Från börsen till bushen

Imorgon går många tillbaka till jobbet efter semestern. Särskilt de som gör det med en klump i magen kan behöva se en udda figur jag hittade på nätet, Andrew Martin, som lämnat ett flashigt finansjobb för att istället, iklädd stråhatt, odla sin egen mat i en permakulturodling.

De köpte alltså 2,5 hektar mark, vilket inte är jättemycket, men fullt tillräckligt om man ska tro självhushållningsgurun John Seymour. Vår odlare säger något väldigt viktigt i videon, att de tidigt bestämde sig för att inte fastna i en lånekarusell utan utgå ifrån sina tillgångar och rätta livet efter det. För endast då uppnår man frihet.

Det där är något jag också tror på och försökt leva efter. När jag flyttade till min nuvarande bostad väntade jag tills jag hittade en jag kunde köpa utan lån. På det sättet behövde jag bara dra in pengar för att täcka löpande utgifter, inte ränta för ett liv jag inte hade råd att leva.

Jag vet inte hur tillfreds Andrew Martin var som australiensisk börsgubbe, men jag har svårt att tro att det kom i närheten av glädjen som fullkomligt lyser när han sprätter omkring på gården och skördar sin lunch. Man kan bli grönavågare för mindre.

Magdalena Andersson vill bli din personliga tränare

Jag bloggade nyligen om kontrollsamhället i 1984 och kan inte låta bli att notera hur väl det passar ihop med det nyhetstips jag fick från läsaren Martin.

”Det var 2007 som den dåvarande borgerliga regeringen tog bort förmögenhetsskatten. Men det var inte bara skatten som försvann. Den dåvarande regeringen tog också bort möjligheten till att ta in individuella uppgifter över hushållens förmögenhet, en förutsättning för beskattning.”

Intressant ordval från statstelevisionen, ”möjligheten till att ta in individuella uppgifter”. Man skulle ju också kunna säga ”Pappa Statens chans att kontrollera oss på individnivå”. Som med all säkerhet snart är här igen eftersom regeringen sällan utreder för skojs skull. Av folkhälsoskäl, säger man! Visa mig gärna den undersökning som leder i bevis att folkhälsan förbättras av ökad myndighetskontroll.

Hur som helst är det såklart bara ett svepskäl. Man vill införa en ny förmögenhetsskatt, bara inte så här nära ett val för då kanske för många väljare hinner komma ihåg det vid valurnan. Men den kommer, det är jag säker på. Och jag kommer säga ”Vad var det jag sa?”. Igen, trots att jag hatar att få rätt ifråga om svensk samhällsutveckling.

Lura dig själv i sociala medier

Hur många gånger ska den här historien behöva berättas?

En eller flera snackpåsar köper en aktie, haussar upp bolaget, säljer positionen och lämnar en samling nyttiga idioter kvar i en dålig aktie på väg ner, och andra som strömmar till eftersom en aktie som tappat mycket på kort tid helt enkelt ”måste” studsa upp igen.

Svaret är väl, som vanligt, att så länge det finns lata människor som varken är villiga att göra analysjobbet själva eller lära sig hur man gör det kommer det gå att snacka upp aktier. I klippet pratas det om källkritik. Problemet är att ingen under 30 tycks ha fått lära sig vad källkritik är. Tvärtom verkar både skola och samhället i stort lära ut att källkritik inte handlar om att leta upp ursprungliga texter och statistik utan att vissa källor alltid ska kritiseras. Eller som när statstelevisionens barnprogram för några år sedan fastslog att Stefan Löfven är en sanningssägare:

”Är det från något känt nyhetsställe? Är det statsministern? Då kan man tro på det.”

”Vill du ha ett aktietips?”

Vi får de aktieportföljer vi förtjänar. Lyssnar vi på många olika analytiker och lär oss genom egna erfarenheter vilka som är att lita på får vi ett långsiktigt bättre resultat än om vi lyssnar på en eller två anonyma twittrare. Men framförallt gäller det att själv ta fram och titta på siffrorna. Läs kvartalsrapporter, läs vd-ordet och analysera mening för mening.

Det tar tid, men det gör det också att bli rik genom att sitta i en reception och svara på tiotusen kundförfrågningar. Orkar man inte det ena bör man satsa på det andra. Problemet är väl att många inte orkar det heller men tycker att det borde vara en mänsklig rättighet att få vara lika rik som grannar och vänner.

Rättsrötmånad

Sällan eller aldrig provoceras jag mer än när enskilda medborgare körs över av myndigheter. SVT berättar om makarna Lundström, ett lantbrukarpar i 75-årsåldern som köpte sin fastighet 1982. I köpet ingick en gammal oisolerad lada som paret använt som förråd. Nu hävdar det kommunala VA-bolaget att de förberedde huset för kommunalt vatten 1977 och de vill de ha betalt för – nu!

