Varför ska det gå så fort?

Strax innan jul berättade min internetleverantör att hastigheten i mitt mobila bredband skulle höjas från 15 till 20 Mbit/s ”utan extra kostnad”. Vad det egentligen betyder har jag precis som de flesta datoranvändare ingen aning om. Min första tanke var att ”utan extra kostnad” brukar vara kodord för att kostnaden höjs på sikt (”nu när tjänsten blivit bättre”), men det ska jag inte ta ut nu.

Apropå kodord är mitt abonnemang ”obegränsat”, men efter att jag förbrukat 100 GB sänks hastigheten från 20 till 3 Mbit/s (tidigare 15 till 3 Mbit) fram till nästa månad när hastigheten går upp igen. 15 eller 20 Mbit är överhuvudtaget inte märkbart för mig. När det går ner på 3 Mbit/s tar det lite längre tid att ladda ner podcasts, kanske ett par minuter istället för 30 sekunder.

Jag kan fortfarande använda datorn till det jag vill. Nästan alla webbsidor laddas på sekunden, jag kan streama både ljud och rörlig film utan att datorn ”buffrar” mer än i undantagsfall. Om podden tar en extra minut att ladda ner medan jag jobbar med annat på datorn, hämtar kaffe eller gör något annat viktigt rör mig inte i ryggen.

Och jag tänker mig att vi är många som har det så, och inte bara gällande internet. Om bilen gör 0 till 100 på sju sekunder är underordnat ifall vi bor på en gata med 30-skyltar, för att nämna ett exempel. Det kan väl vara bra att ha lite extra kraft i bredbandet, under huven, i köket eller i tv:n, men så länge vi inte använder det spelar det faktiskt ingen roll. Eller jo, för tro inte att tillverkarna, leverantörerna, producenterna och butikerna bjuder på extra snabbt, extra stort, extra högt och extra tyst utan att det i slutändan också blir extra dyrt.

”Jävla svikare!”

Yngre läsare, särskilt sådana som inte är intresserade av längdåkning, har kanske inte en aning om vem Bjørn Dæhlie är, och den här texten bygger lite på det. Enkelt uttryckt är han med 46 segrar i världscupen, åtta os-guld och nio vm-guld Norges Gunde Svan. Efter karriären som tog slut för drygt tjugo år sedan har han bl a skapat ett framgångsrikt klädmärke, så på det viset är han kanske Norges Björn Borg. Minus knarket då.

För ett par år sedan flyttade han till en kommun i Nordnorge som lockade med lägre förmögenhetsskatt, vilket retade en del norrmän, men nu har han bestämt sig för att flytta till Schweiz:

”Vi har tenkt på dette i mange år, men det har ikke passet med hensyn til familie og jobb.”

”Vi er midt i 50-årene og har funnet ut at om vi skulle realisere vår plan om å bo i utlandet, så må det bli nå.”

”Jeg har blitt glad i Sveits og kjenner landet godt etter mange besøk med langrennslandslaget.”

Jag hoppas verkligen att han bestämt sig för annars blir det nog att gå i landsflykt. Här är några av omdömena på Twitter (översatta till svenska så att det här inte blir en språkkurs):

”Bjørn Dæhlie förr: Dra från Smirre och Ulvang i skidspåret. Bjørn Dæhlie nu: Dra från skatteverket och sitt medborgaransvar.”

”Få personer har fallit så mycket i min aktning som Bjørn Dæhlie. Att det går att vara så rik och så besatt av att slippa att betala sin andel av det allmänna.”

”Bjørn Dæhlie flyttar till utlandet. Kommer du köpa skatteflyktingens produkter?”

”Bjørn Dæhlie flaggar ut, og seglar samtidigt upp som en av de mest osympatiska genom tiderna. Hans lögn om att det äntligen passade att flytta utomlands toppar det hela.”

”Bjørn Dæhlie, dra åt helvete!”

Här kommer lite fakta mitt i alla känslor. Dæhlie har vad jag vet inte gjort något olagligt i hela sitt liv och förutom att han representerat Norge otaliga gånger har han betalat mer skatt än nästan alla andra. Bara under år 2020 gick hans företag drygt 80 Mkr i vinst. Hur mycket moms hans försäljningen dragit in och hur mycket skatt hans anställda betalat vet jag inte. Hans personliga förmögenhet var 418 Mkr. Förutom förmögenhetsskatt, ska vi gissa att han betalade lite reavinstskatt där också?

Kort sagt, alla som tycker att han sviker genom att inte bidra till samhället och ondgör sig över att han kanske kommer komma tillbaka för att ta del av norsk åldringsvård kan nog vara lugna i att han är och alltid har varit en nettobidragsgivare till staten. Hur gammal och sjuk han än blir lär Norge gå i vinst på honom.

