”Nu har vi väntat länge nog...”

Det börjar vara några år sedan jag nämnde att jag övervägde att bo i något annat land än Sverige och bad läsarna om förslag. Sedan dess har jag fått frågor om vart jag tänkt ta vägen. Jag kan till viss del förstå intresset och är tacksam över engagemanget, även om jag måste erkänna att jag ibland blivit lite trött på frågorna.

Inte minst för att denna process inte fullt ut varit i mina händer. Redan när jag först fick idén var jag klar över att jag inte skulle flytta så länge min mamma var i livet. Visserligen sa hon sig beredd att hänga med, men när hon insjuknade i cancer stod det klart för oss båda att det inte var ett realistiskt alternativ.

När hon dog ville jag först sälja hennes lägenhet. Jag kunde ju inte gärna ha två bostäder som stod och kostade pengar till ingen nytta. Tänkte inte att det skulle bli någon större utmaning, men från första visningen tog det hela sju månader innan den var såld.

Den här ”mäklaren” gjorde det kanske inte lättare.

En av orsakerna till trögheten var något jävla virus som börjat härja, och när jag väl hade fått undan lägenheten var det svårrest. Men nu har jag rest, köpt och folkbokfört mig, så från och med idag och några inlägg framåt tänker jag posta ledtrådar för att dra ut lite på det (det var Fru EB:s idé, så skyll inte på mig).

Jag tänkte inte göra en regelrätt tävling av detta, men gissa om ni tror er veta (en gissning per person, annars är det ju bara att rabbla all världens länder). Jag avslöjar facit om några dagar. Dagens ledtråd:

Och nu tänkte jag sluta med den här halvmesyren med varannandagsbloggar. Vi ses igen imorgon!

Bottnar rikedom i höga inkomster eller låga utgifter?

Jag är ett stort fan av både låga utgifter och höga inkomster, men tvingas jag välja är utgifterna viktigare. Att man blir rik på de små utgifterna, inte de höga inkomsterna, är en gammal sanning jag tror på. Ser jag till min egen bekantskapskrets känner jag människor med hög inkomst som ändå är fattiga, men ingen med låga utgifter som inte är rik. Några orsaker:

Utgifter växer till sig

En inkomst i form av lön växer förhoppningsvis med tiden, men ganska långsamt. Inkomster av kortare karaktär hinner inte det. Utgifter har däremot en kuslig förmåga att bli större helt på egen hand, ofta utan att vi ens märker det. Mer än i plånboken.

Bruttovinster vs nettokostnader

I teorin vet vi alla skillnaden på brutto och netto, men räknar vi in kostnaden för inkomstens förvärvande? Möjligen skatten på lönen, men de som varje år jublar åt skatteåterbäringen av sina egna pengar har tänkt ett steg för kort.

Inkomstskatten har vi kanske räknat med, men hur är det med bilens värdeminskning och bensinen för jobbresorna, ökat klädkonto och dyrare lunch? Och på alltsammans en icke-avdragsgill moms.

Procenträkning

För alla med sund ekonomi är inkomsterna långsiktigt högre än utgifterna, så då blir en insparad krona högre i procent av den totala utgiften än en intjänad krona i förhållande till den totala inkomsten. Det kan tyckas som att jag dribblar med ord, men det är den marginalen vi alla lever på, vare sig vi är rika eller fattiga. Ekonomiskt oberoende uppnås när marginalen fram till nu är större än framtida utgifter.

I praktiken kan man inte utesluta varken intäkt eller kostnad ur en budget eller resultaträkning, men om fler la mer energi på minussidan skulle fler ha lön kvar i slutet av månaden istället för månad i slutet av lönen.

Ännu en omorganisation

Stor omorganisation av Arbetsförmedlingen, låter inte det lite bekant? Så länge jag kan minnas har svenska regeringar velat göra om Arbetsförmedlingen. Sosseregeringar vill effektivisera organisationen (låter inte så svårt) och högerregeringar lägga ner, men märkligt nog slutar det alltid med att AF även fortsättningsvis är en vansinnigt ineffektiv myndighet som för länge sedan slutat att vara den mellanhand mellan arbetsgivare och arbetstagare som det var tänkt.

”Förmedlandet av jobb ska i större utsträckning än i dag utföras av externa leverantörer”.

Jag har tidigare konstaterat att Arbetsförmedlingen namnet till trots nästan inte förmedlar några jobb, knappt ett per förmedlare och månad. Så hur skulle utvecklingen kunna vridas ännu längre åt det hållet med mindre än att Arbetsförmedlingen helt slutar att förmedla arbeten?

Blir det billigare nu då? Nej, tvärtom. AF ska få ännu mera pengar för att göra … vad det nu är de gör när de inte förmedlar jobb, och externa leverantörer lär knappast böra jobba ideellt, så då blir det dyrare i den änden med.

Jag har inga lösningar, men det är bortom mitt förstånd hur man lyckats få fram en så fullständigt värdelös myndighet och hur den för varje omorganisation – och de är många! - lyckas göra den ännu lite sämre. Det är som att riva sönder tusenlappar.

Flyttstädning i Helvetet

Hur mycket grejer kan en människa egentligen spara på? Jag är som hastigast tillbaka i Sverige för att tömma lägenheten, och slås över hur mycket skit jag har. Det genomsnittliga amerikanska hemmet lär ska ha trehundratusen föremål. Jag har alltid viftat bort det med att amerikaner är galna.

Och skulle det vara lika tokigt här gäller det åtminstone inte mig. Fast nu börjar jag undra. Det känns som att jag kan ha slängt hundratusen saker bara igår. Och den här dagen började på samma sätt, vid 5.30 (säg vad ni vill, halv sex är per definition mitt i natten). Så framåt midnatt har jag nog kastat lika mycket till.

