Nästa kund är bästa kund

Ingen kund är viktigare för en affärsidkare än den kund som ännu inte slagit till. Man kan tycka att de borde måna om de trofasta kunderna (och gör det väl till viss del genom bonusprogram och kundklubbar), men dessa har man förhoppningsvis ändå. Den kund som står och velar däremot gäller det att hugga tag i innan den försvinner till konkurrenten.

Detta är orsaken varför jag drar öronen (och plånboken) åt mig när företag inte snabbt och smidigt hjälper mig att starta konto eller bli medlem. För hjälper de mig inte då behöver jag inte fundera över hur ointresserade de kommer att vara när jag redan satt in pengar eller hoppat på deras abonnemang med tre månaders uppsägningstid.

Här är ett exempel på när jag tjänade 220 kr på detta. Jag behövde ännu fler delar till min nyinköpta Volvo 240 och sökte runt på nätet. Fyra av delarna visade sig billigast på en nätsajt som jag ibland handlat från tidigare, men också backat ur i sista sekund för att jag hittat grejerna billigare eller kommit på att jag inte behövde dem, och då har jag alltid fått ett mejlerbjudande dagen därpå.

Så istället för att klicka hem varorna och föra över pengarna gick jag till utcheckningen där min varukorg var värd 1042 kr, fyllde i mina kontaktuppgifter och stängde ner sajten. Och när jag öppnade mitt e-postprogram på söndagsmorgonen låg följande erbjudande och väntade:

Simsalabim, så var priset nere i 822 kr, 220 kr eller drygt 20 procent mindre än dagen innan. Och det är inte bara jag som kommit på detta. Jag hörde i en podd att när man kollar efter resor är det inte ovanligt att priset sjunker kort tid efter att du tittat på resan, men om du väntar ytterligare kommer priset gå uppåt igen.

Alltså gör du som kund klokast i att gå in och reka i ett inkognito-fönster. När du väl bestämt dig, går du in i ett vanligt fönster som tillåter cookies, helst i inloggat läge, klickar fram den resa du vill köpa och fyller om möjligt i dina uppgifter för att sedan stänga ner och vänta någon dag. Vad man än köper, smart eller dumt, nödvändigt eller onödigt, är det aldrig fel att få handla lite billigare.

Trenderna som gör dig rik på aktier – recension

Marcus Hernhags nya bok börjar lite skakigt när han redan på första sidan kallar de onda globalisterna i World Economic Forum för ekonomiexperter som träffas ”för att diskutera hur de ska förbättra världen”. Är han ironisk går det över huvudet på mig, men sedan tar sig boken.

I Trenderna som gör dig rik på aktier går Hernhag igenom tolv framtidstrender, som digitalisering och vård. Det är inga djärva gissningar att folk blir äldre eller att digitaliseringen kommer att fortsätta att vinna mark, men hur tjänar man pengar på det då? Här kommer konkreta bolagstips, men också verktyg för hur man kan tänka.

Det sistnämnda är inte oviktigt. Här beskrivs nämligen inte bara möjliga börsvinnare utan tanken bakom. För egen del tror jag inte att jag kommer våga investera i ett specifikt bolag i en bransch jag inte begriper, men nu när jag har läst hela boken tror jag mig kunna applicera tankarna på vilken bransch som helst. För oavsett trender är det ju få etablerade branscher som är så dödsdömda att det inte finns potentiella vinnare där.

Men den riktigt bekväme investeraren kan också ta rygg på Marcus Hernhag och utgå ifrån att även hans framgångar på börsen är en trend som kommer att bestå. Han delar nämligen frikostigt med sig av listan över sina största innehav. Jag skulle aldrig rekommendera den strategin, att kopiera andras investeringar. Då är det bättre att köpa aktiefonder där förvaltare plockat fram möjliga vinnare. Förresten pratar Hernhag även fonder i denna bok.

Trenderna som gör dig rik på aktier har ett helt annat upplägg än Den enkla vägen hitta tillgångarna som gör dig rik (vad är grejen med novellånga boktitlar?) som jag också recenserat, men som vanligt får man konkreta tips av en klok kille som tänkt mycket. Marcus Hernhag kan konsten att förklara svåra saker på ett enkelt sätt istället för att använda en massa komplicerade begrepp på engelska. Där är det många ekonomibloggare och -poddare som har mycket att lära. Annars räcker aktietipsen för att motivera priset.

Stulen design

SVT skriver om att heminredningsföretaget Jotex plagierat designern Emmeli Hultqvists ljusstake och för mig är det uppenbart hur det gått till. Det stora företaget tänkte att de skulle komma undan med det, och om upphovskvinnan upptäckte det kan de alltid neka och hoppas på att deras möjligheter att driva rättsprocess är större än motpartens. De försöker inte ens komma med bortförklaringar.

