Jag berättade tidigare att jag håller
på att omvandla svenska kronor från Sverige till norska kronor i
Norge. En rak banköverföring är dyr eftersom bankerna på bägge
sidor tar en avgift, dessutom en usel växelkurs, så det bästa är
när jag lyckas hitta någon som vill växla åt andra hållet.
Jag har växlat med kompisar och det
har gått smidigt, men när jag bloggade om det hörde en läsare av
sig och berättade att han hade någon tusenlapp på ett norskt
bankkonto efter att tidigare ha bott i Norge. Så han skickade dem
till mitt norska konto samtidigt som jag skickade motsvarande SEK
från mitt svenska bankkonto till hans svenska.
Men så hörde en annan läsare av sig.
Nu var beloppet 12000 kr. Jag trodde inte att personen hörde av sig
för att blåsa mig, men även om en tusenkronorsförlust skulle
svida är det ingenting emot det tolvdubbla. Med människor jag
känner har jag skickat betydligt mer än så utan att skriva papper,
men med någon man bara har mejladress eller Twitteralias till känns
det jobbigare.
Nu ska sägas att det gick bra.
Transaktionerna gjordes när de skulle och ett dygn senare hade vi
bägge lite mer pengar än om vi hade låtit bankerna hjälpa till.
Men det här fick mig att fundera över ekonomiska gränser. Jag är
generellt en fegis. Jag ser t ex alltid till att ha så litet pengar
som möjligt på konton kopplade till ett kort. Skulle någon ha fått
tag i mina kortuppgifter vill jag inte ligga sömnlös över om
banken ska anse att jag får skylla mig själv.
Samma med
kontanter. Ytterst få gånger har jag gått runt på stan med över
10000 kr på mig, och då ser jag mig ofta över axeln. Jag skulle
överleva förlusten och har kompisar som tvärtom aldrig lämnar
hemmet utan ett femsiffrigt belopp i plånboken.
När det kommer till att låna eller
låna ut pengar brukar jag tänka den morbida tanken att vad händer
om någon av oss dör. Är det tillräckligt mycket pengar för att
jag skulle vilja kontakta personens fru eller föräldrar och säga
att ”han var faktiskt skyllde mig lite pengar när han snubblade på
det där övergångsstället” så är det en bra idé att skriva
ett papper.
Hur tänker ni? Är ni obrydda och
tänker att världen blir en bättre plats för er om ni vågar lita på medmänniskor eller utgår ni ifrån att alltid bli lurade för
att inte bli besvikna?