Men det är möjligt att han likt Leif Östling undrar vad fan han får för pengarna. Vore det så himla underligt? Det är också möjligt att han faktiskt i flera år har velat testa att bo i utlandet och att han är förtjust i Schweiz. Tanken svindlar...

Sparo 0-18 år

Signaturen ”Geten” skrev så här i kommentarsfältet:

”Skulle du inte kunna skriva lite om hur ekonomiintresset och hur du kom in på allt detta? Hade du föräldrar som pratade mycket ekonomi med dig? Självlärd? Satt du och kompisarna på mellanstadiet och pratade om hur mycket ni hade sparat?
Alltid intressant att få läsa andras bakgrundshistoria.”

Den utmaningen måste jag naturligtvis ta, men jag tycker att det är svårt. Dels för att det är knepigt att sammanfatta en så central del av sitt liv i ett blogginlägg, dels vet jag inte hur intressant det egentligen är. Jag vet att jag brukar skoja om att jag sitter på facit, men det gör jag inte.

Men nu kör vi! På min fars sida är jag åtminstone tredje generationens snåljåp och det kom några snåla gener även från mammas släkt. Jag växte inte upp i ett snålt hem. Vi hade tv, julgran, snittblommor och annat jag inte ”unnar” mig nu. Det jag minns är att jag förbereddes för vuxenlivet. Det borde väl alla föräldrar göra, men en del verkar knappt ha kommit dit själva. Mina föräldrar gav mig verktygen, resten var upp till mig och jag gillade det. Jag ville lära mig att laga mat, tvätta och diska för jag ville bli vuxen.

Inte jag.

Samma på ekonomiområdet. Mina föräldrar var inte rika, men sprätte heller inte pengar omkring sig. Själva köpte de sig gärna tid. Mamma jobbade hemifrån på distans innan det ens var trendigt och pappa var företagare med möjlighet att styra sina tider. Vi hade inte den nyaste, dyraste bilen, men vi hade sommarstuga dit vi ofta åkte torsdag kväll och stannade till söndag.

Jag fick veckopeng och senare månadspeng och de lät mig själv komma på att om jag sparade pengarna kunde jag köpa datorer. Hade jag köpt godis för alla pengar hade jag inte haft något mer bestående än hål i tänderna.

Inte heller jag.

Vid sidan av pengarna som kom utan motprestation fick jag möjlighet att jobba ihop mer. Att städa mitt rum, bädda sängen och sånt förväntades jag bara göra, men om jag exempelvis klippte gräsmattan eller skottade snö fick jag en på förhand uppgjord slant. Vi bodde i villa med stor tomt så alltid fanns det något att göra.

När jag var femton såldes villan och av skattetekniska skäl fick jag en liten del av köpeskillingen. Jag vet inte om det berodde på lagar, bankregler eller mina föräldrar, men pengarna var låsta för uttag tills jag blev myndig. Jag kunde däremot investera dem, så det var då jag (och mina föräldrar) upptäckte aktier.

På den tiden var det bökigt att göra börsaffärer och dessutom var jag en plugghäst och hade inte tid, så jag höll inte på och daytrada. I första vändan köpte jag Ericsson, Perstorp och Electrolux. Alla gick bra. Ericsson (eller LME B fria, som de hette på bronsåldern) mer än dubblades på något år. Senare gjorde jag en mindre lyckad vända i Fermenta, och långt senare kraschade jag med Framfab och några andra IT-aktier, men jag var fast redan som sextonåring när jag insåg att det gick att tjäna stort på att låta sina pengar jobba för en.

Stockholmsbörsens 1900-tal.

Satt jag och mina kompisar och snackade sparande på mellanstadiet? Nej, men redan då var pengar ett intresse. Jag ville som sagt bli vuxen och förstod tidigt att pengar var sättet att ta sig dit. Jag gillade pengar, men också matematik och siffror i allmänhet, och jag har nog alltid försökt att tjäna pengar på det.

Ibland känns det som att alla intressen jag skaffar mig systematiskt går mot att bli ett sätt att tjäna pengar. Någon gång direkt, som när pokerboomen kom i mitten av 00-talet. Ibland tar det längre tid från hobby till födkrok, men jag är alltid intresserad av en bra affär och har inga problem med det. Jag har aldrig försökt lura någon, jag har bara alltid känselspröten ute.

Japp, jag jämförde mig just med en kackerlacka.

Mitt ekonomiintresse har gett mig en del möjligheter. För detta tackade jag mina föräldrar medan de ännu var i livet, men en del av det får jag ta på mig själv. Om jag blivit en lyckad människa efter förutsättningarna kan inte ens jag bedöma, och således ingen annan heller. Jag blev som jag blev, och om man inte är som man ska får man vara som man är.