Problemet är att det händer hela tiden. Stora butikskedjor stjäl. Ikea gjorde sig lustiga när Balenciaga snodde deras Frakta-påse, men hur många mindre designers har drabbats av att Ikea lagt vantarna på deras skapelser?

Samma sak hos Hemtex och många fler. Ibland skämtar media om fenomenet: ”Ser du skillnad på designklassikern och Mio-kopian”. Just i det fallet drabbade det kanske ingen fattig, men ofta gör det det. Ta t ex de här exemplen på modeföretaget Sheins kleptomani:

Ja, oj, vi hade ingen aning, ”ber uppriktigt om ursäkt” och ”produkterna har redan tagits bort från vår sajt”, men innan de togs bort har företaget antagligen sålt för mer pengar än originaldesignern gjort för sin design. Kanske mer än hennes omsättning på tio år!

Problemet är att de kommer undan, och gör de inte det tjänar de ändå pengar på att stjäla andras verk, och om inget görs leder det till att det till slut bara finns massproducerad smörja från Åhlens.

Plastlödning

Jag såg några filmer om att ”löda” i plast genom att smälta plasten med lödpenna. Istället för lödtenn kan man vid behov fylla i hålen genom att smälta ner buntband, och armera med stålull eller en vanlig häftklammer.

Det första användningsområdet jag kom på var min kaffebryggare där filterbehållaren nyligen sprack och ramlade sönder (jag råkade tappa en låda kattmat på den). Eftersom den bara är tjugo år gammal var det inte aktuellt att kasta den, så jag lagade med silvertejp. Det höll väl en vecka innan det ramlade av, men nu bestämde jag mig för att löda ihop en mer permanent lösning, från vänster till höger:

De vita sträcken är limrester från tejpen som jag tvättar bort med rödsprit om denna lagning håller, och det tror jag att den gör. Och som synes gjorde jag ingen ansats att jämna till skarven eller fylla i lödningen med buntbandsplast, för lagningen hamnar på baksidan och syns inte förutom när bryggaren laddas.

Men nu fick jag blodad tand, vad mer går att göra? Kartfacken i min Volvo har spruckit. Ni vet, de där lådorna i dörrsidorna där man förvarar isskrapor och sånt. De funkar, men är fula och när de väl börjat spricka vore det nog bra att göra något innan det blir värre. Så här såg ett av dem ut innan, över- och undersida:

Eftersom det här är grövre grejer som kan drabbas av mer påfrestningar (de sitter precis i sparkhöjd, så det är lätt att de får en fot när man kliver ur bilen) valde jag att fylla i med buntband på undersidan.

Ser inget vidare ut under, men helt okej på ovansidan även om sprickan fortfarande både går att se och känna med handen. Men det kan jag leva med.

På andra sidan var det ännu värre. Där saknades det bitar, SÅ det var bara att börja smälta dem samman:

Inget svårt jobb och med lite träning går det nog att göra snyggt också. Är det mycket och du inte har möjlighet att göra det utomhus skulle jag dock rekommendera skyddsmask och bra ventilation för smält plast är ingen höjdare att andas in.

Sida vid sida, tillsammans hjälps dom åt

Sveriges subventionering av serverhallars elförbrukning tedde sig märklig redan innan elpriserna sköt i höjden. Bahnhofs vd Jon Karlung skriver i en debattartikel att intentionen var god, att skapa nya arbetstillfällen hjälpa svensk industri.

Jag är kanske mer cynisk än Karlung eller också kräver hans position att han håller tillbaka, men jag är inte alls säker på att tanken var god. Regelverket gynnar IT-jättar som Facebook och Google. Vad vinner svenska skattebetalare på att subventionera deras serverhallar? Arbetstillfällen? Det vore i så fall som att isolera hus med tusenlappar. Man kan inte plöja ner en miljon per år för varje jobb, ens i glesbygd.

Jag tror att det är mycket enklare än så. Allt mer av den politiska debatten, inklusive valrörelser, förs på internet. Då är det ju perfekt att köpa internetjättar som sedan lyder minsta vink när regeringen vill ”att hatiskt och kränkande innehåll tas bort”, eller kritik i största allmänhet.

Och internetjättarna är inte sena att bistå. Inför valet lovar Google Sverige att ”öka säkerheten och motverka desinformation” genom att ge myndigheter, politiker och betrodda journalister en hotline till ett team som lovar att rätt information ges företräde på nätet.

Låter det som bäddat för att demokratiskt, origgat och rättvist val? Hoppas att du tycker det för det är du som betalar för upplägget.

Norsk vs svensk köpprocess

Efter knappt fem månader i Norge har jag hunnit upptäcka en del skillnader mellan mitt gamla och nya hemland. Upplägget med D-nummer och personnummer blir jag inte riktigt klok på, och bankernas avgifter, som möjligen förtjänar ett eget inlägg, gör mig mest förbannad.

