Sluta peta i bomarknaden!

Jag tycker att det är mycket som är dumt med Sveriges genomreglerade bolånemarknad, men en av få saker som är rimliga med den är att man som låntagare är tvungen att betala 15 procent kontant. Själv tycker jag att man ska undvika att köpa en bostad där man inte åtminstone kan betala hälften själv, men en sjundedel är ju alltid något.

Fram till nu när regeringens utredare kommit fram till att förstagångsköpare borde få låna 95 procent av köpeskillingen för bostäder som kostar upp till 2,5 miljoner (eller 5 miljoner för ensamstående föräldrar). Det ska göras som ett vanligt banklån, men med skattebetalarna som borgenärer. Hur det påverkar amorteringskraven har jag inte lyckats utröna, men det här är en dålig idé oavsett.

Nu ska sägas att utredningen är en gammal rest från Per Bolunds tid, så det är väl inte säkert att S-regeringen sväljer den. Å andra sidan är det valår – tiden då allt ska erbjudas alla, så länge de hr rösträtt – så risken finns.

Varför är det då en dålig idé. Dels för att redan 15 procents egenkapital var lågt. Grundprincipen vid köp borde vara att man betalar för det man ska köpa. Vad händer när lånet överstiger värdet? Skattebetalarna får betala mellanskillnaden. Har man inte råd borde man istället sänka ambitionen eller vänta och det är ingen mänsklig rättighet att äga sitt boende i stora städer.

Eller minska kravet på boyta.

Dessutom är det sällan en bra idé att snedvrida konkurrensen och manipulera en marknad genom ändlösa regleringar. Det är ju pga en massa sådana konstigheter som marknaden är helt galen. Det här kommer bergis sluta med att äldre personer som trillar ur bomarknaden, t ex genom en separation, kommer att handla genom unga bulvaner för att kunna vara med och buda på bostäder som om detta blir verklighet nu blir ännu dyrare. Och skaffar de barn får de låna dubbelt så mycket.

Gör det istället billigare att bygga bostäder, t ex genom att sluta tvinga bostadsbolag att hyra ut en viss mängd av beståndet, och sluta skuldbelägg företag som tjänar pengar. Det har varit bostadsbrist i Sverige under hela mitt liv, så det är liksom inget tillfälligt problem som ploppat upp för att politikerna plötsligt blivit naiva.

När ska svenska politiker inse att marknader klarar sig bättre ju mindre de ska in och peta i dem? Förmodligen samma dag som de börjar tvivla på sin egen briljans, dvs aldrig. 

Ingen bio för mig

Vem går på bio idag? Inte så många, gissar jag. SF:s politiskt korrekta smörja där det är viktigare att kvotera in manusförfattare, regissörer och skådespelare än att servera intressanta berättelser må uppskattas i Kulturrådet, men knappast bland kulturkonsumenter.

Nästan alla har ju hela världens filmutbud hemma i tv:n utrustad med hemmabiosystem. Där kan man dessutom pausa när man vill och gå ut i köket och hämta snacks. På Filmstaden får man från och med nu inte ens ta med sig eget godis.

Jag fattar att det är svårt att få bioverksamhet att gå ihop ekonomiskt. Då är det lätt att göra som Postnord och istället försämra utbudet. Jag går själv sällan på bio. I vuxen ålder har jag nog oftare gått när det varit gratis än när jag tvingats betala för min egen biljett, men det har hänt. Däremot har jag aldrig köpt godis, popcorn eller läsk i en biofoajé. Priserna är ju rent larviga och, som jag ser det, bara intressanta för dem som helt saknar framförhållning och inte tänkt på att de vill äta godis i biosalongen.

Men folk i allmänhet saknar ju framförhållning, så det skulle inte förvåna mig om en stor del av biografernas intäkter kommer från denna försäljning. Jag var som sagt ändå ingen storkund, men får man inte ta med eget godis, chips, läsk, kaffe... (har ett svagt minne av att jag i min ungdom till och med hade med mig småkakor till bion) kommer jag inte gå dit alls. Vad säger ni andra, är ni som jag eller hardcore-cineaster som fortsätter att gå på bio två gånger i månaden för att avnjuta det unika surroundljudet på rad 7?

Dugnad

Dugnad är ett norskt begrepp som betyder oavlönat frivilligarbete, vanligtvis i en förening, ett bostadsområde eller by. Ordet finns också på finska, estniska, lettiska och engelska. På norska Wikipedia förvånas man över att ”uttrycket är okänt för de flesta svenskar”. Jag har en teori om varför. I Sverige förlitar man sig på staten istället.