En del kunde helt klart ha gjorts bättre och jag jobbar ständigt på att bli bättre. Det tycker jag är lite av meningen med livet. Det och att tjäna pengar såklart.

Vårt dagliga bröd sket sig idag

Mat är ett grundläggande behov. Finns inte billig mat köper vi den dyr. Finns inte närodlad mat köper vi långväga. För att vi måste.

Det är svårt för oss som inte ägnar oss åt matproduktion att sätta sig in i hur bönderna har det just nu. Jag är den första att erkänna att jag kritiserat Sveriges bönder, bl a här på bloggen, och t ex ifrågasatt hur det kommer sig att ingen lantbrukare någonsin setts i en bil som är över fem år gammal. Nu snackar vi alltså inte traktorer, skördetröskor och andra arbetsverktyg utan om privata personbilar.

Obs! Äldre bild!

Men det får finnas gränser. Ta t ex den här bonden som fick en elräkning på 56000 kr istället för ”vanliga” 28000 kr. Alltså i stort sett en ökad kostnad på 1000 kr per dag. Till det kommer höjda dieselpriser. Både för bonden och för lastbilarna som tar hans mat till grossister, mejerier, slakterier och matbutiker, och så lite höjda foderpriser (som också påverkas av diesel- och elpris).

Guld eller foder...

När någon verklighetsvänd debattör kallar stora elkonsumenter för idioter och ifrågasätter varför inte alla kör fjärrvärme när det nu finns i politikernas Stockholmslägenheter låtsas man (eller begriper inte bättre) att stigande kostnader för energi och drivmedel är ett hushållsproblem. Det är det också, men inte bara.

Slår man tillräckligt hårt på företag försvinner de. Anser sig ingen ha råd att producera mat i Sverige, Norden och Europa kommer all mat att behöva importeras från ställen som Kina, Afrika och Nya Zeeland. Det var antagligen inte det som var meningen när man bestämde sig för att driva upp våra omkostnader.

Tvärtom troligtvis. För ska vi importera mat från kinesiska växthus uppvärmda av kolkraft lär det knappast vara en jackpot för miljön, varken här eller där.

Slit- och slit

Någon reagerade i kommentarsfältet när jag skrev om hur jag lagat min brödrost och att det inte varit ett alternativ att kasta den eftersom den inte är mycket mer än tjugo år gammal. Så snål är jag faktiskt inte. Jag inser att det är okej att köpa en brödrost vart tjugonde år. Förresten fick jag den av en emigrerande kompis (det är därför jag vet hur gammal den är), så för mig var den gratis.

Men jag ogillar verkligen slit- och slängsamhället oavsett om det som slängs är nästan oanvända kläder eller begagnade bilar som kastas på skroten med något diffust miljöargument. Därför blev jag glad i hjärtat när jag läste om Jimmy James och hans brödrost från 1940-talet.

Han ärvde brödrosten när hans far dog 1993 och säger att den behöver repareras vart sjätte eller sjunde år. Då kan man ju invända att reparationerna säkert kostar mer än de 200 kr man får en ny brödrost för. Möjligt, men håller en tvåhundrakronors brödrost i 6-7 år? Jag är skeptisk.

Dessutom är det uppenbart att detta inte bara handlar om pengar. Jimmy James blev under uppväxten ”uppmuntrad att reparera saker och inte kasta bort dem”, han har fler gamla grejer och det är en god gissning att han blir lite glad av att använda dem. Det kan jag sympatisera med och känna igen mig i.

Den här maskinen är nästan lika gammal som Jimmys brödrost, från tidigt 50-tal. Den kan användas till lite av varje, men i vår släkt har den förvandlat nypon till nyponpuré som med lite vatten och socker blir en fantastisk nyponsoppa. Jag ärvde den av min moster förra året och har inte använt den sedan dess, men till hösten hoppas jag göra det igen.

Och då kommer jag säkerligen att tänka på när jag tillsammans med min mor och moster satt i mosters kök och rensade nypon, hur jag och min moster efter mammas död sa att vi ändå skulle plocka nypon till hösten, innan även hon gick och dog. Mina tidigaste minnen av den här maskinen är från när jag som liten lintott hängde med halva släkten när de plockade nypon som sedan rensades i mosters trädgård.

Jag var suddig på den tiden.

Ni hör själva. Det här är inte bara en hushållsassist utan en hel jävla tidsmaskin! Skapa en apparat som ger mig lika mycket känslor och minnen och jag kommer att köpa den utan att titta på prislappen.

Pengar som ger trygghet som ger lycka...

Jag snubblade över en artikel och ett klipp från ett gammalt SVT-program jag inte längre kan se även om det skulle finnas kvar på nätet. Men det spelar ingen roll. Jag hör på reporterns enfaldiga frågor att jag ändå inte hade orkat se hela.