Varför de väntade med fakturan på 58000 kr från 1977 till 2018 år vill de inte berätta. Inget annat heller, det är ”Inga kommentarer” av tjänstemännen som får sin lön tack vare att paret Lundström slitit hela livet. Jag fattar inte hur man ens kan ha rätt att faktura över 40 år i efterhand. Men nu har de gett sig på skånska bönder och dessa ger sig inte så lätt utan överklagade beslutet till Mark- och miljödomstolen som gav dem rätt. Men kommunen överklagar, för Lundströms pengar.

Till saken hör att den mest grundläggande av alla rättsprinciper, rätten till juridiskt ombud, inte gäller i förvaltningsdomstolar eftersom motparten är stat, kommun eller annan instans i maktmonopolet och då har den enskilde ingen rättsröta att frukta (jo, tjena...). Så här säger exempelvis Förvaltningsrätten:

”Förvaltningsrätten har ett utredningsansvar, vilket innebär att den ska se till att frågan i målet blir tillräckligt utredd. Med hänsyn till rättens utredningsansvar är det i de flesta fall inte nödvändigt med rättshjälp genom ett rättshjälpsbiträde, det vill säga en jurist som hjälper en enskild att föra talan och som till allra största delen betalas av staten.”

Kommunen å sin sida har inga problem att plocka fram skickliga och dyra jurister – det är ju ändå bara våra pengar och vill det sig så illa att de förlorar kan de ju bara dra in lite hemtjänst eller livsnödvändig vård.

Jag önskar av hela mitt hjärta att Eva och Börje Lundström får rätt i alla instanser, och att Patrik Palmström, tillförordnad kundtjänstchefen på Mittskåne Vatten får … Nej, det är bäst att jag inte skriver vad jag önskar ska hända med honom för då hamnar jag i domstol. Visserligen inte en förvaltningsdomstol utan en där Patriks politikerkompisar sitter som nämndemän. Men heja Sverige, världens säkraste rättsstat.

Lantbröd

Ännu ett avsnitt i serien ”baka ditt eget matbröd”. Eller ja, det har väl inte riktigt blivit en serie, mycket för att jag av bekvämlighetsskäl bakar samma handfull recept igen och igen. Men nu har jag t o m köpt ett par nya ingredienser för att spexa till det. Dagens uppgift: lantbröd!

Receptet kommer från min moster, men i vanlig ordning har jag saboterat det med egna infall redan på första försöket. Detta användes:

jäst, 25 gram
vatten, 7,5 dl
vetemjöl, 10 dl
rågsikt, 4 dl
vetekli, 1 dl
linfrö, 1 dl
sirap, 1 msk
salt, 3 tsk

Linfrö och vetekli är nya bekantskaper i mitt kök.

Värm vattnet till 30-37 grader. Rör ut jästen i det. Ner med resten av ingredienserna. Ser ut som att jag ska göra godis.

När det är blandat ser det mer ut som att det ska bli pannkakor.

Täck med plastfolie i 1,5 timme. Rör om några varv med en slev efter halva tiden.

Mjöla bakbordet och häll ut degen. Dela den i två delar.

Nu blir det lite knepigt. Knåda degklumparna och dra ut dem till kvadrater. Vik sedan kanterna mot mitten och vänd avslutningsvis bröden uppochned på plåten, typ så här:

Ser fortfarande inte så himla aptitliga ut:

Sätt ugnen på 225 grader och låt brödet jäsa i 30 minuter. Grädda sedan mitt i ugnen tills du känner att färgen är rätt. Jag tjatar om detta med färg eftersom min erfarenhet är att olika ugnar är olika snabba, så häng inte upp dig på vad det står i receptet. För mig tog det 30 minuter innan det såg ut så här.

Jag orkar inte räkna ut någon kostnad eftersom allt hembakt bröd blir billigt bara man inte har saffran i (och varför någon skulle vilja ha denna värdelösa ingrediens i bröd har alltid förbryllat mig). Vetekli och linfrö drar upp priset och egentligen skulle det ha varit lantvetemjöl, men där slog snålspärren igen för mig. Smörgås på det.

Världens snålaste reaktioner

Journalisten Mauri Hermundsson har intervjuat Günther Mårder och titulerat honom ”Sveriges snålaste person”. Detta trots att han gör av med över tre gånger så mycket pengar som jag, men jag inser också att det säljer bättre än att skriva ”En person som är mer ekonomisk än genomsnittet”.

Antar att de flesta som läser min blogg vet vem Günther är, men jag drar en kort resumé. Han är vd för Företagarna, men i ekonomihänseende är det mer intressant att han varit Unga Aktiesparares förbundsordförande och sparekonom hos Nordnet där han startade Sparpodden (och ett avsnitt där han återkom som gäst hade nästan lika stor publik som när jag medverkade i programmet).

Jag tänker inte kommentera programmet mer än att det känns galet att det inleds med en flera minuter lång diskussion om hur man kan konsumera snus billigast när det självklara svaret är ”Genom att låta bli!”. Istället tänker jag kommentera kommentarsfältet på Youtube där vi finner följande:

”Att kunna spara visst! Men måste man bete sig sjukt äckligt för det.”

