Vad är okej i matbutiken?

Efter den våldsamma diskussion (överdriver lite) som uppstod när jag frågade om det var okej att sälja kvarglömda grejer tänkte jag följa upp med ytterligare ett moraliskt dilemma: Vad är okej i matbutiken?

Jag tar avstamp i en norsk video på fyra minuter. Se den om du vill. Annars kommer en sammanfattning nedanför.

Frågeställningarna som tas upp är ifall det är okej att provsmaka lösviktsgodis och att börja konsumera en småfralla, läsk, öl eller glass redan före kassan under förutsättning att man betalar för det, och slutligen om det är okej att prata i telefon när man står i kassan. Här kommer facit:

Om man ”provsmakar” lösviktsgodis stjäl man, det går nämligen inte att väga godis som inte finns kvar. I lagens mening är det ringa stöld, det som tidigare hette snatteri, och kan i teorin ge dagsböter. Om man som Göran Persson stjäl likörägg borde man få ett extra straff eftersom det är direkt korkat att stjäla något så äckligt, men det är förkastligt oavsett. Inte okej, som en annan gammal statsminister hade sagt.

Godiskleptomaner i forumtrådar menar att eftersom man får provsmaka i delikatessdisken måste det även gälla lösviktsgodis. Självklart inte! I delikatessdisken sker det med personalens goda minne, helt annan grej. Och för den som tycker att det är en bagatell snackar vi om hundratals miljoner om året. Jag har alltid varit den förste att håna välbärgade Ica-handlare, men det är inte okej att stjäla av dem!

Ölstöld resulterar tydligen undantagslöst i polisanmälan, åtminstone i den butiken. Men då ska sägas att det finns starkare öl i norska än i svenska butiker. 4,7 mot 3,5 %, tror jag, men ta det med en nypa salt från en som inte köpt öl för eget bruk på många decennier.

Småfrallor, läsk och glass var däremot helt okej att börja förse sig av redan i butiken. Enligt handlaren. Själv säger jag tvärnej. Har du inte nog med självbehärskning för att kunna vänta tills du handlat klart utan måste börja mofsa i dig direkt från mathyllan – sök vård!

Enda undantaget gör jag för diabetiker med lågt blodsocker. Men då får du banne mig äta något som går att debitera efter konsumtion, alltså inte frukt eller lösgodis, och helst efter kontakt med personalen. Det kan väl ändå vara en bra idé ifall du riskerar insulinkoma. Och den som istället vill skylla på sina barns bristande självbehärskning – kan de inte bete sig i affären bör de inte vara med där.

När det gäller att prata i telefon i kassan skyller handlaren sin avoga inställning på att känsliga ämnen gör honom obekväm. Mig med, men det skiter jag i. Diskutera dina barns sexliv eller gör slut i telefon om du vill, men lägg på innan det är din tur i kassan. Du tror kanske att du både kan betala, packa maten och prata samtidigt, men det kan du inte och då stjäl du kassörskans och andra kunders tid. Bara låt bli!

Så där ja, i nästa avsnitt av Fråga Ribbing... Nej då, i morgon blir det något helt annat.

Ris & ros till Skatteverket

Jag har alltid hållit Skatteverket som en av de bättre och mest pålitliga svenska myndigheterna. Nu ska sägas att jag inte haft att göra med alla 551 myndigheter (om de inte blivit fler nu, det där skrev jag för två år sedan), men det har blivit ett gäng genom åren. I andra änden av skalan återfinns Arbetsförmedlingen och Polisen där min magkänsla är att de alltid ljuger, försöker komma undan jobb och beter sig illa, så att jag kan bli positivt överraskad de gånger jag inte får fördomarna bekräftade.

