SAS, nya Eniro?

Flygbolag har gått rätt trögt på börsen på sistone efter två farsoter, först Greta, 19, sedan Covid-19. Norwegian var på vippen att gå ikull (kanske inte för sent än) och efter den senaste rapporten får de sällskap av SAS i Minus-98-procent-klubben efter ett sjuprocentigt tapp bara igår.

Dagens Industri spekulerar i om bolaget kommer att överleva. Det är inte annat än försenade leveranser och skenande personalkostnader. Det enda man vet säkert är att bolagets ledning blir tagna på sängen och hade kunnat använda Stefans Löfvens klassiker ”Vi såg det inte komma” och ”Vi har varit naiva” både nu och då.

Det fanns en tid när jag hoppade in i sådana här bolag. Det första var Fermenta och det sista (eller i alla fall senaste) kan ha varit C Technologies. Det är något kittlande i att hitta ett läge där rasande företag studsar tillbaka upp 10, 50 eller flera hundra procent.

Samtidigt är uttrycket ”fånga fallande knivar” en bra liknelse. De gånger man inte lyckas gör det ont. Med Wallenberg samt svenska och danska staten i ägarlistan lär inte SAS gå i konkurs, men frågan är om det är värt att rädda bolaget. Att ett bolag ”alltid” funnits är inget argument som hjälpte Facit eller Kodak. Om SAS blir morgondagens Icon Medialab eller Boo.com tänker inte jag finnas i ägarlistan när jag inte ens tror på företaget.

Ifrågasatt av varenda jävel

Flera läsare har bett mig att berätta om den flyttprocess jag gått igenom, så här kommer ett inlägg om den.

Jag förstod att det inte skulle bli helt lätt att flytta till ett annat land, även om det i mitt fall var Norge som tillsammans med Sverige haft fri rörlighet inom det nordiska samarbetet sedan innan jag föddes, men det blev betydligt krångligare än jag hade trott.

Jag har tidigare gnällt om att den norska skattemyndigheten behövde tio gånger så lång tid än de först hade sagt för att ge mig ett personnummer. Detta för att jag hade fräckheten att inte kalla mig arbetslös utan hade för avsikt att försörja mig själv utan att vara anställd.

När jag väl fick personnummer var det ingen som berättade det för mig. Det var mer irriterande än problematiskt, men faktum är att det ibland känts som att varenda företag och myndighet motarbetat mig.

Nej, inte den!

Först var det svårt att köpa bostad för utan norskt personnummer kunde jag inte vara med i budgivningarna på vanligt sätt. När jag väl köpt hus kunde jag inte stå för mitt eget elabonnemang och när jag fick en bil med huset blev jag tvungen att även ha bilförsäkring genom ombud.

Bankerna har krånglat både i Sverige och Norge. En av dem, Nordnet, har krånglat över landsgränsen. Eftersom jag var svensk Nordnetkund skulle jag inte få någon inloggning till min norska depå förrän den svenska var tömd. Jag förklarade att den då skulle tömmas till en konkurrent, för jag sätter inte in pengar eller värdepapper på en depå jag inte kommer åt, och väl framme hos konkurrenten är det inte hugget i sten att jag kommer tillbaka. Jag trodde i min enfald att det skulle vara positivt att jag varit kund i företaget i två decennier, men det var tydligen skäl för bestraffning, det med.

”Stamkund säger du?”

Att skaffa konto och bankkort i en vanlig ”bruksbank” var inte heller lätt eftersom jag då saknade norskt personnummer, och när jag så fick det blev det såklart nya blanketter. När jag sedan skulle bli företagskund i samma bank skulle det göras en ny kreditprövning. Att jag 1. inte behövde kredit och 2. precis gått igenom den processen som privatkund spelade ingen roll.

Jag skulle kunna hålla på ett tag. Legitimation har varit en cirkus, det krävde tre besök på Statens Vegvesen för att byta ut mitt svenska körkort mot ett norskt. Att skaffa husläkare är inte lätt, tandläkare, och så vidare, och så vidare... Missförstå mig rätt. Jag har träffat på servicevänliga myndighetspersoner, och åtminstone Nordnet hade viss förståelse för att deras regelverk gör det svårare att bli kund när man redan varit det i ett annat land. Det hade varit bättre om de hade gjort något åt det istället för att beklaga sig, men det är alltid något.

