Elcykel, ett dyrt handikapphjälpmedel?

Enligt en annons i Expressen är årets elcyklar billigare än någonsin. Så vad kostar de då, 22000-25000 kr! För de pengarna vill jag ha en bil.

Vad jag undrar är hur köparen ser ut. Spelar jag ut hela mitt fördomsregister skulle jag säga tjock med lite korta ben. Människan är utrustad med armar, ben, lungor och hjärta. På 1800-talet uppfanns cykeln, ett fordon med vilket man skulle kunna trampa sig fram med muskelkraft och hävstångseffekt. Senare har man med siffror kunnat räkna ut att användandet främjar hälsa, särskilt nu när alternativet ofta är bil, buss eller tåg.

Cykelns utveckling har fortsatt. Växlar gör dem lättare att framföra och i stadstrafik går det ofta snabbare än att cykla än att åka bil, särskilt i rusningstrafik, den tid på dygnet de flesta åker till och från jobb och skola.

Men nej då, det är klart att människan ska krångla till det och förvandla detta i grunden billiga och nyttiga transportmedel till en latmanstransport för över tjugotusen när motsvarande riktig cykel kostar hälften.

Ska jag försöka vara lite mer diplomatisk tänker sig nog de som köper en elcykel för att jobbpendla att de ska bli hälsosamma individer som bara tänkt använda elhjälp i de tyngsta uppförsbackarna. Kanske stämmer det till och med för en bråkdel, men köper man ett transportmedel med eldrift tror jag att man gör det för att slippa motionera. Min avslutande spådom är att dessa 25000-kronorscyklar går att hitta i mängder av garage om några år, ganska oanvända och till ett betydligt lägre pris.

Finansbranschhat

Jag tycker att Börspoddens John Skogman blivit bra mycket bättre på sistone. Han fortsätter att likt en femåring avsluta varje avsnitt med att gallskrika ”Hej då!!!”, men han är inte längre irriterande genom hela avsnitten. De gånger han kommenterar något fenomen i samtiden håller jag allt oftare med. Vet inte om det säger mer om mig än om Skogman, men jag uppskattar hans frispråkighet och känner inte längre att det främst är ett sätt för honom att vara lagom edgy politiskt inkorrekt utan att han faktiskt säger vad han tycker, om politiker, gnällande 40-talister och överskattade börsdirektörer.

Så när han skrev en krönika om sina hatobjekt i finansbranschen var jag uppriktigt nyfiken. Och jag håller med igen.

”Jag hatar myndigheternas fokus på att framstå effektiva genom att jaga de små spelarna.” 

”Jag hatar hur staten begränsar den fria marknaden i försök att plocka politiska poänger.”

”Nätmäklarna dyker upp som marknadens och småspararnas frälsare. Frågan är bara hur man kan vara någons bästa vän och samtidigt konstant försöka blåsa sin kompis.” 

”Den sista gnuttan hat lägger jag på alla ekonomijournalister som söker efter sanningen. De lever för journalistiken och att rapportera från verkligheten, men ännu mer lever de för ett nytt jobb hos finansfirmor eller family offices där de kan dubbla sin lön.”

Jag med! Jag hatar också allt det där. När det gäller nätmäklarna vill jag lägga till deras vilja att läxa upp sina kunder. Sluta godhetssignalera, berätta vad vi ska tycka och hur vi ska ”spara hållbart”! Starta en ideell förening om ni vill vara politiska aktivister. Bara leverera bra tjänster och låt andra försöka förbättra världen.

Firmafest på Avanza...?

Jag kan också lugna John Skogman med att jag hatat nästan alla branscher jag varit i. Åtminstone i en var det bästa med att hoppa av den att jag kunde sluta hänga med människor jag inte stod ut med eftersom de inte längre skulle kunna påverka min karriär. Man behöver varken älska sina kollegor eller sin bransch. Det är en uppsida med att jobba för sig själv. HEJ DÅ!!!

Karensdag

Regeringen utreder karensdagen. Den plockades ju bort tillfälligt under Covid-åren, men nu var det tänkt att det återigen skulle börja svida när man är sjuk, och en så tydlig och smärtsam åtgärd kan man såklart inte införa ett valår. Den måste smygas in så att folk hunnit glömma bort det när de står vid valurnorna.

Det återstår att se vad det blir av detta, en tillfällig förlängning eller en kompensation kanske. Men är det vettigt? Jag tillhör dem som har arbetsmoral och tycker att det ska premiera sig. Eller rättare sagt att det ska kosta att vara hemma så fort det börjar klia i halsen (eller när sporten på tv är alltför intressant för att se först i efterhand).