Skatteverket gillar jag som sagt. Visst har jag råkat ut för någon medarbetare som hatar sitt jobb, men vanligtvis får jag raka och tydliga besked såväl i postbrev, e-post och telefon. T ex skulle jag nyligen lägga ner mitt svenska företag och fick snabba svar om hur jag skulle gå tillväga. På e-tjänsten Verksamt.se kunde jag snabbt lägga ner företaget, återkalla min f-skatt och avregistrera mig från moms.

Trogna läsare vet att jag i en ungdomlig protest mot det moderna samhället alltid deklarerar på papper för att sedan springa till Skatteverkets servicekontor, men i år blev det lite för långt (och det norska utlandsportot är larvigt dyrt), så jag tänkte att jag skulle prova internet, det där nya.

Eftersom jag uppskattat Skatteverkets smidighet blev jag förvånad när allt visade sig superkrångligt. Jag har aldrig utformat en e-tjänst, men tänker att Skatteverket både har personal och budget för det. Vore det jag som lät människor välja på en hög med pappersblanketter och en e-tjänst skulle jag – kalla mig idiot om ni vill – tänka att det vore lite praktiskt om alternativen påminde om varandra, att blanketten såg ungefär likadan ut på nätet, bara i digital form.

Inte Skatteverket inte! Jag behövde i år fylla i blanketterna K4 (värdepappersförsäljning), K6 (bostadsförsäljning) och NE (näringsbilaga). Ingen av dem såg likadan ut på nätet. I näringsbilagan hade man satt upp en riktig snubbeltråd och ersatt pappersblankettens formulering "Jag har inte tillämpat reglerna om förenklat årsbokslut" med e-tjänstens ruta "Jag har tillämpat reglerna om förenklat årsbokslut". Perfekt för att lura så många som möjligt som använt pappersutgåvan som förlaga!

När det blev dags för momsdeklaration (den behöver av någon anledning inte vara inne förrän tio dagar senare) fanns det inte i e-tjänsten överhuvudtaget trots att det stod på baksidan av pappersblanketten att den skulle göra det. Men det är klart, den har så få rutor att de nästan inte kan krångla till internetvarianten särskilt mycket, så då kom de väl på att de kunde ta bort den istället. Nytt mejl och  ny väntan på ännu ett svar.

Jag hade fått för mig att Skatteverket föredrog digitala deklarationer, men det verkar inte så. Hade jag fortsatt att bo i Sverige hade jag efter detta helt återgått till papper igen, men nästa år gör jag min sista svenska självdeklaration. Jag tror inte att jag kommer att sakna dem.

Sluta peta i bomarknaden!

Jag tycker att det är mycket som är dumt med Sveriges genomreglerade bolånemarknad, men en av få saker som är rimliga med den är att man som låntagare är tvungen att betala 15 procent kontant. Själv tycker jag att man ska undvika att köpa en bostad där man inte åtminstone kan betala hälften själv, men en sjundedel är ju alltid något.

Fram till nu när regeringens utredare kommit fram till att förstagångsköpare borde få låna 95 procent av köpeskillingen för bostäder som kostar upp till 2,5 miljoner (eller 5 miljoner för ensamstående föräldrar). Det ska göras som ett vanligt banklån, men med skattebetalarna som borgenärer. Hur det påverkar amorteringskraven har jag inte lyckats utröna, men det här är en dålig idé oavsett.

Nu ska sägas att utredningen är en gammal rest från Per Bolunds tid, så det är väl inte säkert att S-regeringen sväljer den. Å andra sidan är det valår – tiden då allt ska erbjudas alla, så länge de hr rösträtt – så risken finns.

Varför är det då en dålig idé. Dels för att redan 15 procents egenkapital var lågt. Grundprincipen vid köp borde vara att man betalar för det man ska köpa. Vad händer när lånet överstiger värdet? Skattebetalarna får betala mellanskillnaden. Har man inte råd borde man istället sänka ambitionen eller vänta och det är ingen mänsklig rättighet att äga sitt boende i stora städer.

Eller minska kravet på boyta.

