Elda med ved

När elpriserna skjuter i höjden är det nog många som tänker tillbaka på forna tider när ved var den främsta värmekällan. Håll kvar den tanken.

Jag har hela fem kaminer i huset som komplement till en luft/luftvärmepump. När de väl sitter där får de vara kvar, men tre hade gott och väl räckt för att värma hela huset. Just i kombination med luftvärmepump får man dessutom fördelen av att varmluften från kaminerna fläktas runt i huset.

Min lyxigaste.

Hade jag byggt ett värmesystem från grunden hade jag nog valt en vattenmantlad kamin som värmer upp vattenburna element. Jag hade en kompis som använde så pass grova vattenelement och rör att han fick självcirkulation i systemet och därmed inte behövde frysa vid elavbrott.

För där har vi ännu en fördel med ved. Strömavbrott sker, särskilt på landet. Med ved som värmekälla blir man betydligt mindre beroende av el. Har man dessutom en vedspis, eller åtminstone en kamin man kan värma en kastrull på, håller man sig både mätt och varm.

Här blir det nog en gammaldags vedspis så småningom.

Är det inte krångligt att elda då? Livet är krångligt, men det finns större problem. Jag köper färdighuggen ved för 700 kr/kubikmeter av en bonde som levererar genom att tippa lasset rätt in i vedboden. Jag travar och hämtar sedan in den till huset i omgångar. Att få fyr i kaminen kan man göra i sömnen när man väl lärt sig respektive kamins egenheter. Visst är det bökigare än att knäppa igång ett elelement, men elräkningen blir mindre plågsam på det här sättet.

Politiker, kanske särskilt i EU, hatar oberoende medborgare och jobbar därför hårt på att reglera, eller helst förbjuda vedeldning, men än spirar motståndet, och den allt dyrare elen lär inte ändra på det.

Avanza-knarket

”Öppet knarkande på storbank” skrev bägge kvällstidningna i Stockholm igår efter att det blivit känt att narkotikahundar hittat knark på Avanzas kontor. Själv undrar jag mest när Avanza blev en ”storbank”.

Det är inte det att jag tar lätt på narkotikaanvändande. Alla som känner mig vet att jag är rabiat motståndare till allt från cannabis till heroin. Det är bara ingen chock. Som Avanzas Rikard Josefson uttrycker det:

”Vi är medvetna om att finansbranschen inte är underrepresenterad 

när det kommer till drogberoende”.

Det behöver man inte ha sett Exit för att känna, men har ni inte sett Exit bör ni absolut göra det eftersom den är skriven av en av världens bästa manusförfattare och innehåller gräddan av norsk skådespelarelit.

Men jag är mer uppgiven än jag var för tjugo år sedan (även om jag var lika rabiat narkotikahatare då). Då hade jag kanske tagit ut mina pengar från ett företag med omfattande knarkmissbruk för att visa att jag inte vill ha med sådana att göra. Nu ställer jag mig snarare frågan: Går det att undvika knarkare?

Var och varannan människa tycks bruka än det ena och än det andra, och inte förstå hur någon bakåtsträvare kan ifrågasätta det. De gånger jag vädrat min inställning i sociala medier har jag utan undantag mötts av mothugg. ”Använder du kaffe? Det är minst lika farligt...” (japp, på den nivån har argumentationen varit). När jag erbjuds knark tackar jag vänligt men bestämt nej. Vill andra knarka får de göra det. Jag tänker inte hyckla med att jag tycker att det är dumt, men känner inte att jag kan göra så mycket mer.

Tidsmiljonärer

Jag fick ett mejltips från Martin om en artikel med rubriken ”Time millionaires: meet the peoplepursuing the pleasure of leisure”.

Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker, mer än att den är intressant. Först handlar det om ”Gavin”, som tycks ha gjort en konst av att jobba så lite som möjligt. Han är mer kreativ än George Costanza i Seinfeld när det kommer till att lägga energi på att slippa lägga energi på något annat än att inte jobba, bl a gör han det genom att spela upp en lång Youtubefilm av en svart stillbild för att inte datorn ska hamna i strömsparläge när han inte är där.

Sedan följer en kaféägare som gick ner på deltid under pandemin och upptäckte att han älskar det. Och så håller det på, ihop med en massa statistik och experter som visar att det är nya tider och trender. Det är jag inte så säker på, men jag är den förste att applådera dem som utvärderar sina liv.

Samtidigt är det bättre om vi letar efter vettig sysselsättning än att vi försöker göra mindre av det vi redan gör. Det är inte vettigt att jobba ihjäl sig, men om man känner att tiden flyger på jobbet och man längtar dit när man inte är där kan det väl inte vara så dumt att lägga mycket tid på att jobba?