Landsgränser finns av en anledning och jag hade inte räknat med att kunna emigrera i en handvändning, men måste det verkligen vara så besvärligt? Folk flyttar ju mellan Sverige och Norge hela tiden.

”Släpp in oss, vi vill ha del av oljefonden och kan lära er allt om feministisk utrikespolitik!”

Men med det sagt uppskattar jag att såväl banker som myndigheter i Norge går att ringa och besöka. När det gällde Skatteetaten som utfärdade mitt personnummer fick jag visserligen köra bil en hel dag och pga ett förkylningsvirus fick jag stå med munskydd och bakom en gigantisk plexiglasskiva, men det gick.

Vidare har jag aldrig upplevt språket som ett hinder vid dessa möten. Från dag 1 i Norge har jag använt så mycket norska jag kunnat, både i tal och skrift, men känner att om jag velat hade jag kunnat prata och skriva helt på svenska och fått ett korrekt bemötande. Stelbenta regler finna det gott om, här som i Sverige, men den rasism jag var rädd skulle drabba mig har helt uteblivit och hade jag idag bott i Sverige hade jag inte tvekat att göra om processen.

”Inte världens bästa land att bo i längre”

Man kan tro att de svenska offerkoftorna är lite tjockare än övriga världens, men de tycks finnas överallt. Läser i norsk media om Line, 40-årig ensamstående tvåbarnsmor.

Det ska sägas att Line haft en del otur. Först blev hon permitterad, sedan fick hon en brand i huset. Hon söker jobb, försöker få pengarna att räcka och har fått ungarna med på spartåget. Annars verkar det väldigt vanligt att göra allt för att barnen inte ska förstå att familjens ekonomi är tight, vilket de såklart gör ändå.

Dock har Line en BMW från 2011 som enligt expertisen på nätet är värd hundratusen eller lite mer. Vad reservdelarna kostar när den går sönder vet jag inte, men gissningsvis 2-5 gånger mer än för nästan alla andra bilar. BMW:n har hon dessutom billån på, men det framgår inte hur stort. Tydligen måste hon skjutsa barnen (7 och 11 år) och även om hon skulle behöva bil till det måste hon knappast göra det i en bil som hon inte ens har haft råd att köpa.

Tur i oturen att hon haft råd med stora blaffiga tatueringar. Dessa kanske hon skaffade när hon hade en annan ekonomi (det är väl få fyrtioåringar som fyller armarna med tatueringar?), men är det inte märkligt ändå? Som jag konstaterat om svenska Lyxfällandeltagare:

”Att vara tatuerad verkar vara en förutsättning för att hamna i ekonomiskt obestånd. Det kan verka som en långsökt koppling, men det är inte många procent av Lyxfällans deltagare som saknat synliga tatueringar, gärna kombinerat med så många ansiktspiercingar att det ser ut som om häftpistolkillen fått fria händer.”

Nej. Bara nej.

Eftersom Line – till skillnad från den genomsnittlige Lyxfällandeltagaren – tycks kunna uppbåda energi är det synd att den läggs på att tänka på att andra har råd med så mycket mer, att hon själv inte får jobb för att hon är kvinna och att Norge blivit ett sämre land att leva i. Även om allt det där, mot förmodan, skulle stämma – vad får hon ut av att lägga energi på det?

Vagnparken är full

Bilar räknas inte längre som flyttgods när man flyttar från Sverige till Norge, och att importera en bil var aldrig aktuellt. Men så fick jag ju en bil med huset jag köpte (och dessutom katter, porslin, möbler, kläder, verktyg, mat …), en Nissan King Cab, min första bil från 2000-talet.

Som visade sig vara alldeles för dyr att äga, över 7000 kr/år i skatt och försäkring. Inte jätterolig att laga heller. En stor bil med fyrhjulsdrift har definitivt sina fördelar, men få vill meka med eländet och delarna är dyra. Den är fortfarande kvar eftersom jag haft stor glädje av den för transporter (förutom att dieseln fram till nyligen varit mycket billigare än bensin här), men snart ska den väck.