Men det här tycker jag var intressant. Jan Emanuel Johansson dök för de flesta av oss upp i Expedition Robinson 2001 där han i finalen slog Jan Ulf ”Bröli” Dinkelspiel (Wikipedias ord). Troligen för att de andra deltagarna inte kunde tänka sig att ge en halv miljon till Nordnet-miljonären. Så istället gick pengarna till Jan Emanuel som senare tjänat en kvarts miljard bara på flyktingboenden.

Och det är vad artikeln/inslaget handlar om, att vara ”grisigt nyrik”. Eller rättare sagt att rikedom ger lycka, något han själv säger ”är ett oomkullrunkeligt faktum”. På frågan om pengarna gjort honom lyckligare svarar han:

”Ja, tvivels utan, lycka på ett sådant sätt att man är trygg. Trygghet och frihet är basen för att kunna vara lycklig. Om det är något som drar med sig olycka är det fattigdom.”

I inslaget berättar han om när dottern inte får vård på vårdcentralen och hur han då ringde sin privatläkare (jag anar att han ljuger om att han ens tog omvägen via 1177) och fick komma dit tjugo minuter senare. Det skulle jag säga definitivt vittnar om en trygghet som ger grund för lycka, även om vård och hälsa såklart inte är hugget i sten bara för att man är rik.

Säkert ger Jan Emanuels garage fyllt med sportbilar också en slags lycka, även om jag inte förstår vitsen. Och det faktum att han inte alltid varit rik kanske får honom att uppskatta pengarna lite extra. För jag tror att man behöver reflektera över de bra sakerna i livet. Det kan man göra utan att kastas mellan ytterligheter, men har man varit fattig uppskattar man nog pengar mer, har man varit sjuk uppskattar man god hälsa osv.

Jag kommer aldrig ha Jan Emanuels möjligheter att köpa en Lamborghini, men är övertygad om att även jag hade varit mindre lycklig med mindre pengar. Jag hör ibland att pengar inte ger lycka, men jag har hittills aldrig hört någon motivering jag kan tro på.

Kunder som har fel

Det finns en gammal ”sanning” att kunden alltid har rätt, särskilt i restaurangnäringen, och det är inte många affärsidkare som vågar antyda att det inte alltid stämmer. Bara en och annan soppnazist.

Men plötsligt händer det. Här var det en restaurangkund som blev sur över att krögaren vägrade hälla parmesan på hans krabbravioli med laxsås.

”Came in because it looked cosy and cute. ordered the crab ravioli in a cream Salmon sauce. Halfway through the meal, I felt like the dish needed a little something. So I asked the waiter for some Parmesan cheese and he sort of gave me a bewildered look. I waited for his response which I couldn't believe. He literally refused to give me the Parmesan, stating you do not put Parmesan on any seafood because it would take away the flavour.

When I explained that I wanted it because I liked my cream dishes cheesy, he repeated himself and walked away.”

Historien kunde ha slutat med den sura recensionen om inte krögaren hade sett den och reagerat:

”No words about your rudeness and your silly request. I am trying to understand your incredible frustration and disappointment about your obscene request you have made here at Maximo.

It was very hard to say no to you, and the harder part was to explain as better as I could the obvious reasons of my refuse. Well, there are few rules on the authentic Cucina Italiana you probably aren’t aware:

NEVER ask for pineapple on pizza;

NEVER put cream on your Carbonara;

NEVER ask for any Alfredo pasta (who is Alfredo anyway?);

NEVER put chicken on arrabbiata:

And, last but not least, NEVER NEVER EVER ASK FOR CHEESE ON A FISH DISH.”

Å ena sidan känner jag att kunden väl gott kunde ha få parmesan om han ville det. Å andra sidan är det krögarens restaurang. Vill han inte servera ost på fiskrätter (eller på någonting överhuvudtaget) är det hans sak, och jag tyckte att försvarstalet var befriande öppenhjärtigt. Det där med ananas på pizza skulle förresten inte ens behöva sägas, det är en styggelse!

Men skämt åsido. Det kan tyckas tramsigt att ens kommentera detta, men jag tycker att vi ofta glömmer företagares rätt till egna regler. När Facebook eller Google stänger av användare med hänvisning till diffusa eller opublicerade användarvillkor skyndar sig både politiker och privatpersoner fram och säger att privata företag får göra vad de vill. Det är givetvis inte sant. Särskilt inte företag som blivit en så stor del av det offentliga rummet som dessa bägge giganter.

Men när en krögare inte vill fördärva en maträtt eller en bagare vägrar att skriva vad som helst på en tårta kan man knappast hänvisa till mänskliga rättigheter. Förresten är även affärsidkare människor.