Gratis går bort

Gratis är gott, sägs det, och visst är det så. Risken är dock att det som inte kostar något behandlas som om det vore värdelöst. Jag minns t ex när jag uppträdde på standup-klubbar som inte tog inträde. De kunde ibland ha väldigt bra uppträdanden av namnkunniga artister, men just för att det var gratis ramlade det ofta in något sällskap som inte var ett dugg intresserade av annat än billig öl och som tyckte att det mest störde att det stod någon på scenen och pratade. Ett inträde så lågt som en tjuga gjorde förutsättningarna för artisterna så mycket bättre.

”Kolla, det står någon där!”

Jag läser att massor av par bokar kostnadsfri, borgerlig vigsel. Det är inte så att jag tror att det lurar folk som inte tänkt gifta sig att göra det bara för att det är gratis. Däremot bokar de utan att dyka upp. Då står en vigselförrättare där och kostar pengar ihop med lokalen. Giftaslystna som är dåliga på att planera (”Jag visste väl att vi hade något inbokat idag!”) berättar att det inte gör något. Eftersom det är gratis är det bara att boka en ny tid.

Lite likadant har det ju varit med passtiderna, vilket en del satt i system och bokat upp gratistider som de kunnat sälja vidare. Det kostar ju ändå att få ett nytt pass, så då skulle polisen kunna ta en hundring i förskott. Vips, så skulle det vara gott om lediga tider.

”Nummer 58. Fem-ti-o-åt-ta...”

Jag slarvade bort mitt bibliotekskort för några år sedan och fick betala för att få ett nytt. Bra! Jag tycker inte att det vore fel att ta en symbolisk slant även för det första kortet, då försvinner säkert färre.

Har jag plötsligt förvandlats till en grinig gubbe som vill införa avgift för allting? Nej, jag har varit en grinig gubbe sedan jag var 20, om inte längre. Det är bara det att jag inser att avgifter har sina poänger och att gratis inte alltid är bäst. Förresten är det inget av dessa exempel som är gratis, bara kostnadsfritt, vilket betyder att det betalas på annat sätt.

Många påsar små

I Norge kostar en plastpåse i matbutiken 3 kr. Det är ju kul när något kostar hälften än i Sverige istället för tvärtom. Det innebär dock inte att jag börjat handla matkassar. Det har jag inte gjort en enda gång på väldigt många år, varken i Sverige eller Norge. Jag har alltid med mig tygkassar.

Det är jag dock ganska ensam om. Nästan 800 miljoner plastpåsar förbrukas varje år i Norge. Det är i stort sett en påse per hushåll och dag! Så mycket mat handlar jag inte ens, så det hade jag inte kommit upp i ens om jag handlat påsar vid varenda handlingstillfälle och fyllt dem till hälften.

Ett av mina första inlägg på den här bloggen handlade om kostnaden för plastpåsar. Jag gjorde då ett räkneexempel med den för den tiden smått galna hypotesen att framtidens påsar kan kosta 5 kr. Nu kostar de ännu mer i Sverige, vilket gjort att försäljningen gått ner. En del använder tunnare bärkassar inhandlade på rulle, andra papperskassar.

Fortsatt storsäljare.

Redan tidigare var den svenska konsumtionen klart lägre än den norska, men det handlas fortfarande en massa engångspåsar, och de är ju dyra oavsett material. Och ganska onödiga. Tygkassar håller för hundratals användningar och är i stort sett gratis. Jag har säkert tjugo stycken och har inte betalat för någon av dem. Jag har fått grejer i dem, som reklam eller plockat upp dem där andra kastat dem, för de är ju tvättbara också.

Visst, det kräver framförhållning när man shoppar, men hur stelbent kan en människa bli? Det är inte svårare att komma ihåg tygpåsen än det är att ta med sig plånbok och hemnycklar. Men detta är väl bara ett av alltför många exempel på att folk köper sig frihet att slippa tänka, troligen också ganska ovetandes om hur mycket det egentligen kostar dem.

Ropen skalla, yttrandefrihet för en del

Ingen av dem som gillade Hillary Clintons och Magdalena Anderssons kandidaturer med hänvisning till att världen behöver fler kvinnliga ledare förordade Marine Le Pen framför Emmanuel Macron. För det var såklart aldrig könet det handlade om, de hoppades bara att argumentet skulle locka med politiskt ointresserade kvinnor och feminister på tåget.

Samma fenomen inträffar nu, när Elon Musk köper Twitter. Då har politiska ledarskribenter plötsligt problem med att en viktig diskussionsplattform ägs av en snuskigt rik man. Samma journalister som inte haft några problem med manliga multimiljardärer som Jeff Bezos och Mark Zuckerberg. När någon kritiserat Zuckerbergs makt över yttrandefriheten har vänstermedia hänvisat till det fria företagandet och hånleende uppmanat kritikerna att skapa sitt eget Facebook om det inte passar.