Samhället = kommunen, biblioteket, Läsdelegationen och Statens offentliga utredningar.

Visst, det finns frivilligarbete i Sverige också, men oftast i mycket mer organiserad form. Skolelever går ut och städar längs motorvägar i ”Städa Sverige”-projekt, men det är ändå styrt av stat eller kommun. Det är som att svenskar inte kan göra något förrän det finns en skattefinansierad projektledare som kan organisera arbetet.

Norsk dugnad är mycket mer spontan. Ett bostadsområde behöver städas, ett motionsspår anläggas eller församlingshemmet behöver ett förråd. Någon sätter upp en lapp på anslagstavlan i den lokala matbutiken eller startar ett Facebookevent och så är man igång. Byborna sammanstrålar en lördagsmorgon, någon tar med sin traktor, någon annan fixar fika och gräddar våfflor (norrmän är helt besatta av våfflor) och när helgen är över är jobbet klart, utan politikers eller kommunala tjänstemäns inblandning. Jag gillar det!

Som svensk associerar åtminstone jag ordet samhälle till skattefinansierad verksamhet. Norskans samfunn kan lika gärna betyda gemenskap. Att alla samtal om libertarianism i Sverige slutar med att någon frågar hur man ska kunna bygga vägar utan en stat beror kanske på att själva tanken att människor själva tar tag i det som behöver göras är helt främmande. Är jag bara en fördomsfull Sverigehatare nu eller kan jag ha en poäng?

Folkfestlig springnota

En grundläggande princip för handel är att om man inte får någon vara/tjänst så slipper man betala. Detta har ett antal arrangörer av idrottstävlingar helt struntat i de senaste åren. Precis allt går ju att skylla på covid.

Nu har Konsumentombudsmannen stämt arrangören för löpartävlingen Göteborgsvarvet som ställt in både 2020 och 2021. Första året fick de löpare som betalat möjlighet att flytta fram sin anmälan till året därpå (om de inte ville ”skänka” avgiften till arrangörsklubben), men det hade de ingen större nytta av eftersom det ställdes in då med.

För övrigt är inte startavgiften till ett långlopp som en teaterbiljett där man kan välja att gå någon annan dag. Det är ingenting som säger att loppet passar in i planen året därpå. Samma sak med de hundratals idrottscuper för barn och ungdomar som ställts in i sista sekunden och där man ”erbjudit” start nästa år istället för att betala tillbaka. Laget kanske inte ens finns kvar om ett år, i alla fall inte med samma medlemmar, för de flesta unga idrottare blir ju äldre.

Göteborgsvarvets arrangör säger indirekt att eftersom Covid inte är deras fel kan de inte betala tillbaka startavgifterna. ”Annars finns inte Göteborgsvarvet kvar, och folkfesten.” På vilket sätt är det löparnas problem, och vad är folkfestligt med ett lopp som ställs in efter att man marknadsfört det hårt ända till den dag då man berättar att det inte kommer att bli av, och att de som betalat blir av med sina pengar?

Var går gränsen?

Det här tycker jag var ett intressant debattinlägg som kloka hjärnor (och min) skulle kunna diskutera kring.

Här verkar det i och för sig ganska givet (med reservation för att vi bara har hört den ena sidan), men även om kläderna hade legat ett år i en borttappat-låda (”slarvpelle” kallades dessa lådor på min tid, men nu vore väl det stigmatiserande för personer vid namn Per) och man varit tydlig med att de skulle säljas ett specifikt datum är jag övertygad om att det ändå skulle komma föräldrar efteråt och säga att de inte informerats.

”Har ni sålt min offerall?!”

För i något skede tycker jag att förskolan har rätt att sälja kläderna. Jag tycker att det är bättre att de säljs än slängs (som nog annars skulle vara juridiskt mindre komplicerat) och jag har heller inga problem med om någon enskild medarbetare själv tjänar pengar på det på fritiden, förutsatt att man följt vettiga rutiner.

Det finns andra exempel. Jag skrev ett blogginlägg om att min dåvarande bostadsrättsförening samlade ihop överblivna cyklar och slängde dem, varpå jag skrev att jag föredragit om de hade sålts vidare istället. Ingen tjänar på att de slängs, definitivt inte miljön.

Apropå cyklar har jag sett att sådana numera återfinns i auktionshallar där de ”säljs på uppdrag av Polismyndigheten”. Jag har inga problem med det heller, vare sig de är beslagtagna eller hittats utan att man kunnat lokalisera en ägare (fast det sistnämnda faller väl på att det skulle kräva att polisen rörde sig ute, lämnas cykeln in av en privatperson tror jag den tillfaller denne).