Dessutom är det sällan en bra idé att snedvrida konkurrensen och manipulera en marknad genom ändlösa regleringar. Det är ju pga en massa sådana konstigheter som marknaden är helt galen. Det här kommer bergis sluta med att äldre personer som trillar ur bomarknaden, t ex genom en separation, kommer att handla genom unga bulvaner för att kunna vara med och buda på bostäder som om detta blir verklighet nu blir ännu dyrare. Och skaffar de barn får de låna dubbelt så mycket.

Gör det istället billigare att bygga bostäder, t ex genom att sluta tvinga bostadsbolag att hyra ut en viss mängd av beståndet, och sluta skuldbelägg företag som tjänar pengar. Det har varit bostadsbrist i Sverige under hela mitt liv, så det är liksom inget tillfälligt problem som ploppat upp för att politikerna plötsligt blivit naiva.

När ska svenska politiker inse att marknader klarar sig bättre ju mindre de ska in och peta i dem? Förmodligen samma dag som de börjar tvivla på sin egen briljans, dvs aldrig. 

Ingen bio för mig

Vem går på bio idag? Inte så många, gissar jag. SF:s politiskt korrekta smörja där det är viktigare att kvotera in manusförfattare, regissörer och skådespelare än att servera intressanta berättelser må uppskattas i Kulturrådet, men knappast bland kulturkonsumenter.

Nästan alla har ju hela världens filmutbud hemma i tv:n utrustad med hemmabiosystem. Där kan man dessutom pausa när man vill och gå ut i köket och hämta snacks. På Filmstaden får man från och med nu inte ens ta med sig eget godis.

Jag fattar att det är svårt att få bioverksamhet att gå ihop ekonomiskt. Då är det lätt att göra som Postnord och istället försämra utbudet. Jag går själv sällan på bio. I vuxen ålder har jag nog oftare gått när det varit gratis än när jag tvingats betala för min egen biljett, men det har hänt. Däremot har jag aldrig köpt godis, popcorn eller läsk i en biofoajé. Priserna är ju rent larviga och, som jag ser det, bara intressanta för dem som helt saknar framförhållning och inte tänkt på att de vill äta godis i biosalongen.

Men folk i allmänhet saknar ju framförhållning, så det skulle inte förvåna mig om en stor del av biografernas intäkter kommer från denna försäljning. Jag var som sagt ändå ingen storkund, men får man inte ta med eget godis, chips, läsk, kaffe... (har ett svagt minne av att jag i min ungdom till och med hade med mig småkakor till bion) kommer jag inte gå dit alls. Vad säger ni andra, är ni som jag eller hardcore-cineaster som fortsätter att gå på bio två gånger i månaden för att avnjuta det unika surroundljudet på rad 7?

Dugnad

Dugnad är ett norskt begrepp som betyder oavlönat frivilligarbete, vanligtvis i en förening, ett bostadsområde eller by. Ordet finns också på finska, estniska, lettiska och engelska. På norska Wikipedia förvånas man över att ”uttrycket är okänt för de flesta svenskar”. Jag har en teori om varför. I Sverige förlitar man sig på staten istället.

Samhället = kommunen, biblioteket, Läsdelegationen och Statens offentliga utredningar.

Visst, det finns frivilligarbete i Sverige också, men oftast i mycket mer organiserad form. Skolelever går ut och städar längs motorvägar i ”Städa Sverige”-projekt, men det är ändå styrt av stat eller kommun. Det är som att svenskar inte kan göra något förrän det finns en skattefinansierad projektledare som kan organisera arbetet.

Norsk dugnad är mycket mer spontan. Ett bostadsområde behöver städas, ett motionsspår anläggas eller församlingshemmet behöver ett förråd. Någon sätter upp en lapp på anslagstavlan i den lokala matbutiken eller startar ett Facebookevent och så är man igång. Byborna sammanstrålar en lördagsmorgon, någon tar med sin traktor, någon annan fixar fika och gräddar våfflor (norrmän är helt besatta av våfflor) och när helgen är över är jobbet klart, utan politikers eller kommunala tjänstemäns inblandning. Jag gillar det!