Det är såklart inte bra om folk går sjuka till jobbet och smittar ner sin omgivning. Å andra sidan smittar väl det mesta värst innan det ens hunnit bryta ut (?) och då vet man ändå inte att man är sjuk, och när det gäller större influensor kommer nästan alla ändå utsättas för smittorisk. Det som går att bevisa är statistik. Detta hände när man tog bort karensdagen:

Som synes var det inte en enda grupp som inte blev mer sjukskrivningsbenägen när det inte kostade något. Anställda i region och kommun blev över en natt runt 60 procent sjukare, män mer än kvinnor. På totalen är det drygt 40 procent.

Karensdagsmotståndare kommer hävda att de alltid varit lika sjuka, men tidigare tvingats jobba med risk för liv och hälsa för att de inte har råd att vara hemma. Själv bor jag i Norge, ett land som inte haft karensdagar sedan 1978. Det enda det har lett till är att man välkomnat svenskar som upplevs som mer pålitliga. Om det inte redan ändrat sig tror jag att det kommer att göra det ifall den svenska karensdagen inte kommer tillbaka.

Cash kontra konto

Lyxfällan och varenda privatekonomicoach jag hört brukar som första tips säga att handlar man med kontanter istället för med kort har man koll. Det är så lätt att dra kortet utan att koppla ihop det med riktiga pengar.

Men är det så? Jag är som bekant en varm förespråkare av cash och handlar allt jag kan med sedlar och mynt. För att ge mig extra incitament (kanske inte bara därför) tar min norska bank ut en avgift varje gång jag betalar med kort, så helst gör jag inte det. Men jag vänder mig ändå mot teorin om koll med cash.

Låt oss helgardera...

Jag för bok över min ekonomi. Värdepapper och bankkonton matas in i ett kalkylblad. Om jag så bara handlar för fem kronor förs det in i datorn. Enda undantagen är fast egendom och plånbok. Det förstnämnda för att värdet på hus och bilar inte går att uppdatera på ett rimligt sätt, och plånboken för att jag inte orkar eller ser vitsen.

Kontentan blir att om jag handlar en glass på kort (teoretiskt, det händer inte) noteras det i min ekonomi. Handlar jag den kontant har jag ingen koll. Jag har heller ingen aning om hur mycket pengar jag har i plånboken exakt nu. Antagligen ett par hundra, men de pengarna räknas liksom inte.

Så för egen del är detta spartips kontraproduktivt. Men så behöver jag knappast tips för att inte slösa, jag skulle nästan behöva motsatsen för att bli lite normal.

Skattehöjningssänkningsbidrag

När finansminister Damberg sent omsider presenterade ett ett förslag till att mildra den effekt drivmedelspriserna gett de svenska hushållen var det främst genom ett märkligt upplägg där alla bilägare ska få ett bidrag på 1000-1500 kr. Det högre beloppet i glesbygd.

Lite oklart var gränsen för glesbygd går. Också oklart om man ska få dubbelt betalt om man äger två bilar, tredubbelt med tre osv. Måste de vara påställda? Måste de användas? Och vad händer en familj med exempelvis två bilar, bägge skrivna på mannen? Får han dubbel ersättning och frun ingen?

När Damberg fick några av dessa frågor ihop med frågan om varför man använder en så krånglig kompensationslösning svarade han att det var enda möjlighet att kompensera folket (med deras egna pengar):

”Det är ett schablonmässigt stöd för de som äger en bil och alternativet är att inte göra någonting.”

Självklart fanns andra lösningar! Först och främst hade man kunnat sänka skatten med 5-10 kronor per liter. Med tanke på hur mycket drivmedelspriset gått upp (alltså den del som inte är skatt) kan bensinskatten sänkas ganska mycket utan att det ens kostat statskassan något jämfört med intäkten för några månader sedan.

Något annat man kan gör är att sänka reduktionsplikten, sluta att blanda in ”biodrivmedel” (a.k.a. skit) i soppan som inte bara gör den sämre utan också dyrare. Detta är såklart en miljögrej och som med alla sådana frågar sig vän av ordning om den är bra för miljön. Som vanligt låtsas politiker att det bara finns en sida av myntet medan forskare pekar på problem.

Att regeringen inte vill använda skattesänkningsverktyget beror troligen på att väljare då kan få för sig att även andra skatter kan sänkas. Kanske är det inte rimligt att ha världens högsta skatt på plastpåsar, ”public service”-skatt även för de som undviker statsmedia, mervärdesskatt på energiskatt, punktskatter för 135 miljarder osv.