Aftonbladets kulturchef har alltså problem med en ”svinrik, oberäknelig och obehaglig pajas”. Låt mig gissa att det är mittenordet som skrämmer henne mest. Musk är oberäknelig och styrs inte lika lätt som Karin själv, som lydigt går andra ”svinrika” mäktiga mäns ärenden.

Före Musk innehades aktiemajoriteten i Twitter av Kingdom Holding Company lett av den saudiske (och tveklöst ”svinrike”) prinsen Alwaleed bin Talal. Jag undrar förresten hur hans värdegrund går ihop med Aftonbladet Kulturs när det kommer till synen på kvinnor i offentligheten, homosexualitet och annat.

Saudisk mångfald?

Prins Alwaleed har suttit i husarrest misstänkt för korruption och innan han stängde av USA:s dåvarande president Donald Trump från Twitter hade denne påpekat att prinsen bara var sur för att han själv var för rik för att kontrollera på samma sätt som andra amerikanska politiker. Huruvida han hade rätt vet jag inte, men konstaterar att svaret blev att strypa Trumps yttrandefrihet, inte argumentation.

Karin Pettersson skulle aldrig lyssna på mig, som vit, rik man med egna tankar, så jag lånar orden från en svart rapartist, för den enda som älskar sådana mer än Aftonbladet Kultur är Jonna Sima på Aftonbladets ledarsida.

Elon Musk kallar sig liberal, vilket jag aldrig skulle göra. Vi har väldigt olika syn på narkotika och mycket annat, och hans verksamhet Neuralink där han experimenterar med att operera in hjärnimplantat får mig att tänka på doktor Mengele. Men hans syn på yttrandefrihet ligger närmare min än Aftonbladets kulturchefs varför jag alla dagar i veckan föredrar Musk framför Zuckerberg och prins Alwaleed som Twitterägare. Men jag tänker inte låtsas att det beror på att Musk tillhör en afrikansk minoritet för det har inte ett skit med detta att göra.

Egen härd eller galen värld?

”Ökat intresse för höns som hobby” skriver SVT. Det är inget nytt. En sökning på ”intresse höns” ger länkar från vartenda år det senaste decenniet om att intresset för att skaffa höns nu har ökat. Antingen går intresset ner (utan artiklar) emellan uppsvingen eller också stoppar det på idéstadiet. Annars skulle varenda svensk ha höns vid det här laget.

Den här gången skylls ökningen på pandemin och det känns inte heller unikt. ”På grund av rådande omständigheter” funkade plötsligt ingenting i Sverige, märkligt nog redan innan det fanns ett enda dokumenterat sjukdomsfall i landet.

”Du kallar inte mig hen!”

”För den som bara har en hammare ser alla problem ut som spikar”, sägs det. Eftersom jag snöat in på självförsörjning noterar jag alla andra som också gjort det, så kanske sitter den här hönstrenden bara i mitt huvud (och på tidningsredaktionerna varje år runt påsk), men nog är det ändå så att fler vill bo lite lantligare om möjligheten att jobba mer hemma ökar? Då är det antagligen inte helt galet att tänka att de vill utnyttja sin mark till odling och möjligen även några djur.

Kanske är det en motreaktion på makthavarnas vision ”You vill own nothing, and you vill be happy”. En ny grön våg i protest? Vi är nog rätt många som gillar att äga vår jord, saker, pengar och inte minst vår egen tid.

Jag vill själv ha höns, förhoppningsvis i år även om 2023 nog är mer realistiskt. Jag vill ha dem pickandes här ute på gården och kunna skörda mina ägg. Eller ja, deras då. Personligen tror jag att självförsörjning och ett stärkt lokalsamhälle skapar en bättre värld än Klaus Schwab och Bill Gates (som nu blivit USA:s största markägare och således inte alls verkar vilja leva efter devisen att ”own nothing”) gör genom att tvinga in oss i städer som lydiga jobbmaskiner.

Samtidigt vill jag inte hindra någon från att hänga på dem och hyra allt från bostad och bil till dator och mobil. Världen kan inte bara bestå av höns, det måste finnas får också.

Den som väntar på nästan ingenting...

När jag fyllde 28 år började min arbetsgivare lägga undan pengar till en kollektivavtalad tjänstepension av ITPK-typ. Nu bar det sig inte bättre än att jag bara några månader senare rekommenderade min chef att åka till en varm plats varpå jag lämnade företaget, så det blev inte så många inbetalningar. Men denna ”försäkring” har sedan hängt med mig genom åren. Prognosen är alltid att jag från 65 års ålder ska få utbetalt 5 kr i månaden, minus skatt givetvis.

Det här är pengar man tar från arbetstagaren och låser in, men man fick i alla fall välja vilket finansbolag som skulle låsa in pengarna. Jag valde SEB eftersom jag var kund där, men nu har pengarna utan vetskap eller önskemål från min sida flyttat till AMF, så häromdagen fick jag ett brev med ”information om din nya pension hos AMF”. Som ni förstår bryr jag mig inte nämnvärt om de här pengarna, men på kul (jag har konstig humor) loggade jag in och såg att prognosen står sig.