Tid är en ändlig – och därmed vår viktigaste – resurs. Därför behöver vi ständigt fundera på om vi använder vår tid på bästa sätt. Tråkigt om det ska till en pandemi för att vi ska göra det. För det måste det såklart inte. Det finns nog de som skulle hävda att jag och andra redan lägger osunt mycket tid på planering av vår tid, kanske på bekostnad av att leva, men det är möjligen en annan diskussion.

Plast & miljö

Under min ”husvagnsturné” insåg jag att vagnen saknade skedar och eftersom det blev drygt att få i sig morgongröten med gaffel beslöt jag mig för att köpa plastskedar. Det hittade jag inte, istället fann jag träskedar. Det är väl typ samma sak, tänkte jag, men det är det inte. Åtminstone inte den sort jag köpte, den rätade snabbt ut sig till en träspatel som kanske kunde ha ett användningsområde hos tandläkaren, men knappast hos camparen.

Okej, de såldes väl säkert som engångsskedar, men det blir ju dyrt om man ska slänga skeden och ta en ny varje gång. Inte särskilt miljövänligt heller, vilket med all säkerhet är argumentet för tillverkningen. En ”engångssked” i plast hade jag kunnat återanvända i flera veckor.

När det kommer till miljötänk verkar det många gånger som att man inte tänker hela vägen. Ett sugrör i papper låter kanske bra på pappret, men inte om det inte funkar. Elbilar ger inga avgaser under färd, men varifrån kommer elen och råvaran till batterierna? Förr i världen (och även nu i utpräglade skithålsländer) kastade man sina sopor i havet för då ”försvann” de. Ibland undrar jag om vi har kommit längre idag.

Jag har för länge sedan slutat att försöka påverka världen, jag lägger energin på att göra egna bra val. I mitt skedexempel hade det bästa varit att ta med hemifrån eftersom jag borde ha märkt att besticklådan inte var utrustad med skedar. Det näst bästa hade varit att köpa plast.

Men helst undviker jag engångsartiklar. Jag slutade köpa engångskassar i affären redan när de kostade en krona. Inte bara för att spara pengar utan för att en förstärkt kasse i plast eller tyg är mycket bättre. Var sak har sin plats.

Dyrt & billigt i Norge

Frågan om hur jag som sparsam kunnat välja att flytta till Norge ekar fortfarande, så jag ska försöka utveckla det.

Norge är dyrt, det är inget tvivel om det, men jag tror att många svenskar fått en skev bild av verkligheten. Klart dyrast i jämförelse med Sverige är alkohol och restaurangmat, och för många som kommer hit i några dagar är det just de prislapparna man ser och drar då logiskt slutsatsen att det är likadant över hela linjen.

Men om vi börjar med mat så finns ljusglimtar även där. Generellt är det dyrare ju färdigare maten är. Näst efter restaurangmat kommer färdigrätter som frusen pizza. Den är ju dyr även i Sverige, men här är det värre. Bröd är också dyrt, men både pizza och bröd bakade jag själv i Sverige och tänker fortsätta att göra det här. Baslivsmedel för mig, som grönsaker och torkade baljväxter har ungefär svenska priser.

I butiker som finns både här och där, som Ikea, Bauhaus och Biltema är det lätt att jämföra produkter rakt av, och då ser det ofta ut så här trots att den norska kronan är lite mer värd än den svenska:

Och för den svensk som kör mycket bil är en flytt till Norge rena vinsten. Särskilt om man åker dieselbil eftersom dieseln kan vara 5 kronor billigare här. Till och med svensk statsmedia erkänner att så är fallet. Och bensin under 15 kr var väl ett tag sedan ni såg i Sverige?

Dock varierar det mer här. I Sverige är min känsla att soppan kostar ungefär lika mycket överallt. En obemannad station kan vara några ören billigare, men i Norge kan det skilja två kronor mellan mackar i samma kvarter, och en mack som tar 16,22 kr/l på måndagen kan ta 18,10 kr/l på tisdagen för att komma ner under 16 kr på onsdagen, så det lönar sig att ha koll.

Fast just det – att det lönar sig att ha koll – gäller ju faktiskt överallt. Det går att leva sparsamt om man är lite om sig och kring sig, det tänker jag visa även i Norge. 

Jag förstår fuskarna

Anna Dahlberg har skrivit en skrämmande ledare i Expressen om invandrare som köper svenska arbetstillstånd.

”Företagen tar som regel hit personer från ägarens hemland. Syftet är ofta att hjälpa släkt och vänner att bosätta i Sverige och kringgå reglerna om anhöriginvandring.

