Betala eller avstå

Jag fick ett tips av en anonym läsare som köpt en dusch från Bygghemma.se. Eftersom han valde att betala mot faktura drevs sedan betalningen in av Svea Ekonomi. Inget konstigt med det, men Svea Ekonomi passade sedan på att erbjuda honom att dela upp sin betalning. Reglerna för detta ser för närvarande ut så här:

”Vid kontokredit tillkommer en månatlig aviavgift om för närvarande 45 kr. Krediträntan beräknas på den aktuella skulden vid aviseringstillfället. Den nominella årliga räntan är för närvarande 19,75%.

Om betalning inte sker i rätt tid kommer du att påföras en förseningsavgift om för närvarande 145 kr. Du kommer också bli debiterad en dröjsmålsränta med 2% per månad på den vid var tid utestående skulden från förfallodatum tills full betalning sker.

Exempel på effektiv ränta vid köp om 5 000 kr, löptid 12 månader, 19,75 % ränta, uppläggningsavgift 0 kr och aviavgift 45 kr: 45,51 %.”

Frågan är fri, men är man beredd att betala tiotals procent i årsränta för en dusch har man betalat för mycket eftersom man uppenbarligen inte har råd. Vilket är lätt hänt! En duschhörna med två glasdörrar, en duschslang och ett duschmunstycke kommer lätt upp i ett femsiffrigt belopp. Behöver du hjälp av en rörmokare stannar inte taxametern där heller.

”SE PRISET!” Mmm, det gör jag.”

Samtidigt. En komplett, men begagnad duschkabin går lös på ett par hundralappar. Kanske inte den optimala lösningen om man drömmer om en spröjsad glashörna från Bygghemma, men har man inte råd kan det vara klokt att rätta munnen efter matsäcken. Lägg på några hundralappar till så får du massagestrålar och trams.

Att rätta mun efter matsäck (eller inköp efter plånbok) är förresten alltid ett gott råd. Har man inte råd – köp inte.

Pissblogg

Det här är ju en ekonomiblogg, så jag brukar inte blogga om kroppsvätskor, men kanske är det någon där ute som inte är klar över att människan är utrustad med en utomordentlig gödningsvätska. På svenska kallas den ofta guldvatten, men jag föredrar den norska benämningen tissevann.

För det är vad det är – nio delar vatten, en del urin. Tack vare manligt privilegium kan jag utan större problem få in detta växtförbättringsmedel i ett kärl med smal tapp. Om man känner sig mer som kvinna och dessutom har pengar över kan man använda sig av ”Guldkannan”, en vattenkanna med fällbart handtag.

Men jag vet inte. Väger man inte tresiffrigt tänker jag att man lika gärna kan sätta sig på en hink av något slag. Sedan fyller man på med ungefär en liter vatten per deciliter kiss och så är det bara att hälla mirakelbrygden över växter man känner behöver det, företrädesvis sådana som mår bra av kväve, som tomater och squash.

Nu kanske någon tycker att det är äckligt att mixa urin och livsmedel, men rent logiskt är det inte det. För det första består urin till 95 procent av vatten, så i den här mixen är vi uppe i ungefär 99,5 procent vatten, vi snackar inte om något starkare koncentrat. Dessutom ska det inte hällas på frukt och grönsaker utan ner i jorden. Jord består för övrigt sedan tidigare av förmultnade växtdelar, gaser, daggmaskar och sånt.

För övrigt är det ingen poäng att gödsla ända fram till skörd. Kör vanligt vatten sista veckorna, och skölj växterna innan du äter dem, oavsett om de vuxit under eller ovan jord, så lär du överleva.

Second hand in second land

Jag har sålt begagnade grejer sedan 2008. Blocket, Tradera, Bokbörsen, diverse obskyra säljsajter, Täby Loppmarknad... Helt tomt blir det väl aldrig, men när jag flyttade i somras tyckte jag i princip att jag hade blivit av med det jag skulle.

”Där är en madrass jag kan sälja!”