Istället införskaffades en Volvo 245. ”Här kommer svensken”, som någon sa när jag mötte upp med den gamla slitvargen. Den är veteranklassad och kostar mig runt en tusenlapp om året att äga, reservdelar är billiga och alla som är lite händiga förstår sig på den.

Så måste jag ha en släpkärra också. Hittills har jag lånat från grannar och vänner när jag köpt ved, byggmaterial och annat, och det är ingen framtidslösning. Jag har en massa byggprojekt i sommar, så det lär behövas transporter. Dessutom tänker jag att biodlingen relativt snart kräver någon form av fraktfordon. Många använder skåpbilar, men jag tycker att en släpvagn är mer flexibel.

Jag har hållit utkik, men problemet är att de nästan aldrig är lagom stora. Norge tycks vara världsmästare på riktigt små kärror som bara är två meter långa och kanske får lasta 500 kilo. Åt andra hållet har vi breda boggievagnar som jag inte får köra eftersom jag saknar BE-behörighet. Det går såklart att skaffa, men då är ju det en kostnad också. Men plötsligt hände det!

Den här får lasta 920 kilo, är helt i aluminium och alltså snudd på underhållsfri, och har den trevliga egenheten att hjulen sitter under istället för att äta upp vagnens bredd med ett par hjulhus i eller utanför lastutrymmet. Den kostade 10000 kr, inte farligt.

Däcken måste bytas, men i Norge är släpvagnar både undantagna skatt och besiktning, så om bara bromsar och lysen håller ska den sluta kosta pengar efter det. Om jag inte får för mig att bygga en kåpa, men det ligger inte högt på prioriteringslistan. Då känns det betydligt viktigare att sälja min Nissan. Det finns ungefär lika många miljöpartister i Norge som i Sverige, så kanske kan jag hitta någon som behöver frakta ”väldigt, väldigt tunga stenar”.

Sänkt av myndigheter eller bidragsbegär?

Läser om järnhandlaren som betalade ut för låg lön till en anställd efter en löneförhöjning, 575 kr/månad. Först efter två år uppdagades felet och då fick den anställde ut lönen retroaktivt.

Där hade historien kunnat vara slut, även om jag personligen är nyfiken på hur det kunde gå två år (var det ingen ny löneförhöjning däremellan och hur kan man som anställd få fel lön 24 gånger utan att uppmärksamma det?).

Men till saken hör att personen var anställd med något slags lönebidrag från Arbetsförmedlingen, och när de fick nys om saken krävde de tillbaka alla bidrag retroaktivt, 578000 kr. Detta trots att felet nu var åtgärdat. Resultatet blir att järnhandlaren går i konkurs och att butiken troligen läggs ner så att alla anställda blir arbetslösa.

Vad lär vi av detta? Att Arbetsförmedlingen har stelbenta regler och ondsint personal som kan driva ett företag i konkurs till ingen som helst nytta? Tveklöst, men jag drar också slutsatsen att man som företagare gör klokt i att stå på egna ben. Har man inte råd (eller anser det vara en dålig affär) att anställa en person utan att myndigheterna betalar hela eller delar av lönen bör man låta bli.

”Jag blir ruinerad. Företaget var min pensionsförsäkring. Jag var inte skyldig ett öre på företaget innan det här, men nu skulle jag behöva driva företaget vidare i flera år för att ha råd att betala av den här skulden, men det är inte möjligt. Jag är 69 år med skulder. Det var inte så det skulle bli.”

Järnhandlaren ville nog bara hjälpa till. Lovvärt, men att dansa med myndigheter har sitt pris.

Tur att jag gillar skräp

Välstånd skapas av skillnaden mellan inkomster och utgifter. Ingen har obegränsade inkomster, så det gäller att rätta mun efter matsäck. En del shopoholics klarar inte det. Andra får slita. För mig kommer det naturligt eftersom jag nästan alltid föredrar billiga alternativ. Det är alltså inte så att jag accepterar eller ”står ut”, jag vill inte ens ha.