I många fall upphör anställningarna kort efter att personerna har beviljats permanent uppehållstillstånd i Sverige. Därefter försörjer de sig via välfärdssystemet, antingen med stöd från Försäkringskassan eller Arbetsförmedlingen.”

Jag tror att vi alla kan enas om att detta är dåligt, vare sig vi generellt tycker att det är en bra eller dålig idé att flytta runt folkgrupper. Visst är det ruttet att utnyttja systemet, men felet är varken arbetsgivares eller arbetstagares. Det är svenska politiker som möjliggör detta.

För arbetsgivare är enligt rådande lagar i sin fulla rätt att sälja arbetstillstånd, precis som det är tillåtet att köpa dem. Man skulle till och med kunna säga att det uppmuntras eftersom staten glatt ger lönebidrag och bjuder på arbetsgivaravgiften i och med att invandrare ”sysselsätts” och putsar politikernas statistik.

När jag gick in på norska skatteverket för att få ett norskt personnummer hade de först förklarat för mig på telefon vad som krävdes. Jag var noga med att göra allt de sa eftersom processen skulle kunna fördröjas till tjugo veckor istället för två om man inte hade alla papper klara. Dessutom fick jag åka 35 mil enkel resa för mötet så jag ville ogärna åka hem med oförrättat ärende.

”Parkera, gå mellan husen och över berget.”

Vi har haft fri rörlighet i Norden i flera decennier, men om man som svensk ska få folkbokföra sig i Norge utan att gifta in sig i landet krävs antingen ett jobb eller bevis på att man kan klara sina räkningar med egna medel. Jag tänker fortsätta att vara företagare, men eftersom jag inte kan starta ett norskt företag utan ett personnummer valde jag alternativ 2, egna medel.

Jag tog med mig kontoutdrag från mina tre svenska banker med ett saldo som även med norska mått skulle räcka ett antal år för någon med normala utgifter (som jag inte skulle komma upp i även om jag ansträngde mig). Men ojojoj, ”är du inte inskriven på NAV (norska arbetsförmedlingen)”? Nej, för att kunna vara det krävs personnummer (hej, moment 22), dessutom är jag inte arbetslös. Jag har bara inte getts möjlighet att betala skatt här.

”Har du ingen annan koppling till Norge, t ex ett gymkort?”

”Ser jag ut som en gymkille?!”

Jag har köpt ett hus för flera miljoner, kontant, där jag ska bo på heltid. Smäller inte det till och med lite högre än ett medlemskap i SATS?! Jag tänkte i min enfald att det skulle vara bra för mitt nya land att de slipper försörja mig, men det var tydligen fel svar varpå jag troligen får vänta tjugo veckor trots att jag gjort allt de bett mig om.

Jag älskar Norge och norrmännen, men hade någon utanför skattekontoret erbjudit mig ett papper som riskfritt gett mig personnummer på nolltid hade jag inte tvekat. Med det sagt tänker jag inte kasta första stenen på den som gör samma sak i Sverige, oavsett om planen i deras fall är att snabba på processen att så snart som möjligt få betala skatt i det land de bor i, eller inte.

Hur har vi klarat oss utan kommunpoeter?

Tar galenskapen aldrig slut? Tranemo kommun, en liten by i Västergötland vars ekonomi inte verkar bättre än genomsnittet, har hittills klarat sig utan kommunala poeter. Eller som kulturchefen uttrycker det: ”Den kompetensen har vi inte.”

Men nu ska detta åtgärdas genom att den lokala poeten Jimmy Alm anställs som kommunpoet. Totalt bränner man nästan en miljon på att han ska lalla runt och dikta om fabriker och kommunala styrdokument. Förutom Alm ska man arvodera lokala konstnärer vars verk ska gestalta dikterna.

Tydligen är det inte kommunen utan staten som betalar för detta, men den saknar ju inte heller utgifter. Jag har inget emot vare sig poesi eller annan konst, men anser att skattepengar ska gå till äldrevård, skola, polis och sånt. Jimmy Alm må vara en kanonsnubbe, men finns det ingen marknad som vill betala för hans dikter ska inte heller skattebetalarna göra det. Han får helt enkelt hitta ett annat sätt att försörja sig så att han har råd att ägna sig åt sin hobby.

Såvida han inte redan kan försörja sig på skrivandet. I så fall är det ännu mer idiotiskt att vaska skattepengar på kommunpoesi. Jag vet inte om kommunen gör detta för att uppfattas som folklig, men resultatet blir med all säkerhet den rakt motsatta. Vi som har en ekonomisk verklighet att förhålla oss till kan inte prioritera skit. Regnar det in i huset kan man inte lägga energi på takmålningar, om ni fattar liknelsen. Det gör ni med all säkerhet, om ni inte är politiker. För då verkar banne mig allting möjligt.