Det fanns andra som skrev typ ”Jävla idiot!”, så det här är balanserat i jämförelse. Exakt vad som är äckligt vet vi inte, om det är snusvanorna, att barnen tvingas promenera till skolan, prutandet eller något annat, men jag tycker att det är förmätet att ha åsikter om någon annans liv baserat på en tjugominutersintervju.

”Känns som han spottar alla i ansiktet som faktiskt inte har pengar och försöker överleva.”

Det här resonemanget känner jag igen och tycker är intressant. När rika lever sparsamt blir det någon slags kulturell appropiering, lite som när vita européer lyssnar på rapmusik eller skaffar rastaflätor? Poängen med att skaffa möjligheter är väl just att man kan välja? Eller borde energiska personer tvingas hoppa hela dagarna bara för att de kan? För övrigt försämras inte fattigas liv av att Günther inte badar i champagne eller tvättar sig med gravlax.

”Det är fan i mig förtryck mot familjens medlemmar som inte vill ha det så.. Han får leva som han vill men han kan inte påtvinga hans livsstil på andra.. !!! Hans kvinna borde lämna honom med barnen usssshhh. Vad har han nytta till med hans mängd av pengar när man kan inte ens njuta av de eller hans familj? Så synd om hans familj ush vilken usel man”

Ännu en som tycker sig ha rätt att bestämma hur andra ska leva. Günthers kvinna (uttrycket låter aningen medeltida) är en vuxen människa som själv kan betala för sig om hon vill, vilket framgår i intervjun. Barnen tror jag inte lider ett dugg av att tvingas gå till skolan på samma sätt som alla barn gjorde innan det blev mode att köra runt dem som kollin. För övrigt ”påtvingar” alla föräldrar delar av sin livsstil på sina barn. Det kallas uppfostran.

”Släck efter dig, ungjävel!”

”Visst man sparar pengar av att leva så, men vad har man för livskvalité? Vad ska man göra med alla pengar? Blir som ett beroende, kommer krävas mycket för att förändra såna snåla rutiner i framtiden. Eller är målet att leva ett tråkigt liv för att dö rik?”

Hand upp den sparare som inte mött det här ”argumentet”. I intervjun säger Günther att han är lycklig och inte känner att han försakar något. Det kan omöjligt vara definitionen på ett tråkigt liv. Ändå dyker det alltid upp någon ”livsnjutare” som anser sig sitta inne med facit för vad ett bra liv är. Tydligen innefattar det alltid att sitta och peka finger åt andras liv, vilket jag inte uppfattar som direkt helfestligt.

Fast kanske är det det – för den personen! Men i likhet med hiphop, bågskytte, pikétröjor, yoga, Rolexklockor, engångsgrillar och dijonsenap passar det inte alla. Ändå möter inget av dessa fenomen en folkstorm av ”förståsigpåare” som berättar att de vet bättre. Rika personer som lever under sina tillgångar är det däremot alltid fri jakt på.

Överflödiga myndighetsbrev

Effektiviteten hos våra myndigheter kan och bör ifrågasättas. Det är våra skattepengar som driver deras verksamhet och oavsett vad vi vill lägga dem på kan vi nog alla enas om att det finns bättre ställen att stoppa dem än att slarva bort dem i administration.

För vad ska vi annars kalla det när de skickar ut helt meningslösa brev till sina medborgare. Här är ett exempel jag fick tillsänt mig:

Inte i samband med att de ändå skickade ett brev. Detta skickades fristående.

Skriver man in länken (för länkar i postbrev är inte klickbara även om man väljer att skriva dem i blå text) får man ett par (icke klickbara) länkar om EU:s dataskyddsförordning samt en förklaring vad som menas med personuppgifter, och fattar man inte det är man troligen för dum för att ens sprätta upp kuvertet.

Vad ska någon enda arbetssökande med denna information till? Det kan tyckas som en skitsak, men någon (förmodligen flera) har beslutat att brevet ska skickas ut, texten har formulerats, papper har tryckts, stoppats i kuvert, frankerats och skickats ut. Till hur många vet jag inte. Det kan vara några tusen, det kan vara en miljon.

Det här känns lika dumt som när MSB skickade ut ett sms till 22 miljoner telefonabonnemang med ”information från myndigheterna”. Kanske blev det billigare den här gången. Förhoppningsvis har inte Arbetsförmedlingen skickat 22 miljoner brev i alla fall. Nytt exempel:

Här får Astrids målsman (heter det så, eller är det målsperson numera?) reda på att föräldrapenningsdagar kan frysa inne om föräldrarna inte agerar i tid. Fast samtidigt står det ju att informationen finns på nätet bara mottagaren loggar in. Är det verkligen myndighetens ansvar att vara vårdnadshavarens vårdnadshavare?

Jag verkar säkert gammaldags nu, men jag tycker faktiskt inte det. Gör något vettigare med er av oss betalda arbetstid. Har ni inte det – minska arbetsstyrkan.