Exempel. När jag köpte min första och hittills enda ”smartphone” kostade den knappt 1400 kr. Egentligen skulle den ha kostat runt 2000 kr, men jag köpte ett exemplar som varit ute och vänt hos en tidigare kund, vilket gav en rejäl rabatt. En ny Samsung-lur av toppmodell kostar runt 10000 kr, beroende på utförande. Samma med iPhone 13. De har helt säkert en massa fantastiska funktioner som jag nu gått miste om, men de hade bara stört mig. Att jag inte köpte en sådan telefon beror alltså inte på snålhet, jag vill verkligen inte ha dem.

När jag köpte min Volvo hade den tidigare ägaren satt på flashiga lättmetallfälgar med lågprofildäck. Tack för det, tänkte jag, skaffade riktiga plåtfälgar med riktiga däck och sålde aluminiumskiten för mer än dubbelt så mycket som de nya kostade. Det är inte en kompromiss, hade de kostat lika mycket hade jag ändå valt plåtfälgarna.

Jag skulle kunna nämna tio exempel till, som hela den där bilen som såklart kostade en tiondel av en ny Volvo och jag hade inte velat byta rakt av, förutom för att kunna sälja den nya och köpa tillbaka min gamla.

Intalar jag mig själv att jag föredrar gammalt och billigt framför nytt och dyrt? Jag tror inte det. Jag vill bara ha ett så okomplicerat liv som möjligt. I det ingår att helst inte betala för saker, tjänster och funktioner jag inte finner glädje i.

Om någon vill hånle åt att jag inte har den senaste bilen, telefonen, storbilds-tv:n (jag har inte ens en småbilds-tv), dammsugaren, soffgruppen, gräsklipparen eller badrumsinredningen är de välkomna att göra det så länge de står ut med att jag svarar med att skratta hela vägen till banken.

Money for nothing

Ännu ett fördelningspolitiskt orakel har uttalat sig:

Den här killen är chefredaktör på en socialdemokratisk ”idétidskrift” (S har som bekant två idéer: 1. att ta makten och 2. behålla den) samt ”filosof med licentiatexamen”. Han borde med andra ord vara lite för vuxen och genomtänkt för att komma med tankar av typen ”Om jag fick en krona av alla i hela världen...”, men jag tänkte ändå försöka ta honom seriöst.

För det första låter det som att han vill beskatta en grupp som idag är skattebefriad, men min gissning är att dessa 542 personer redan betalar mer skatt om året än de flesta av oss gör under en hel livstid. Man kan argumentera för att de ska betala ännu mer, men inte under förevändningen att de ”kommit undan” hittills, för det har de inte.

För den andra. Vad har artonåringarna gjort för att förtjäna trehundratusen rätt in på kontot? De flesta har just genomgått tolv år av avgiftsfri utbildning och inte betalat en enda krona till statskassan. Jag vill inte straffa dem för det, men jag ser heller inte nyttan av att redan vid ingången till vuxenlivet lära dem att pengar är något som kommer utan motprestation, som en gåva från skattekollektivet.

För det tredje undrar jag om det ens är att göra ungdomarna en tjänst. Några kommer såklart investera pengarna i sig själva, skaffa körkort och kanske en internationell utbildning de inte hade kunnat få på annat sätt, men många kommer garanterat slöa till och festa tills pengarna är slut.

För det fjärde. Vad vet Payam om vad hans 542 största hatobjekt märker eller inte? De har nog inte blivit rika för att de struntar i pengar. Om så bara en handfull bestämmer sig för att lämna landet till följd av denna tillsynes helt irrationella straffbeskattning blir det en minusaffär för staten.

Och för det femte och avslutande. Är problemet i högskattelandet Sverige verkligen att de rikaste inte betalar ännu mer i skatt? Vore det inte bättre att de människor som är satta att fördela statens stora skattebinge tar bättre hand om de pengar de redan fått? Man brukar säga att en idiot och hans pengar snart kommer att gå skilda vägar. Alltså att det inte spelar någon roll hur mycket pengar han har eller får, de kommer ändå ta slut. Det gäller även stater.