Efter förslag från oppositionen har riksdagen nu ändå beslutat om en skattesänkning för diesel och bensin på 50 öre/liter från 1 maj. Vad ska ni gör för pengarna?

Vettig bisyssla?

För två och ett halvt år sedan avslöjade jag att jag ville bli biodlare. Att det skulle ta tid visste jag, har haft mycket att pyssla med sedan dess. En månad efter inlägget dog min mamma, försäljningen av hennes lägenhet tog långt mer tid än jag hade räknat med. Efter det har jag köpt hus, emigrerat och sålt min egen lägenhet. Bland annat.

Men nu drar det ihop sig. Jag är nu med i Norges Birøkterlag, har köpt skyddskläder, beställt bisamhällen och börjat en biodlarkurs. Det är fortfarande långt kvar innan det här blir mer än en hobby, men resan har börjat.

Drottning i mitten på vänstra sidan.

Att den skulle börja i Norge visste jag redan när jag bloggade senast, men det är onekligen ännu en barriär. Min norska är allmänt bedrövlig såväl i tal som skrift, men som alla vet som försökt prata om något specialämne på ett annat språk är det särskilt svårt med fackuttryck. Vet du inte vad bitömmarbotten heter på norska är det svårgissat. Eller som Mona Sahlins klassiker ”What we in Sweden call budgetunderskott”.

Apropå underskott är det än så länge – som vanligt med nya hobbies – bara minusposter. Medlemskapet i biodlarförbundet kostar mig 1100 kr om året, kursen gick på 3400 kr och kläderna 1100 kr. Så redan där var jag uppe i 5600 kr. Bisamhällen, en slunga och diverse verktyg har kostat mig ytterligare 20000 kr.

”One giant leap for mankind...”

Jag är alltså högt uppe på femsiffriga utgifter utan att ha skördat en enda droppe honung, än mindre sålt den. Jag visste ju att det skulle bli så. Ändå är det ofrånkomligt att tänka att jag hade fått rätt mycket honung för de pengarna.

Förhoppningsvis skrattar jag åt detta om ett par år, när jag badar i honung och beställningar. På en biodlarpodd jag hörde nyligen drog de en sportreferens till någon idrottare som sagt att ”antingen vinner jag eller också lär jag mig en massa”. Jag försöker att se det så. 

Där blåste ryggraden av

Jag vill känna sympati med gamla människor som gjort virriga husaffärer, men precis som i fallet med Esbjörn som sålde hus till Ebba Busch och sedan glömde/ångrade det kommer här ett exempel på gamling jag tycker får skylla sig själv.

Det är Gunilla, 78, som sålde sitt hus till ett företag för 650000 kr, men vägrade att låta 100000 kr av köpeskillingen stå som betalning av möbler. När sedan företagarna (vars ursprungliga namn är Malek och Abd Elrahman Fakhro, men som bytt namn till Magnus Fakhro och Jörgen Johansson – verkar ju förtroendeingivande) dök upp med ett kontrakt på 550000 kr protesterade hon, men skrev ändå på.

Trots det tycks Gunilla hoppas att de ska betala hundratusen till eftersom de lovat det, men det är klart att de inte gör när hon skrivit på ett avtal på ett lägre belopp! Gunilla ”känner sig blåst”. Gunilla, du är blåst. Frågan är bara vem som blåst dig, Malek/Magnus och Abd Elrahman/Jörgen eller du själv.

Nu till det märkligaste av allt. Gunilla sitter i kommunfullmäktige för Sverigedemokraterna. Det skulle i och för sig förklara varför hon först förhandlar fram ett pris och sedan skriver på ett kontrakt med ett annat, för SD har ju en historik av att säga en sak och sedan gå med på något helt annat för att inte stöta sig med någon.

Men hur kan man sitta i kommunfullmäktige med så grundläggande brister i hur affärer fungerar? Hon måste ju ha skrivit på hundratals avtal och protokoll. Var hon lika obrydd över vad som stod i de dokumenten som i sitt eget huskontrakt?

Nej, jag är ledsen. Frågan var nog aldrig om Gunilla skulle bli lurad utan när och av vem. Med facit i hand (för detta är facit, mer pengar får hon inte) ska hon nog vara glad att de bara sänkte priset med hundratusen. Eller kan det ha funnits en gräns, ett belopp Gunilla inte glatt hade godkänt för att inte behöva känna sig ”obehaglig till mods”?