå index med åtminstone tiotals procent för att ens tjäna pengar, och vid en eventuell börskrasch sitter de med arslet i brödrosten. Eller vadå ”eventuell”? Börsen kommer att krascha, det har den gjort med oregelbundna intervaller ända sedan starten 1778 och förmodligen tidigare också.

Och när det händer kommer tidningarna vara fyllda med exklusiva intervjuer med ”Liam, 19” och Hasses brorsas låtsassyrra som inte hade en aaaning om att aktier kunde gå ner också. ”Jag frågade flera stycken för att inte riskera att göra något dumt, så därför känns det orättvist att jag sitter med kronofogdeskulder nu. Dessutom har vi bokat en resa till Italien i sommar, så vem ska ta ansvar för det här nu då?”

”Det blev ingen resa.”

Man brukar säga att det är bra att man inte har så mycket pengar när man är ny på börsen, men det ”problemet” tycks många av dagens ungdomar ha rundat effektivt. Uttrycket ”no-brainer” används i artikeln. Troligen för att ingen hjärna varit inblandad i beslutet.

Sista inställda odlingssäsongen

Jag trivs med att odla. Inte bara att jag vill se mig själv som en som odlar kryddor i köksfönstret och grönsaker på balkongen, jag gillar själva arbetet också. Allt från planering till förkultivering, omplantering och inte minst skörd. Ett år hade jag mer än tjugo chiliplantor på fönsterbrädan i vardagsrummet.

Förra året blev det inte mycket till odling. Livet var för stökigt, så jag valde helt enkelt bort sånt som var enkelt att skicka ut ur livspusslet. Det kändes helt okej. Men i år är jag i samma läge igen. I maj borde det spira både det ena och det andra (lagliga växter alltså, jag är inte journalist), men den enda växt jag har igång är en kruka med gräslök och i ärlighetens namn verkar den rätt osäker på om livet är rätt väg att gå.

"Väx nu då!"

Nu saknar jag odlandet. Jag står ut den här sommaren också, men nästa år kommer jag få... växtvärk. Då får jag väl åtminstone odla lite kryddor i ett par krukor för att få någon slags lindring. Om jag bygger en självvattnande kruka slipper jag passa skiten.

Vänd på steken

Ett populärt spartips är att flytta X procent från lönekontot till aktiedepån så fort lönen kommit in på kontot, med idén att pengar på kontot triggar konsumtionen. För egen del har jag inte det behovet, jag blir inte slösaktigare med mer pengar i plånboken.

Men jag börjar undra om inte sambandet gäller för Malmö kommun. Malmö är ju en av de stora vinnarna i det kommunala utjämningssystemet och hade jag toppat den listan hade jag tänkt att jag ville därifrån. Det måste väl ändå ses som ett misslyckande att inte kunna försörja sig själv?

Malmö har en helt annan syn på detta. De tycks konstant shoppa som att det inte fanns någon morgondag. I vissa fall kan det kanske diskuteras om utgifterna är att se som investeringar, något som kan löna sig på sikt, men visa mig den kalkyl som säger att stadens nyinköpta rosa enhörning ska gå med vinst i framtiden!

Den här (rent objektivt) skitfula skapelsen har plockat 900000 kr från den kommunala budget som Malmö har tiggt ihop från mer fungerande kommuner. Det är inga stora pengar för en kommun och med de sex miljarder som övriga landet varje år skänker Malmö skulle man ha råd att ställa nästan 7000 enhörningsstatyer på stadens gator, men det handlar om principer. Malmös politiker måste börja förstå att de inte kan sprätta iväg andras pengar på ren skit.

Så tillbaka till fenomenet pengar på kontot. Även om landets rika kommuner av någon absurd anledning skulle vilja fortsätta att försörja Malmö tycker jag att nästa års bidrag inte borde skickas automatiskt. Börja istället med att ta tillbaka den summa Malmö fått året innan. Sedan får lokalpolitikerna ansöka om pengar till varje projekt de inte har råd till med enbart Malmöbornas skattepengar, i videos som publiceras på kommunens och riksdagens hemsida så att alla engagerade medborgare i landet kan se vad Malmö vill göra med deras pengar.

Kanske skulle det göra Malmöpolitikerna mer återhållsamma. I annat fall tror jag att dessa tiggarfilmer kunde vara rätt underhållande.

Får det lov att vara en curlingbil?

För två år sedan bloggade jag om mopedbilar, de där förkrympta bilarna som nästan är lika dyra som riktiga bilar, men som går långsammare och därför får framföras av minderåriga.

Då hade jag ännu hopp om unga med de lite mer folkliga epa- och a-traktorerna. Det är ombyggda bilar, vanligen med flak, som får framföras i 30 km/h och därför är utrustade med en trekantig LGF-skylt bak.

Men det hoppet har dött nu när jag läser om unge Milton som rattar en a-traktor av märket Hummer och Elsa som fick en Porsche Cayenne på 15-årsdagen.

”Den här är lite äldre från 2007 och då blir de inte så dyra som de nya.”

Nej, de stämmer ju. En Cayenne från 2007 kostar ”bara” runt hundratusen, och även om en a-traktor troligen är lite dyrare (fråga mig inte varför, men det funkar så) är den mycket riktigt billigare än en ny som ligger en bra bit över miljonen. Hennes formulering ger en tydlig vink om att hon inte har en aning om dessa prislappar. Pappa betalar och eftersom pappas första bil var en Porsche inköptes en sådan även åt dottern, ”det bara blev så”.

När jag var i hennes ålder åkte jag moped. Jag hann med två faktiskt, inte för att jag hade ett brinnande mopedintresse utan för att den ena var sämre än den andra. Det betalade jag själv med pengar från eget arbete, sommar- och kvällsjobb, och jag är inte ett dugg avundsjuk på Milton och Elsa.

Tvärtom faktiskt! Om mina föräldrar hade curlat mig hela min barndom och gett mig en epa-traktor värd hundratusen eller ännu mer när jag var 15-16 hade det kanske tagit decennier innan jag förstått pengars värde. Nu hade jag rätt bra kläm på ekonomi och pengar väldigt tidigt. Jag är otroligt tacksam för den vetskapen för den går inte att översätta till varken Porschar eller Humrar.