Som svensk associerar åtminstone jag ordet samhälle till skattefinansierad verksamhet. Norskans samfunn kan lika gärna betyda gemenskap. Att alla samtal om libertarianism i Sverige slutar med att någon frågar hur man ska kunna bygga vägar utan en stat beror kanske på att själva tanken att människor själva tar tag i det som behöver göras är helt främmande. Är jag bara en fördomsfull Sverigehatare nu eller kan jag ha en poäng?

Folkfestlig springnota

En grundläggande princip för handel är att om man inte får någon vara/tjänst så slipper man betala. Detta har ett antal arrangörer av idrottstävlingar helt struntat i de senaste åren. Precis allt går ju att skylla på covid.

Nu har Konsumentombudsmannen stämt arrangören för löpartävlingen Göteborgsvarvet som ställt in både 2020 och 2021. Första året fick de löpare som betalat möjlighet att flytta fram sin anmälan till året därpå (om de inte ville ”skänka” avgiften till arrangörsklubben), men det hade de ingen större nytta av eftersom det ställdes in då med.

För övrigt är inte startavgiften till ett långlopp som en teaterbiljett där man kan välja att gå någon annan dag. Det är ingenting som säger att loppet passar in i planen året därpå. Samma sak med de hundratals idrottscuper för barn och ungdomar som ställts in i sista sekunden och där man ”erbjudit” start nästa år istället för att betala tillbaka. Laget kanske inte ens finns kvar om ett år, i alla fall inte med samma medlemmar, för de flesta unga idrottare blir ju äldre.

Göteborgsvarvets arrangör säger indirekt att eftersom Covid inte är deras fel kan de inte betala tillbaka startavgifterna. ”Annars finns inte Göteborgsvarvet kvar, och folkfesten.” På vilket sätt är det löparnas problem, och vad är folkfestligt med ett lopp som ställs in efter att man marknadsfört det hårt ända till den dag då man berättar att det inte kommer att bli av, och att de som betalat blir av med sina pengar?

Var går gränsen?

Det här tycker jag var ett intressant debattinlägg som kloka hjärnor (och min) skulle kunna diskutera kring.

Här verkar det i och för sig ganska givet (med reservation för att vi bara har hört den ena sidan), men även om kläderna hade legat ett år i en borttappat-låda (”slarvpelle” kallades dessa lådor på min tid, men nu vore väl det stigmatiserande för personer vid namn Per) och man varit tydlig med att de skulle säljas ett specifikt datum är jag övertygad om att det ändå skulle komma föräldrar efteråt och säga att de inte informerats.

”Har ni sålt min offerall?!”

För i något skede tycker jag att förskolan har rätt att sälja kläderna. Jag tycker att det är bättre att de säljs än slängs (som nog annars skulle vara juridiskt mindre komplicerat) och jag har heller inga problem med om någon enskild medarbetare själv tjänar pengar på det på fritiden, förutsatt att man följt vettiga rutiner.

Det finns andra exempel. Jag skrev ett blogginlägg om att min dåvarande bostadsrättsförening samlade ihop överblivna cyklar och slängde dem, varpå jag skrev att jag föredragit om de hade sålts vidare istället. Ingen tjänar på att de slängs, definitivt inte miljön.

Apropå cyklar har jag sett att sådana numera återfinns i auktionshallar där de ”säljs på uppdrag av Polismyndigheten”. Jag har inga problem med det heller, vare sig de är beslagtagna eller hittats utan att man kunnat lokalisera en ägare (fast det sistnämnda faller väl på att det skulle kräva att polisen rörde sig ute, lämnas cykeln in av en privatperson tror jag den tillfaller denne).

Vad säger ni? Skulle ni exempelvis kunna sälja kvarglömda handskar ni hittar i er egen hatthylla? Om inte, handlar det om moral?