En annan reflektion på soptemat. Varje gång jag flyttat har jag tänkt att den här gången blev allt väldigt stressigt, men nästa gång ska jag minsann göra det systematiskt och inte kasta ner grejer i flyttkartonger som jag inte är säker på att jag vill ha.

Inte mitt förråd, men jag är banne mig inte långt ifrån.

Men nu står jag här igen, med låda på låda av ”det här skulle jag ha sorterat och rensat”-saker. Och även om corona (alla andra skyller ju på det, så jag hänger på) orsakat oväntat mycket stress för resorna har jag vetat att jag skulle flytta, så jag har inte mycket att skylla på. Okej, jag har rensat, kastat och sålt, men för att göra flytten ordentlig skulle jag behöva minst en månad.

Det har jag nu inte, jag åker hem på söndag. Och vart det är tar vi nästa vecka. Tusan vet om jag ens kommer hinna blogga varannan dag den här veckan utan att få slag eller stroke eller vad det heter nuförtiden. Det är mycket nu...

Kunden har inte alltid rätt

Var går gränsen för bedrägeri? Sveriges Radio berättar att ”under första halvåret i år fick polisen in 50 % fler anmälningar av så kallade annonsbedrägerier”.

Det låter ju illa, men i reportaget berättar en kvinna att hon skickat iväg en klocka utan att först få betalt, och det till en kund som redan antytt att klockan var undermålig och gjorde kvinnan ”liksom förminskad”, så det är en gåta varför hon inte redan hade brutit kontakten. Under affärens gång (oklart om det var före eller efter att hon gav bort klockan) fick hon en ”jättekonstig känsla”. Där ser man.

Så har hon blivit utsatt för bedrägeri eller har hon lurat sig själv? Det här är lite som att ställa bilen på gatan med en stor skylt på motorhuven där man berättar att nycklarna sitter i tändningslåset. Då är det ju inte helt omöjligt att någon ”stjäl” den.

Vidare berättar polisen att det blivit vanligare att säljare luras att skicka pengar utomlands för att täcka påstådda köpares fraktkostnader. Okej... Jag visste inte att det finns privatpersoner som säljer fraktfritt worldwide och står för alla oförutsedda merkostnader. För det gör det såklart inte. Ändå väljer godtrogna idioter att skicka pengar trots att det är de som är säljare och borde vara den som får betalt.

Jag har sålt hundratals grejer på nätet, men aldrig någonsin skickat varan förrän pengarna suttit på kontot och de gånger kunder efterfrågat eller krävt något som inte framgått av annonsen (”Va, har du inte Paypal?” eller ”Jag tog för givet att det var [något som inte står i annonstexten]”) har jag vänligt men bestämt upplyst dem om vad och hur jag säljer. Mitt Traderabetyg är maximala 5.0 och jag har aldrig blivit blåst på pengar. Det är inte raketforskning.

Valår = mer åt alla

Det märks att det är mindre än ett år kvar till riksdagsval. Regeringens budgetproposition ger enkelt uttryckt mer pengar åt alla. Lägre skatt för dem som jobbar och högre bidrag till dem som inte gör det, så nu får pensionärerna högre bostadstillägg, ensamstående föräldrar högre underhåll, sjuka höginkomsttagare får högre sjukpenning och företagen stöttas hämningslöst pga svårigheten med corona.

När jag läste ekonomi fick jag lära mig att det måste gå ihop på sista raden. Endast ökade intäkter täcker ökade kostnader. Eller ja, man kan ju alltid låna för att få ihop det. Inte alltid kanske, men en stat tycks alltid kunna höja statsskulden.

Men någon gång ska bullarna betalas, det kommer ingen ifrån, så precis som Patrick El-Hag här ovanför frågar jag mig vem. Svaret är du, och kommande generationer såklart. Regeringen hade kunnat vara med på ett hörn också ifall väljarna skulle välja att ifrågasätta allt-åt-alla-politiken, men nu har jag levt några val så jag vet att det inte kommer att hända den här gången heller.

Privilegierad, jovars

Jag har den senaste tiden gnällt en del på hur trist jag tycker att det är att resa och hur mycket av mitt vanliga liv jag saknar på resande fot. Det kommer att bli mer av det gnället så innan någon påpekar att jag faktiskt valt själv ska jag villigt erkänna att jag är medveten om det.

Dessutom ska sägas att jag är otroligt tacksam att jag kan göra det valet. Det är inte bara tur och slump, eller att jag fötts och fostrats av förhållandevis rika föräldrar. Jag har jobbat hårt för att få de möjligheter jag har. Jag har snålat hela livet för att skapa ekonomiskt utrymme. En del lyx hade jag inte velat ha om jag så fått det gratis. Annat har jag gjort avkall på.

Men faktum kvarstår – jag kan. En del jobb har jag jobbat undan i förväg, annat gör jag på resande fot. Och jag inser att det är få personer ”mitt i livet” förunnat att dra iväg på obestämd tid. En snäll granne vattnar mina blommor, en lika snäll släkting tar hand om posten, och själv åker jag runt på världsturné som någon annan rockstjärna.

Trots förmågan att anpassa sig är dock människan ett vanedjur. Jag saknar min säng, mitt kök, min dator, mitt liv och mina vanliga rutiner. Nu vill jag visserligen ändå inte tillbaka till dem, jag vill skapa nya rutiner. Det vill jag göra exakt nu och samtidigt slippa bo i kappsäck. Tills dess kommer jag att gnälla. Lite grann.