”Enligt prislistan har ni både kort- och transaktionsavgift?!”

Sedan finns det sånt som är helt olika. Norsk bilbesiktning görs på bilverkstäder. I Sverige kan man ju låta verkstaden efterkontrollera sina egna lagningar av besiktningstvåor, men här gäller det alltså även originalbesiktningen. Det är inte utan att jag undrar om det finns undersökningar som visar att en verkstad som specialiserat sig på rostlagning hittar mer rost att slå ned på än en mekaniker som är duktig på framvagnar och istället hittar glappande styr- och spindelleder. För gissningsvis låter många bilägare den besiktande verkstaden laga felen.

Men ett område där jag tycker att den norska modellen är överlägsen är bostadsaffärer. Den stora skillnaden är att norska bud är bindande. Bjuder jag en miljon måste jag ha en miljon eller ett (lika bindande) lånelöfte. Man kan alltså inte bjuda på två bostäder samtidigt om man inte vill riskera att köpa bägge. Hoppar du av kan du bli skadeståndsskyldig.

Kan man då inte gå miste om Herrgården bara för att man under hela Herrgårdens budgivning har det högsta budet på Slottet, och så fort Herrgården säljs blir man utkonkurrerad även på Slottet och får börja spana igen?

Egentligen inte. Här är nämligen nästa finess med norsk budgivning. Du kan tidsbegränsa ditt bud, det är väldigt vanligt, så i exemplet ovan kan du välja att ditt bud på Herrgården bara gäller i en timme. Om du efter deadline varken fått okej av säljaren eller blivit överbjuden kan du välja om du ska lägga bud på Herrgården, Slottet eller rentav Radhuset.

Nu har jag bara varit köpare i detta system, men ser det som en stor fördel även för säljaren. I Sverige var det en kompis till mig som sålde sitt hus. Mellan köp och kontraktsskrivning hade han hunnit köpa en ny bostad och hade inte råd med dubbla boenden. Oklart om köparen visste detta, men så har ju det flesta det, så när de väl skulle skriva kontrakt började köparen pruta på det överenskomna priset. Det slutade med att min kompis med bankens kniv mot strupen tvingades sälja billigare.

Det där hade aldrig hänt i Norge där ett ingånget avtalet är just ett ingånget avtal. Inget tjafs där man kan drabbas av idioter som tror att de plötsligt ska vinna på lotto. Jag har inget emot andras fantasier, så länge de inte riskerar att drabba mig när de inte slår in.

Takisolering

Jag är inte ensam om att ha uppmärksammat de stigande elpriserna. Eftersom jag precis flyttat upptäcker jag hela tiden förbättringspotential i mitt hus och när jag kom upp på vinden och märkte att det låg ungefär tio centimeter isolering i taket (ovanför takluckan – ingen alls!) insåg jag att det var dags för ännu ett renoveringsprojekt.

Att isolera är ett skitjobb, särskilt i trånga utrymmen, men jag har isolerat golv underifrån och jämfört med det var detta projekt rent njutbart.

Men innan man kommit så långt får man åka och köpa material, vilket sällan eller aldrig är njutbart. Jag började med att köpa isolering i Sverige, 12 cm tjocklek för 50 kr/kvm. Jag köpte så mycket jag fick med mig på flaket. Nästa gång fick jag åka till ett norskt byggvaruhus där jag fick 10 cm-skivor för samma pris. Förvisso sjutton procent tunnare skivor, men ett par centimeters bortfall kunde jag leva med, jag behövde ett par decimeter.

Jag hade en del Rockwool i ladan, som ingick i husköpet, så jag tyckte mig komma ganska billigt undan ändå. Den typ av isolering som låg på taket har jag aldrig sett förr. Det såg ut som att man slaktat tomtar och isolerat med deras skägg. Jag uppskattade det till c:a 10 cm, men den hade liksom sjunkit ihop, så kanske räknades det som mer från början.

Någon?

Dessutom hade troligtvis en elektriker (eller åtminstone någon som kallat sig det) tagit bort isolering vid eldragning och sedan inte lagt tillbaka den, så där fanns också förbättringspotential.

När väl det var klart lades 10-12 cm åt ena hållet och 10 cm i andra riktningen för att minimera risken för läckage i skarvarna. Det låg inget golv på vinden och jag varken la golv ett eller reglade upp för att förbereda det. För att krångla upp något på vinden måste man först igenom trappan till övervåningen, sedan igenom en mycket liten lucka i taket. Det kommer inte hända, jag har dessutom en lada på nästan fyrahundra kvadratmeter.

Under.

Efter.

Så nu anser jag mig färdig med vinden för den här gången och ser fram emot högre inomhusvärme och lägre elförbrukning. Projektet tog ungefär en arbetsdag och kostade 3300 kr i material. Det tror jag var en bra investering.

Bor du i villa? Hur mycket isolering har du i taket?