Sedan bar det sig inte bättre än att jag köpte ett gårdsbruk där nästan allt ingick, från möbler och gardiner till porslin och mat. Och en hel lada full med grejer, verktyg och bildelar. De gamla ägarna skulle resa ut i världen så deras behov av bakmaskiner, playstations och motorsågar var begränsat.

Liksom mitt. Så nu sitter jag här igen, en minimalist i ett hus fullt med saker (eller egentligen fem). Till skillnad från Sverige kan man inte ens åka till soptippen och dumpa allting utan att betala för det. Dessutom är det mycket som har ett värde, bara inte för mig, och det känns mycket roligare att ens ägodelar kommer till användning.

”Sopor, någon?”

Så nu är jag igång som skrothandlare igen. Det första jag sålde var fyra vinterdäck. Sedan ett reservhjul och en tv. Finn.no är en aning bättre än svenska Blocket, även om ”jag skickar en man från Fedex med kontanter i kuvert”-förfrågningarna duggar tätt även där. Facebook Marketplace är gratis, men ibland känns även det för dyrt för den bedrövliga tjänst de erbjuder. Men okej, det skadar ju inte ifall man orkar dubblera och lägga upp sina annonser även där. Rätt som det är säljer man något.

Och nu tänker jag försöka ha ett ständigt flöde med grejer till salu. I vår får det bli en gårdsloppis också. Det gäller ju att tjäna ihop till den dyra norska maten, skatten och alla räkningar. ”Ladorna är tomma”, sa Sveriges nuvarande (?) statsminister. Det är inte min lada, men jag jobbar på det.

Ikea-korv & Biltema-kaffe

När Ikea började sälja korv med bröd för en femma var det för att Ingvar Kamprad hade räknat ut att det skulle löna sig. Idén var att det inte bara skulle vara billigt, det skulle vara tappa-hakan-billigt så att själva korven blev en snackis.

Biltema har hakat på tåget och säljer förutom femkronors korv bl a kaffe & kanelbulle för 5 kr och mjukglass för 10 kr. Och visst tusan verkar det funka. När jag åkte runt med husvagn i Norge i en månad (jag hade med kaffebryggare, men tänkte inte på att min spänningsomvandlare inte skulle orka driva den) fikade jag ofta på Biltema.

Det är praktiskt att veta att de har ett kafé där jag inte behöver vända i dörren när jag ser priserna. Den stora vinsten för Ikea och Biltema är ändå inte ett par kronor på mitt kaffe utan att kafékunderna kommer att gå in i butiken när vi ändå är där.

Plötsligt står man där med ett bilbatteri för en tusenlapp eller ett halvt bohag från Ikea, och då hade de kunnat bjuda mig på kaffet. Vilket Ikea faktiskt har gjort. När jag köpte ett Ikeakök fick jag en massa lunchkuponger, så då åkte jag dit igen och igen. Jag vill inbilla mig att jag är alldeles för beräknande och prismedveten för att göra några onödiga inköp, men vi är alla människor.

Viktigt att försörja sig?

Få saker var viktigare för mig som barn än att bli vuxen. I det begreppet låg framförallt att kunna ta hand om sig själv, laga mat, handla och betala räkningar, men viktigast av allt var såklart att försörja sig själv. Och vilken härlig känsla det var när allt fler av dessa bitar föll på plats. Jag skaffade ett jobb, flyttade hemifrån, köpte bil och tog körkort (ja, märkligt nog i den ordningen).

Min känsla är att alla andra unga kände som jag på 80- och 90-talet, men i så fall har samhället förändrats för när Timbro lät Demoskop fråga ett par tusen människor hur viktigt det är för dem att kunna försörja sig själva svarade hela 15 procent inte ”Mycket viktigt”.

Timbro försöker göra partipolitik av detta och det är visserligen sant att högerpartiernas väljare har väsentligt högre arbetsmoral än vänstern i denna undersökning (enda undantaget är C som är uppe i högerns siffror), men det som förvånar mig är att inte alla staplar ligger över 95 procent. Vad är det för människor som inte tycker att det är viktigt att klara sig själva?!