Fem kronor är antagligen lägsta tänkbara utbetalningsnivå för om jag minns rätt har kapitalet tredubblats under de här åren, men det blir ändå alltid en femma. Kanske för att AMF (och tidigare SEB) ”tar ut avgifter för att täcka kostnader för administration” vid sidan av att de ”förbehåller sig rätten att under försäkringstiden ändra försäkringsvillkoren och försäkringsavtalet”, oklart hur. Kanske börjar ni ana varför jag alltid har och fortsätter att undvika öronmärkt pensionssparande när jag kan.

Och som svar på deras fråga om jag vill slippa pappersutskick är svaret ett rungande nej. Ska de ändå ta ut en okänd summa pengar för att ”täcka kostnader för administration” vill jag banne mig utnyttja det till fullo, så de kan gott fortsätta att skicka ett brev med fondens utveckling, så kanske ”försäkringen” åtminstone ger lite klirr i kassan hos postpersonalen, numera i två länder.

”Hello, Newman!”

Varför kastar folk pengar?

Jag letar inte burkar, men jag brukar plocka upp dem när jag går förbi dem. Några kronor ger det i pant och så gör man ju en insats för närmiljön. Det känns bra även om det väl inte direkt blir några pengar. Jag är ingen Burk-Curt.

Jag har däremot träffat busschaufförer som får ihop en bra slant varje gång de städar ur sin buss. Samma för sopgubbar. Jag känner en som berättade att det inte är ovanligt att det ligger en hel påse pantflaskor i hushållssoporna. De har inte tid eller lust att gräva, men de öppnar ändå locken på soptunnorna för att se om de behöver tömmas. Om det då ligger pant högst upp tar de den. Och det gör det. Inte sällan så mycket att dagens skörd täcker hela lunchkostnaden.

Möjligen en arrangerad bild.

Själv köper jag nästan aldrig en flaska eller burk med pant, det blir kanske ett par stycken per år. När det händer tar jag med dem till affären, jag ska ju ändå dit, men uppenbarligen finns det ganska många som fyller en hel påse med pantflaskor och lägger den i soptunnan istället för att panta i matbutiken. Om sopgubbarna drar ihop hundralappar på panten som ligger högst upp i genomskinliga påsar kan man bara spekulera i hur mycket de hade hittat om de gått igenom hela tunnan.

Alla människor säger sig vara miljövänner. Den minsta insats man då kan göra är väl att ta hand om sin egen skit, sopsortera batterier och återvinna pant? En pantad aluminiumburk återvinns till minst 95 procent. En som inte återvinns kostar pengar i sophantering och måste dessutom ersättas med en ny som framställs ur bauxit som man bl a gräver upp i Ghana och Surinam och fraktar till ett smältverk i Sundsvall där man utvinner aluminium genom en mycket energikrävande process.

Med risk för att låta som en gretard tycker jag att panten borde höjas tills i stort sett alla flaskor och burkar lämnas tillbaka till butiken. För mig räcker det med ett par kronor, men uppenbarligen behöver en del konsumenter en större morot. Den påse de idag noggrant knyter ihop slänger de i hushållssoporna istället för att få tillbaka en tjuga när de ändå handlar. Kanske krävs en dubbling till två tjugor, kanske en hundring. Någonstans går gränsen, höj till den.

Vatten är blött, jorden är platt och restauranger fuskar

De senaste åren har mängden budfirmor som levererar mat i storstäder exploderat. De kör ut med cyklar, motorcyklar, bilar och mopedbilar. Buden är inte sällan invandrare med svag ställning på arbetsmarknaden. I höstas bloggade jag om en pakistanier som inte pratade svenska vare sig med reportern eller kunderna och som fick helt provisionsbaserad lön han inte var helt nöjd med.

Nu läser jag att ”Skatteverket misstänker fusk” och har beslutat att granska branschen:

”Det gör vi för att vi fått indikationer på att det förekommer en hel del oredovisade inkomster och löner. Det har vi även sett i de påbörjade utredningar vi har.”

Det kanske inte är något nytt i detta, men artikeln antyder att detta kommit som en blixt från en klar himmel. Om så är fallet undrar jag hur blåögd det är möjligt att vara. Faktorerna vi har är restaurangbranschen, budbranschen, invandrad arbetskraft med dålig koll på eller ointresse för sina rättigheter samt arbetsgivare som exklusivt anställer denna grupp, och avslutningsvis privatkunder utan behov av kvitto. Hur skulle det inte kunna florera svarta pengar här?!

Därför har jag fler tips till Skatteverket om grupper som inte alltid redovisar sina inkomster. Jag misstänker bl a de som säljer knark utanför gymnasieskolor, gatumusikanter, tiggare, traffickinghallickar, yrkesmördare och miljöministrar. Buss på dem!