Vad säger ni? Skulle ni exempelvis kunna sälja kvarglömda handskar ni hittar i er egen hatthylla? Om inte, handlar det om moral?

Skatteåterbäring på ingång

I dagarna kommer 2,7 miljoner svenskar få tillbaka 22 miljarder på skatten. Kul för dem, kan tyckas, men följande saker stör mig:

Snabbheten

Det viktigaste verkar vara att få tillbaka pengarna snabbt. Hellre fort och fel än rätt med fördröjning. Det går naturligtvis inte att veta hur många som kastar sig över deklarationen för att snabbt få chans till återbäring och om dessa ändå gör rätt, men nog kan man misstänka att det glöms ett och annat avdrag i ivern. Det här upplägget att snabb deklaration ger snabbare återbäring påminner lite om det gamla TV-shop-knepet att de som beställde ett överflödigt träningsredskap snabbt, utan att tänka efter, fick en badboll på köpet.

Okritisk mot återbäring

Många som får återbäring kollar inte ens om siffrorna stämmer eftersom summan är åt ”rätt” håll, av rädsla för att upptäcka att de egentligen inte skulle ha de där pengarna. Ändå tror jag rent logiskt att chansen att de missat pengar de skulle ha haft är större för gruppen som får återbäring än för de som inte får det.

Räntefritt lån till staten

En gång i tiden lönade sig skatteåterbäring. Att under några månader ”låna ut” pengar till Riksskatteverket räntade sig fint. Det gör det inte längre. Alltså bör man se all återbäring som ett misslyckande. Som anställd är det svårare att reglera felet än det är för företagare, men det är ändå värt att kolla möjligheten med sin arbetsgivare om denne kan dra mindre skatt, med hänvisning till att den som får återkommande skatteåterbäring betalar för hög preliminär skatt.

Det är inte gratispengar

Egentligen vet vi ju det. Skatteåterbäring är pengar som varit våra hela tiden, vi har kanske bara inte vetat om det. Ändå visar undersökningar och utfrågningar samma sak varje år – att en massa människor bränner sin skatteåterbäring på skit, eftersom de på ett omedvetet plan behandlar dessa pengar som en lotterivinst. Ingenting kunde vara mer felaktigt.

I övrigt har jag inget emot skatteåterbäring. Kul för er, köp något roligt! Själv betalade jag in en kvarts miljon i fyllnadsinbetalning och kommer att få betala ännu mer i höst, men jag är inte bitter...

Vårdkö i världsklass

En utlandssvensk skrev nyligen på Twitter att han inte vill vara den där gnällige emigranten som klagar på sitt gamla hemland. Det vill inte jag heller, men ibland är det väldigt svårt att låta bli.

När jag behövde en operation där tiden från att problemet (förmaksflimmer) uppstod till behandling var en viktig faktor för huruvida operationen skulle lyckas var Region Stockholms kö 12-15 månader. Fast den fick jag inte ställa mig i eftersom jag inte tillhörde någon riskgrupp. Svensk vårds plan var att medicinera mig tills jag blev en riskpatient, om inte förr så pga ålder sjutton år senare. Då hittade jag vård i Danmark där kön var 2-4 veckor!

Nu läser jag om väntetid för behandling av prostatacancer (nej då, jag är frisk) och att kön skiljer mellan olika svenska regioner. I Blekinge är den 63 dagar, i Skåne 102 och SVT intervjuar två patienter på varsin sida av länsgränsen.

I Norge är väntetiden från diagnos till kirurgisk behandling för prostatacancer 32 dagar, alltså en tredjedel av den skånska. Och då är jag övertygad om att svenska patienter redan förlorat några veckor innan de diagnosticerats eftersom den svenska vårdgarantin också är ett skämt.

Vilket år som helst nu...

Jag vill som sagt inte vara den gnällige (eller hånande) utlandssvensken och förra gången jag pratade vård på bloggen önskade en svensk läkare livet ur mig genom att i kommentarsfältet (märkligt att svenska vårdköer är så långa när läkarna kan diagnosticera över internet) konstatera att jag egentligen inte behövde den där operationen, och det var ju inte så kul att höra eftersom jag fortfarande känner många svenskar jag bryr mig om som riskerar att drabbas av denna läkare och hennes kollegor.

Men det är svårt att inte likt Leif Östling fråga sig vad fan man får för pengarna. Svenska skatter är världsledande. Hur kommer det sig då att svensk välfärd gång på gång visar sig helt värdelös? Svensk sjukvård, skola, polis, försvaret... Finns det något av samhällets kärnverksamhet som fungerar tillfredsställande? Ja, Skatteverket.