Men på det resonemanget får jag åtminstone inte med mig Nya Wermlands-Tidningens ledarskribent som istället tycker att siffran 85 procent vittnar om Luthersk arbetsmoral.

Jag är helt på det klara med att alla inte kan försörja sig. Gamla, sjuka, handikappade osv behöver samhällets stöd och det är helt okej. Det är inte så att jag tycker att de som inte jobbar har ett lägre människovärde. Jag levde bara i villfarelsen att nästan alla ville klara sig själva. Jag gillade den tanken.

Jag förstår MP

Ibland får man bara nog av fri vilja. Jag tycker att det är idiotiskt att flyga mellan Stockholm och Göteborg när det i princip går lika fort att åka tåg såvida man inte har ett möte på Landvetter eller Arlanda. Ännu mer idiotiskt är det med en massa plastigt skit folk köper på postorder från Kina. Enklast vore om detta och andra dumheter förbjuds.

Skillnaden mellan mig och Miljöpartiet (det finns fler, hoppas jag) är att jag inser att man inte kan förbjuda allt som är dumt, vare sig man hänvisar till privatekonomi eller miljöskäl, medan Miljöpartiet alltid väljer att uppfostra folket.

100 miljarder per år till ”klimatinvesteringar”, ett ord man verkar kunna använda för lite av varje, är deras nya giv. De förstår verkligen inte att ett samhälle som inte fungerar praktiskt inte heller kommer att vara miljövänligt. Diktatur är en dålig idé, inte minst för miljön.

Det är förståeligt att hemma på kammaren falla till föga för sina instinkter och tänka att om folk inte förstår sitt eget bästa borde man kunna tvinga dem med våld, lite som att jag tänker att personer som röstar på Miljöpartiet borde omyndigförklaras och därmed diskvalificeras från politiska val. Sedan tänker man efter och inser att det inte går. Samhället måste funka ihop med verkligheten.

Tillbaks på ruta 1

Officiellt flyttade jag till Norge 20 september, men då hade jag redan befunnit mig i landet en dryg månad. Jag har redan gnällt lite om att jag inte fått personnummer, men jag möts ständigt av nya problem och utmaningar som hänger ihop med det.

Utan personnummer får man inte bank-ID och det stänger väldigt många dörrar i vårt moderna samhälle. I Sverige har jag levt utan mobilt bank-ID, men jag har ändå haft bank-ID som ju krävs för att logga in på många ställen.

När jag flyttade in i mitt hus hade jag inte ens D-nummer, den norska lightversionen av personnummer. När de andra spekulanterna la sina bud elektroniskt fick jag fylla i en blankett, fotografera den och mejla till mäklaren, och efter köpet kunde jag inte skaffa ett eget elavtal eller ett norskt bankkonto.

Nu har jag D-nummer och har därmed kunnat skaffa bankkonto, bankkort och abonnemang för el, internet, telefon osv. Men jag får fortfarande inte bank-ID. Jag kan köpa en bil, men innan jag köpt den är det nästan omöjligt att få reda på vad den kommer att kosta mig att ha eftersom försäkringsbolagens tjänster helt bygger på bank-ID.

Jag kan inte heller skaffa Vipps, Norges Swish. Det stoppar också upp en del eftersom kontanter är ungefär lika impopulära här som i Sverige. Man kan t ex inte köpa ett lass ved med banköverföring från utlandet. Förresten har jag inga kontanter, var skulle jag få dem ifrån? Att ta ut norska kronor i en bankomat med mitt svenska bankkort är svindyrt.

Nu är jag lyckligt lottad som har råd och möjlighet att skicka pengar från Sverige. Jag har kunnat använda svenskt internet och dessutom hade huset förstående säljare som kunnat stå för elabonnemanget och hjälpt till med annat privatekonomiskt småtrassel under en övergångsperiod.

Tänk dig själv att du under en period (gissningsvis 4-5 månader) lägger ifrån dig ditt bank-ID, stänger ner Swish, tömmer din plånbok på sedlar och försöker leva i stort sett utan att identifiera dig elektroniskt. Det är rätt bökigt.